och för tacksanvnma landsmän to:kat dess un terstun-
dom dunka rinor. Äfven Svenska språket har
med stolthet kusnoat nämna några väldiga kämpar,
hvilia åt detswuma egnat forskvisgens ansträng-
ningar ech skorpsinaighetens eld, men få hafva de
do k varit, som odeladt därpå offrat tid och mö-
dor. Om således äfven mycket blifvit gjordt för
våt moder mat, aterstår dock ännu ofantligt myc-
ket art göra, men föga eller iniet tyckes nu för ti-
den i aetia huseeode ske. Språket är ämnadt
västan vind för våg åt skiftenas oblida inflytande,
Ett sadavt förhallande bör rättfärdiga hvarje be-
mödande att söka däri åstadkomma förbättring,
Lifvad af ut för allt vetenskapligt, och intagen
af kiörlek till allt fosteriändskt, har jag beslutit
att åt Svenska pråkets bearbetande ena hvarie
stund jag kan få ledig tili forskningar, blefve äf-
ven nöjet af arbetet arbetarens enda vinning, och
så har jag vacat augripa ett verk, hvars svårighet,
viat och onmang acvnars bordt afskräcka hvarje så
opröfvad förmega som min
En Ordbok öfver Svenska språket är det verk, jag
önskade kuna astadkomma.
Vid detta företag, till bvars fallbord-nde en hel
Iefaad ej torde vara tillräcklig, har jag mindre af-
selt möjligheten för mig att kunna åstadxomma ett
arbete, värdiet allmänhetens bifall, än nöjet för
mig sjelf af en djupare forskning i mitt modersmåls
dyrbara häfder samt uppfattningen af dess egen-
dom! ga, ursprungliga anda och väsende. Att kun-
na lyckas höri, därom vigar jag väl knappt bysa en
osäker aning eller fö hoppning, dock, vid de stun-
der, da mitt mod svigtar och misströstan söker af-
leda mig ifrån den beträdda banan, upplifvar mig
alltid den hugsande tankan, att sådan kan beskaf-
fenheten af ett arbete vara, att det, äfven till en
viss gad misslyckadt, kan thedra sin mästarer,
och denna tanka återför mig ännu alltid med upp-
lifvad hag fill det veck, hvaråt jag beslutit egna
krafternas hufvadsakligaste ansträngsing under å-
terstoden af min hif-tid.
Mina föregångare på den bana jag valt äro få,
egeut :gen alt räkna endast tvänne: H. Spegel, hvil-
ken utgaf sit Glossarium Sves-Gothicum år 1712,
och J. Ih e, hvilkens Gossarium Svio-Gothicum är
tryckt år 1769. Båda d-ssa förtjenta män hafva
med mycken forskning, lärdom och skarpsinnigh:t
behasdiat sitt äxsne, samt spridit mycket lju. öf-
ver vårt gamla språk, men dels äro de:as arbeten
numera föråldrade och sällsynta, deis hafva de, ef-
ter sia tids sed, skrifvit på latin, och kunna så!e-
des icke beqvamlizen förstås af andra, än dem,
som gruud igare käovna detta lärda språk Moders-
mårets äta kännedom är likväl, hvilket hvar och
en vu för t den troligen inser, högst vigtig f.r alla,
så väl för massan at folket, som för de egentligt
lärda, och en Svensk ordbok öfver Svenska -prå-
ket har lin e varit en ganska efterlängtad sak.!
Bide Spegels och Ihres Glossarier äro dessutom, e-)
burn fö raffliga tör öfrigt, allt för litet omfattan-
de för att kunoa vara af väsendtlig nytta till in
hämta de af en. säker kunskap och klar in-igt i
hän-ceende till vårt spraks nuvarande utbildning och
lvuce Delta sistnämnda Glossariom, som är det
utförhgaste, upptager och utreder t. ex. endast om-
kring 2.0 ord på a, hvilken boksiaf doc räknar
4 å 500 sådana, allmänt brukliga ord, och dylikt
är förhailavdet med alla de öfriga bokstäfverna.
