skap, ty allmanackorna gifva så pass afkastning. att de nog skulls skrifvas Akademien förutan Än Svenska Akademien? Har den på mer är fswtio år hunnit att utgifva (kanske icke ens påbörja), det Lexikon för hvars skull den stiftades? Ån Vitterhets-Akademien, hvars hufvudsakliga befattning är att döma öfver funnet mynt och antiqviteter? Hade Landtbruks-Akademien icke praktiskt velat fuska i landtbruket, så hide man icke haft mer anledning at tadla den än de öfrige kamraterna, som gjor lika litet. Att alla visat någon liflighet strax efter sin stiftelse hörer till tingens vanliga gång men de hafva snart sjunkit till den tomhet som äfven ett eller annat firadt namn, icke län: gre kan uppehålla. On således Landtbruks: Akademien icke kunnat lyfias af stadgar, som en man af talang och kunskaper författat, icke lyftes den af de nu föreslagna. Vi anse oss skyldige att något närmare följ: herr korresponderande ledamotens uppgifter och dervid åberopa de gamla stadgarne, ty or dessa godtyckligt blifvit ändrade, bevisas bäs härigenom huru mycken myndighet en direk. tör kan taga, äfven med stadgar som föreskrif va kontroll, och man kan deraf finna hvac han kan göra utan all sådan. Att H. K. H. Kronprinsen utnämndes til Landtbruks Akademiens Preses eller Chef, visa den uppmärksamhet man på den tiden hade för landibruket, och de som varit med vid Riksdagen i Örebro 4842 kunna erinra sig de deputationar, hvarigenom Ständerna tackade H. Maj:t för denna ynnest. Men att chefer för ett verk får föredragningslista på de mål som skola förekomma, är en temligen allmän sk, att han dervid kan ireddela serskilda ordres och befalla uppskof, händer med chefer. som icke äro prinsar; och att han bör stadfästa de val af ledamöter, som blifvit verkställde, har förmodligen föreskrifvits, emedan alla de andra Akademierna begära Konungens tillåtelse då någon skall inväljas. I Landtbruks Akade. mien lärer detta likväl sällan eller aldrig vars iakttaget. — Det chefskap, herr korresponderande ledamoten säger att direktören efter Friherre Edelerantzs död fitt, lärer väl icke varit annat än en sjelftagen myndighet. Direktören ville icke hafva någon som kontrollerade sig, och derföre valdes ingen kansler. Vi hafva likväl vid Aksdemiens offentliga sammankomster sett H. E. Grefve Wetterstedt fungera i egenskap af Kansler, långt efter Frih. Edeleranirs död. Enligt de gamla stadgarne kan direktörer icke (som korresponderande ledamoten säger remittera ett mil till hvilken afdelning ban vill; han kan blott föreslå den eller de afdelningar, som öfver hvarje ämne böra höras; han är icke sjelfskrifven ordförande i nigon afdelnming, eburu han är sjelfskrifven ledamot, och så länze kansler fanns, kunde han alldeles icke så begå, att Akademiens Höge Styresmar ogillade en votering, som var emot hans önskan, — sjelfva suppositionen, att hsn nu kar göra det, förutsätter också en bristande rättskänsla på ena sidan och ett sträfvande till despotism å dena andra, som det åtminstone icke är tillbörligt att framställa. Om de gamla stadganderne äro illa redigerade, är deras redaktion likväl ett mästerstycke i jemförelse med de nyas. Att de gamla stadganderna hafva sina fel bestrides icke, men de största felen ligga icke i sjelfva stadganderne, utan i de godtydliga förändringar i deras ef. terföljd, som sednare direktörer dervid tillåti: sig. Man återställe dem blott till hvad de från början voro, och försöke om de då icke blifva bättre än allt hvad man af de nya kan hoppas, ty — vi återkomma till det thema, hvsarmed vi började: alla Akademier äro en hof-lyx, och ju mindre de bråka, för att gör: sig bemärkte, ju bättre är det äfsea för dem sjelfva. Att det icke är en fraktion utan Akademien: pluralitet, som ogillat de nya stadgarne, syntes af voteringen. — — taa—e————