liksom stadgandet äfven troligen skulle verka såsom ett hinder emot alltför tidiga giftermål. 2:0 För hvarje sådan hosjordägaren mantalsskrifI ven gift mansperson skall jordägaren vara skyldig att årligen betala 5 Rdr bko till socknens fattigkassa. Men må så gerna genast tillkännagifva hvad i alla fall, så länge stattorparen ej får större aflöning än som jemt räcker till uppehälle och kläder för honom och familj, måste blifva följden, nemligen att jordägaren måste utgöra den föreslagna afgifien eller insättningen. Vill han begagna ett jordbrukslsätt, som medan det bereder hans egen fördel, dock bestämdt ökar fattigpersonalen, så är det ock rättvist, att han lemnar en garanti åt fattigvården. 3:0 Häradsskrifvaren skall vara skyldig, att nämnde afgift på samma gång med öfriga uiskylder debitera och kronofogden att dem inkassera och derefter aflemna till socknens fattig-sparkassa. Direktionen för samma kassa bör efter mantalslängden föra enskild räkning för hvarje person, för hvilken sådan insättning blifvit gjord; men för att medlen skulle både lättare förräntas och säkrare förvaltas, borde det åligga direktionen för socknens fattig-sparkassa, att, genast efter den årliga uppbördens ingång; öfversända beloppet deraf till den allmänna fattig-sparkassa, som uti hvarje läns residensstad borde inrättas. Någon vidlyftigare räksing bör kanhända ej åläggas direktionen för sockenkassorna; ty annars drager man sig undan för besväret. Nu kan detta ej blifva stort, då insättningen ej sker mer än en gång om året, och ingen förvaltning af medlen eller kinkig ränteberäkning kommer i fråga. 4:0 Denna länets allmänna fattig-sparkassa åter skall endast föra räkning för och med socknarnes fattig-sparkassor, samt förränta de inflytande medlen, medelst godtgörande af 4 procent derå årligen, sjelf tillgodonjutande såsom ersättning för kostnader och besvär hvad i högre ränta erhållas kan. Vid hvarje års slut borde räkningarne med sockenkassorna uppgöras, och den öfverskjutande räntebehållningen läggas till kapitalet, hvarå derefter samma ränta af fsra procent beräknas. Afven räkningen för allmänna kassor blifver ganska lätt, då medlen också dit isflyta endast under en tidpunkt på året och alltid till den betydlighet, att utlåning af siörre summor på en gåog kan ske. Man kan också genom dessa kassor i hvarje län få bank-inrättningar fotade på sanna grunder: ri kets mynt och besparda kapitaler. 3:o På dem allmänna kassan böra vid flyttning af någon person, å hvars räkning insättning varit jord, sockenkassorna assignera det belopp, hvartill insättningen i kapital, utan någon ränteberäkning för samma person uppgått, och ställa assignationen till den socknens fattig sparkassas ordres, dit flyttningen sker. Vinnandet af det rättvisa målet: frihet för den fattige arbetaren, att utan hinder af sockneförbud få antaga tjenst der han finner sinbästa utkdmst, åsyftas bärmed. 6:0 Sockenkassorna borde för öfrigt ej äga rättighet, att under de första 40 åren använda till egna fattigbehof mera än räntan å det hos allmänna kassan innestående, hvarje socken särskildt tillhörande kapital; men efter nämnde tids förlopp, skulle det tillkomma socknarna, att äfven disponera så stor del af besagde kapital, som sockenkassans egna räkningar visade vara dem tillfället genom sådana personers dödliga frånfälle, som vid dödsfallet hade insättningen sig godtgjord och ej lemnade efter sig oförsörjda hustru och barn. Härigenom åsyftas att göra inrättningen stark och beståndande samt sådan, att den med tiden äfven skall kunna till hufvudsaklig del bekosta nödiga folkskolor inom socknarne. Ofvanstående förslagspunkter anhöll motionären måtte remitteras till allmänna Besvärsech EkonomiUtskottet. Borgareståndet. Hr Thore Petrås anförande angående handelsoch näringsfrihets-frågan. Sedan Kongl. Maj:t uti en af Herr Munthe kontrasignerad proposition, daterad den 24 Februari 4840, behagat förklara, att Kongl. Maj:t nu hyser afullt förtroende till R. Sts upplysning och nit för fäderneslandets väl, hafva R. St. Konungaförsäkran derpå, att den alltför synbara missbelåtenheten med Ständernas förhandlingar och beslut, som den uppmärksamme aktgilfvaren af tidens tecken under ech efter 4834 —5335 års Riksdag ej sällan varseblifvit, slutligen lemnat rum för den lugna besinning, som bjuder, att t. o. m. Konungens konselj låtit sin enskilda känsla vika för statens kraf och regeringens samverkan med representationen, hvilken, oaktadt sin bristfälliga sammansättning, icke, utan äfventyr för samhällets bestånd, skulle kunna frånkännas den aktning och den rätt, som tillkommer densamma i egenskap af stats-) makt. Jag har förutskickat denna erinran, för att visa, att derepresentanter af Borgareståndet, hvilka med skäl ogillat Konungens rådgifvares förfarande i de vigtiga frågorna om tullsystem, samt handelsoch näringsfrihet, numera finna i Konungens egna, ord anledning att hoppas på en ny sakernas ordning; men om de icke destomindre misströsta och anse sig befogade till klagan, ej blott öfver det framfarna, utan äfven öfver utsigterna för den kommande tiden, så må dock icke denna klagan — huru rättmätig den än må vara — lända dem till skyddsvärn för egna misstag och villfarelser. Att regeringen, då den ömsom utfärdat, ömsom återtagit näringsoch handelsförfattningar — då den visat sig restriktif mot den ene och liberal mot den andre — då den snart sagdt samtidigt beviljat oeh afslagit tullfrihet — då den i 4838 års lagstiftning för spanmilstullen tillvägagått på ett sätt, som exponerat flere landsorter för aan oe Å das Loot AS 27. cf säg ash.