VV ST Ma NN nn nn SS honom tillerkänner, men i moraiiskt hänssende äter att iakttaga hvad landets nytta fordrar, och i första rummet befrämja samdrägt med Rikets Ständer derigenom, att Konungen hör deras nationella röst. Jag erkänner intet Konungers prerogatif jatt ogilla hvad som endast ligger inom den andra statsmaktens bepröfvande rätt. En Staissekreterare, som hyser sådana åsigter, som Hr Grip I här uttalat, besitter ej de egenskaper som 107 I förutsätter hos de personer, som hafva det dyrbara I förtroendet att råda Konungen. För öfrigt, då det Inu är fråga om Statssekreterare för Krigsärenderna och med bhänsigt till hans vigtiga embete och de stora summor, hvilkas utdelande ankommer på hans föredragning, synes det ej vara ur vägen att fästa uppmärksamhet vid hans person och hans sätt att fullgöra sina åligganden. Rättvisan fordrar att erkänna det han ej kunnat komma på denna plats, utan att underkasta sig det beroende, från hvilket hans företrädare fruktlöst försökt att sig emancipera. Den nu varande Statssekreteraren för Krigsärenderna började nemligen sin tjenstgöring med att expediera det besluts, för hvilket Hr Nordenfalk resignerade, nemligen det om ökadt anslag till gardesregementerns. Den sednare vägrade kontrasignera samma beslut, ehuru han, för att ej göra nägon eclat, begärde permission och sedermera aldrig instälide sig, utan erhöll på begäran afsked, då, som sagdt är, Hr Statssekreteraren Grips första tillgörande var det att kontrasignera det grundiagsvidriga beslutet. Han tillträdde embetet, efier att hafva sorterat under General-adjutanten och således varit af honom beroende. Af det protokoll öfver Krigsärender, hvilket vid riksdagen 1834 åtföljde den Kongl. propositionen angående statsverkets tillstånd och behof, och af det protokoll ifrån samme statsexpedition, hvilket under denna riksdag var bifogadt der Kongl. propositionen i samma ämne, inhemtas att Statssekreteraren hufvudsakligen ej haft någon från sin gamle förman afvikande åsigt, sarmat om hans mening någon gång varit olik med General-adjutantens, denna skiljaktighet varit så obetydlig, att den synts tillkomma mera pro forma, än för att uträtta något gagn i verkligheten. Statssekreteraren kan ty värr endast betraktas såsom expeditionshafvande för General-adjutanten, och derföre har overksamheten i militärväsendet egentligen koncentrerat sig hos Generaladjutanten. Man har sett, att försök att lösgöra sig ifrån hens stora inflytande aflupit utan framgång. Då Grefve Björnstjerpa fungerade såsom General-adjutant, gick det till på samma sätt. Grefve Wirsea i lifstiden sökte då awt utveckla sjelfständighet vid utöfvandet af sitt embete, såsom Statssekreterare för Krigsärenderna och trodde sig hafva lyckats; men följden blef att han, utan föregången avis, förflyttades ifrån Krigstill Handelsoch Finans-expedisionen ). En annan Statssekreterare för K-eigs-expeditionen försökte äfven att befria sig från omförmälta tvång, men lyckades endast för en kort tid och måste sedan dermed upphöra. Således ser man slitid General-adjutanten vara Statssokreteraren öfvermäktig. Det kan icke vara ur: vägen, att kasta en blick på löneregleringen för arme?. För många år sedan tillsattes en löneregleringskommitte för armen. Kommitterade, med H. K. H. Kronprinsen till ordförande, uppgjorde ett ganska omständligt förslag i dea syftning, att besparing i utgifterna skulle ske genom befälets inskränkning. Nu varande chefsbefattningarne vid regemenierna minskades derigenom och chefskapet öfverflyttades på bataljoner, af hvilken förändring det resultat skulle hafva inträffat, att öfverskott i stället för brist uppkommit. Detta förslag blef dock på en enda natt i Konungens kongelj undertryckt näst före 1828 års riksdag, och sedermera har derom ej varit fråga. Följden deraf var sål:des den, att i stället för de stora besparingar, som uppkommit derest kommitterades förslag blifvit antaget, ett stort beho? yppades vid 1828 och 4829 årens riksdag i de då begärda och beviljade ansenliga löneanslagen. Talande bevis om det sätt, hvarpå statsmedlen blifvit använda och om de principer, som dervid biifvit följde, finnas till öfverflöd. Det är ej eiler nu opassande att sända en återblick på militärsystemet, allt ifrån sista kriget. Man har ännu i friskt minne, att, sedan Pomern blifvit försåldt, en mängd domäner derstädes af Svenska regeringen föryttrades, och att de influtne köpeskillingarne utdelades bland det högre befälet, som, utom stora löner och traktamenter uppburne under kriget, sålunda erhöllo ett stort apanage, som sträckte sig ifrån de högste till och med majorerne. Derigenom fingo vissa personer ibland det högre befälet en ren present af flere tusende Rdr. Redan vid den tiden röjdes en bestämd syftning att gynna den högre militären. Det nämnes väl, att officerare ef da lägre graderna, samt till och med soldaterna skulle erhålla någon ringare andel af nämnde riksdotationer; men det stannade endast vid löfte. En af våra stora statsekonomiska olyckor har också inträffat derigenom, att befälet öfver armeen blifvit utan statistisk kännedom om andet, förändradt till inspektioner, brigader och divisioner. För nationen bar skadan deraf varit ooeräknelig. För de högste militärembetsmännen och let riksstånd, som till dessa embeten kunnat avancera har visserligen deraf uppstått en materiel vinst. Härigenom hafva flere millioner Rdr gått förlorade för vårt land, och eburu det synes, att regeringen nu mera insett sitt misstag i detta afseende, utgör likväl denna nya skapelse ännu en kräfta för statsverket. Då nu General-adjutanten ir en i högsta måtto vigtig person och bemäktigat sig Statssekreterarens för Krigsärender verksamhet, så fordras utan tvifvel på General-adjutantsplatsen en person utrustad med mer än vanlig förmåga. Det tillhör ej mig att bedöma, huruvida den nu varande Gonerai-adjutanten besittor sådana egenskaper, att han kan anses duglig för en i nu vaande omständigheter så vidt omfattande plats; mon let är min rättighet och pligt att, så vidt det är möjligt, undersöka, om det är lönsregleringsfrågan! UHonast, som regeringen missvårdat, och om icke ! örhållandet är enahanda i anseende till befäst-! ringsplan, helst utgifterna i detta sednare fall tages å utomordentligt högt i anspråk. Dot är väl ej omöjligt, fastän det knapt är troligt, att en befäst ! Ningsplan för tjugu år sedan funnits; men visst är 5 let, att den ej kommit till Statssekreterarens och i tfmtan. Re om oo ART RR RR pu la