Mel VER sw vw
främmande språk, i synnerhet det franska, hvar
utur de mesta orden länas. Men en stor det al vart
lands innebyggare söker bildning och upplysning I
allmänhet, utan att hafva tid och tillfälle till ul.
ländska språks lärande. Alla sädana halva gruu-
dade anspråk på, att åtminstone i arbeten, hvilka!
äro skrifna för den större allmänheten, fiunva mo-
dersmålet oförfalskadt, samt ej uppfyildt med cn
mängd främmande ord, hvilka de ej kuuua första!
eller till hvilkas rätta betydelse de skola på mala
gissa. Äfven för hvar och en mera bildad kan det!
förefalla något löjligt, att han skall behöfva lära
sig franska, för att förstå sitt eget modersmal, saå-
dant det i allmänhet användes. För öfrigt sker
härvid understundom rätt grofva misstag ätven atl
dem, som vilja anses hafva mycken be äsenhet och
bildning, Så har man sett en skädesj elsgranskare
med mycken tillförsigt försäkre, att det elier det!
stycket ej sgouterade publikens, ehuru, om han grund
ligare känt till egenskapen af det begagnade uttänd-
ska ordet, han åtminstone skulle hafva omväudt ord- 1
ställningen. Så hör man ofta uågon iubilsk nasr)
pladdra om, med hvilken eäckurabess hav utförti
en sak, han tror sig då lysa med franska, ehuru
det icke är annat än rotvälska — Många dy-
lika bevis skulle kunna anföras, men detta mal
vara nog. Emedlertid har det nu kommit därhän
med vårt språk, att nära nog hvart enda franskt
ord anses för svenskt och nyttjas såsom sådant,
blott det får en svensk svans; och då man kan säga
domiciliera, arrivera, changera o. s. v., inser jag
icke, hvarföre man ej lika väl skall kunna säga
mangera, allera, dormera o. s. v. Sluthgen, owl
det gär an, att så använda et främmande språk uti
sitt eget modersmål, borde samma; rättighet äfven
ega rum i afseende på andra språk. Menu om nå-
gon t. ex., som kan finska, skulle säga, att han vill
syödera eller käydera eller maatera eller nägot
dylikt, skulle våra fransk-älskare måhända blifva
något förbryllade.
De främmande ordens användande i språket inne-
bär den olägenhet, att de, saknande känd rot där-
städes, däri endast framstå såsom döda ord utanl
anda. Om t. ex. en bonddräng satan bildning hör
talas om styrelsen, förstår han lätt nog, hvad egent-
ligen därmed mevas; han har lärt att styra sin
plog, att styra krångliga hästar o. s. v., genom be-
greppsbildningens naturliga gång fattar ban då otan
svårighet, när mun talar om styrelsen, sasom något!
det högsta i landet, att det är den, som skail styra.
allt till det rätta, hålla våldsverkare i styr o. s. v.
Uppfattningen af det förekommande ordets innersta
andemening blir honom lätt oeh klar, mena så är
det ej, då han får höra talas om administration el-
ler dylikt.
De främmande ordens användande i spraket för-
hindrar språkets sjelfständiga utbildande; en
däraf blir, att mångfaldiga begrepp uu ej kunna
på svenska uttryckas, utan lån fran andra sprak,
bvilket i sig sjelf är ett fel och, i brist af begräns-
ning, kan medföra bögst vådliga följder; så hafva
vi inga autagna och brukade, fullt motsvaraude ord
i vårt modersmål för abonnera, accent, acklimati
sera, med tusentals andra, ehuru sådana vore högst
behöftiga, och de lätteligen kunnat bildas och viunal
gehör, om ej de utländska orden genast tillgripits.
Äfven i många fall, där stamordet kan väl öfver-
sättas, händer det, att de af detsamma uppkomna
härledningarna ej lika lätt kunna återgifvas. Så-
ledes kan ganska väl ordet statskonst användas i
stället för politik, men politisk blir svårare att för-
svenska. Advokat kan väl återgifvas med sakför
rare, men af detta ord finnas ej utledda några här-
leduingar, svarande mot advoeera, advokatur o. s. v
Och sådant är förhållandet uti otaliga fall. Jug
påstår väl j, att alla utländska ord skola banuly-
sas ur språket; — alla kända språk äro uppblan-
dade af andra, och där ordet genom urminnes
bruk vunnit medborgarrätt, eller där man ej kan
utfinna ett passande inhemskt uttryck, eller där
sprakets lynne ej medgrfver dess bildande, el-
ler där ett främmande begrepp inkommer, där
må det främmande ordet gerna användas; om
vi i vårt språk begagna orden Präst, Skoma-
kare, Punkt, Dialog, Original, Byrå, Apotek w.
fl, är detta dels alldeles rätt, dels ätminstone
tills vidare oklanderligt. Om Fransmännen skulle
i sitt språk införa våra ord sysken, lagom
vore detta för dem en verklig vinst; — men det är emot
missbruket jag ifrar, emot det löjliga bruket t. ex
alt säga eonv-rsalisn i stället för samtal, butik för
bod, persvadera för öfverlyga o. s. v., eller, 1 kort-
het sagdt, emot bruket af utländska ord, der full-
goda Svenska finnas eller kunna finnas. Härvid
förbiser jag ingalunda den ytterliga försigtigheten
som måste iakttagas, och den stora svårigheten, som
verkligen eger rum vid nya ords bildande; de miss-
lyckas ofta, men det är likväl en helig pligt för
hvar och en, som nitälskar för språkets renhet, att,
hvar och en i sin stad, bearbeta dess utbildning.
Därtill fordras gemensamt bemödande, och om alla
sökte draga strå till stacken, skulle densamma snart
växa. Otaliga ord skulle väl komma att förkastas,
men dock alltid några här och där gillas och anta-
gas såsom goda, och språket småningom riktas så
mycket, att det ej mera behöfde lefva på allmosor.
Må blott ingen ause ordbildningen för en lätt sak,
för något, som när som hellst kan af hvem det vili
utföras; detta är en stor villfarelse; det är ofta lät-
tare för en vetenskapsman att väl skrifva en hel af-
handbug än att bilda ett enda lyckadt nytt ord.
Den rikedom några förmena ett språk erhålla ger
uom en mängd främmande ords begagnande är blott
skenbar, och uppväges fullt ut af de olägenheter,
som alstras af uppblandniugen; åtminstone kan jag
ej Inse den stora vinsten för språket af att efter be-
hag kunva skrifva Lärjunge, Elef, Discipel, Discent;
eller Styrelse, Regering, Förvaltning, Administra-
lion, Reyim, m. m.; en god författare behöfver ej
ny! ka hje! t i
medel för att göra sitt språk omväxlan-
de och välljudande, endast medelmåttan kan anse
dem oundvikligen behöfliga. Den sanna skicklighe-
je bygger sakens framgång mer på andan än på
eu.
Den vigtizaste olägenheten af främmande ords öf-
verdrifna inblandaude i språket är slutligen den, att
detsamma småningom utdör och öfvergår till en
hopgyttring af olika tungomål, med föga bibehållan-
de at grundspråket. Med det sjelfständiga tungo-
målets förfall följer sedan en förslappning och upp-
jösning af känslor, åsigter och begrepp, hvilka,
3 KR ve Mm R MÖTS mt cd LIL HL N J