Slutligen hafva båda dessa mina föregångare nä-)
stan endast behandlat spesket med afseende på dess
härledmng fon fornspiåken, hvarvid de vil visat
mycken lärdom, men hvartill äfven sednare ti-ers
forsk- ingar kuna lämna talrika och vigtiga upp-
lysningar, rättelser och tillägg; däremot, hurn spra-
ket nibildat och riktat sig i afseende på nya här-
ledningar, sammansärtningar och lån ur främman-
de språk, äfvensom ordens egna olika betydelser uti
olika ställningar, ordens rätta bruk, den undrr:tun-
dom gauska fina skilnaden emellan egentliga ut-
trycket i ett ord och et annat, som därmed anses
liktydigt, m. m., allt detta hafva Spegel och Ihre
nästan aldeles icke, eller åtminstone högst ofullstän
digt vidrört. Att utarbeta en Ordbot, utredande
dessa frågor, var ett ibland de vigtigaste uppdrag,
som Svenska Akademien erhöll af sin upplysta stil-
tare. Ett halft århundrade har likväl förttutit u-
tan detta uppdrags fullgörande, hvilket möjligen al-
drig skall int:äffa, väl ej af brist på förmåga och
skicklighet, såsom mänga uttyda det, ty Svenska
Akademien räknar och har räknat ibland sina le-
damöter ej så få af Sveriges yppersta lärda, men
af arbetets egen beskaffenhet. Detta tarfvar näm-
ligen alt man nästan odeladt däråt egoar sm tid
och sina bemödanden, men buru begära att Sven-
ska Akademiens ledamöter, nästan utan undantag
män med trägna, maktpåliggande befattningar i det
allmänna, eller ock som redan förut beträdten au-
nan vetenskaplig hana; på hvilken de förskaffa!
sig ära och på hvilken de naturligtvis hellst önsa
fortgå, skulle beq-äma sig att, vid en merendels
temmeligen framskri:en ålder, underkasta sig de
flerfa!diga nya språkforskniogar, samt de trägna
ech tröttande arbeten, hvilka äro oundgängliga för
att gruodligt och värdigt bebandla och utreda
Svenska språket. Därtill fordras mycken tid och
unga krafter.
Öfvervägande allt detta har jag dristat mig till-
gripa verket. Aila bemödanden att värdigt utföra
detsamma skola väl blifva osparda, men hurvuvidal.
skicklighet och förmåga finnas att fullända sa-
ken, därom kan naturligtvis jag sjelf ej dömma, ej
heller någon annan förr än pröfning föregått, och
det är dels för att underkastas denna pröfning,
dels ock emedan hela arbetets ofantliga omfång gör
en fördelning nödvändig, som jag ämnar utgifva
detta småningom i mindre häften, Af det bedöm-
mande begynnelsen erfar af det allmänna skall det
bero huruvida jag må fortfara, med det påbegynta
företaget, eller, inseende min oförmåga till dess full-
bordande, öfyergsifya detsamma. Dock har jag rätt
att fordra, det jag ej varder allt för strängt bedömd.
Arbetets utomordentliga omfång, språkets hittillsva-
rande stora oregelbundhet, samt mina föregångares
fåtalighet och deras arbetens ringa omfattning, allt
detta tillsammanlagdt bör kunna göra, att mitt ar-
bete, om det ej i alltför hög grad misslyckas, må
skonsamt bedömmas. Jag sjelf anser det för ofull-
ständigt, men Jag hoppas att, ju mera jag blir hem-
mastadd i dess bearbetning, ju mera kunskaper jag
med tiden kan inhämta, i synnerhet i de språk,
hvilka tjena till förklarande äf det Svenska, deso
bättre skall väl äfven arbetet blifva; och först om
2 UV ANN