Jarl. 21 STSER EA 21 TV OLVILVI UL Fe AA UV Le VAR: ILE än So uppenbart främmande, men blott vid pass 60 äkta Svenska eller Götiska. Och likväl är värt språk en af våra dyrbaraste skatter, det käraste föreningsbandet för ett folk. Vid ljudet af modersmålet npplifvas i främmande länder minnet af ett älskadt hem; den vi böra tala detsamma blir, ehuru obekant, hastigt en förtrogen bekantskap, och det med modersmjölken lika insupna broderliga språket sammanbinder de i afseende på bostäderna vidt afskilda innebyggarna i våra aflägsna landskaper till ett gemensamt broderskap. Förräderi eller härsmakt skulle väl i en olycklig stund kunna göra vårt fosterland till ett lydrike under en mäktig granac, men så länge Svenska språket talades kring våra berg och dalar, så länge skulle vi likväl alltid fortfara att, äfven under det främmande väldet, förblifva det gamla Svenska folket, samt med väntan och hopp motse en möjlig befrielsetimma; först då norräna tungans sista toner ibland oss förklingat och ett främmande tunpgomål genljudade kring våra landamä:cen, först då skulle våra afkomlingar upphöra att bilda en egen folkstam, sammansmälta med eröfrarna, oeh förlora, först tillvaron, sedan hoppet, och slutligen sjelfva minnet af sjelfstärdighet. Att allt detta ej är omöjligt utvisas af flera samhällens häfder i äldre och nyare tider. Nära oss arbeta Polens och Finlands innebyggare med ett okärt målbrott, detta är väl nu snart fullbordadt i Liffland och Ingermanland, och efter några århundraden skola sannolikt endast Ryssar finnas i alla dessa länder, endast Ryska tungoljud där höras. Allt fortgår i den rigtming som en gång blifvit gifven, så länge inga andra omständigheter inträffa, men allt fortgår ej lika fort. Besinne dock hvar och en att folkslagen ej, lika med den enskilda menniskan, beräkna sin lifstid efter år utan efter mansåldrar, och att århundraden erfordras till ett helt folks omskapande, men att detta äfven kar ske fullkomligt. Af stor vigt månde väl således vårt modersmåls renhet och fredande för obehörig uppblandning vara, och likväl misshandlas och rådbråkas detsamma så betydligt dagligen. Jag talar här nu ej om den lärda mannen, som, under farten af ett lifligt vetenskapligt samtal, förledes af det ögonblickliga intrycket att, till sin menings hastigare förklaring, understundom begagna ett ord ur ett främmande utan såsom lärd, en verldsborgare, för hvilken, såsom sådan, alla kända språk äro modersmål. Jag talar här ejom den förnäma tomhetens egracicusar halfman, hvilken pladdrar om atmablen och ayreables och tror sig vara tjuge compet-nta att jugera om ascientificar ämnen och belleslettresp; han mäste i stället for tankar, hvilka han ej eger, bruka underligt klingande ord, och äfven han talar på sätt och vis sitt modersmål. Jag klandrar här ej den fullkomliga okunpnigheten, hvilken, härmningssjuk, pladdrar efter, utan att så noga veta hvad som menas med de utländska orden. Emot dessa alla höjer jag ej min röst, det vore spilld möda; men då en vetenskapsman, hvilken, från sin bögre ståndpunkt af upplysning, borde kunna skickhgast af alla uraktlåter detta, icke allenast genast utan urval begagnar Grekiska, Latinska, Franska, Tyska eller Engelska uttryck, så snart dessa sakna motsvarande Svenska ord, utan äfven onödigtvis i vetenskapliga skrifter använder uttryck, sådana som pubertetsåldern, dentition m. fl. hvilka hvarje bondgumma kan återgifva på fullgod Svenska med manbarketsåldern, tandspriekningen o s. v. Då en tidningsskrifvare, hvilken offentligt framträder för ett helt folk med förklaring, att han vill nitälska och arbeta för fosterlandets väl, börjar sitt arbete med att vanvårda dess språk och ej förstår öfversätta ord, sådana som administration, institution, legislatif m. fl.. då gör hvar och en sådan, tyckes det mig, i sin mån sig saker till ett förräderi emot fäderneslandets bästa, och vårdar upplysningens heliga eld med orena händer Mäåtte detta snart ändra sig, medan ännu tillfälle därtill gifves! Måtte hvar och en bemöda sig att i tal och skrift föredraga våra äldsta fö fäders kärnfulla språk framför de många haitlösa utt; yck, hvilka våra närmaste fäder och vår egen samtid, af ett lättsinnigt oförstånd gjort bemmastadda här i Norden! Måtte hvar och en, som genom skrifter af hvad syftning som hellst, vill upplysa sina landsmän, betänka, att han ej blott är vetenskapsman elter författare, utan äfven Svensk. Då skall äfven med tiden vårt språk kunna förtjena utlävninga s uppmärksamhet och ej längre behöfva blygas för ex närmare granskning. Mången kunde väl tycka, att jag med a!ltför mycket af främmande ord; men om man nogare vill eftersinna, huruvida detta redan gått och alt vidare fortgår, skall man snart nödgas häpna öfver den hof, däri dagligen insmuglas, samt tillika tv ngas medgifva, att tiden snart bör vara inne, att stäfja detta ofog. Man gifve endast uppmärksmant akt på hvilket förekommande samtal, hviuken tidningsnummer, ja nästan hvilken svensk skrift man vill, och man skall finna, att de däri chehövigen begagnade utländska orden stiga till ett be tänkligt antal, som ofta nog täflar med de inhemskas Såsom etlt prof ibland otaliga, som kunde anföras till mitt påståendes bestyrkaunde, vill jag biott uppgifva följande: En svensk författare, uti en på svenska skrifven historisk afhandling, som under loppet af förflutna året utkom af trycket ACroubolm, — Katolska bigan och Husevotterna nar endast på tvenne sidor (506—507) föl ande främmande ord, af hvilka åtminstone de flesta kuovat återgifvas på svenska: becaken stränghet vill fördömma upptagandet i språ-! mängd af utländska uttryck, hvilka, utan allt be l Damicilera —s Göra rade språk; han framstår i detta ögonblick ej som Svensk, bilda det hans vetenskap tillhöriga språk så fosterländskt som möjligt, icke allenast I 1) Epigram. 15) Commentar UOUt2) Epoch Tidehvarf, tolkare. Tidepunkt. 16) Idea! Urbild. 3) Litteratur 3 Vitter17) Mosa Sångguhet. dinva. 4) Klassisk Lärd. 18) Taleut x Skick5) Studium Forskbighet. ning 19) Originali et SjelfI 6) Antiken Forntiden, stävdighet. Fornhäfderna. 20) Inventron UppfinI 7) Fraser Ordställningsförmåga . ningar. 21) Gebiet — Fält, Om