VV ST Ma NN nn nn SS
honom tillerkänner, men i moraiiskt hänssende ä-
ter att iakttaga hvad landets nytta fordrar, och i
första rummet befrämja samdrägt med Rikets Stän-
der derigenom, att Konungen hör deras nationella
röst. Jag erkänner intet Konungers prerogatif
jatt ogilla hvad som endast ligger inom den an-
dra statsmaktens bepröfvande rätt. En Staisse-
kreterare, som hyser sådana åsigter, som Hr Grip
I här uttalat, besitter ej de egenskaper som 107
I förutsätter hos de personer, som hafva det dyrbara
I förtroendet att råda Konungen. För öfrigt, då det
Inu är fråga om Statssekreterare för Krigsärender-
na och med bhänsigt till hans vigtiga embete och
de stora summor, hvilkas utdelande ankommer på
hans föredragning, synes det ej vara ur vägen att
fästa uppmärksamhet vid hans person och hans sätt
att fullgöra sina åligganden. Rättvisan fordrar att
erkänna det han ej kunnat komma på denna plats,
utan att underkasta sig det beroende, från hvilket
hans företrädare fruktlöst försökt att sig emanci-
pera. Den nu varande Statssekreteraren för Krigs-
ärenderna började nemligen sin tjenstgöring med
att expediera det besluts, för hvilket Hr Nordenfalk
resignerade, nemligen det om ökadt anslag till gar-
desregementerns. Den sednare vägrade kontrasig-
nera samma beslut, ehuru han, för att ej göra nä-
gon eclat, begärde permission och sedermera al-
drig instälide sig, utan erhöll på begäran afsked,
då, som sagdt är, Hr Statssekreteraren Grips första
tillgörande var det att kontrasignera det grundiags-
vidriga beslutet. Han tillträdde embetet, efier att
hafva sorterat under General-adjutanten och såle-
des varit af honom beroende. Af det protokoll
öfver Krigsärender, hvilket vid riksdagen 1834 åt-
följde den Kongl. propositionen angående statsver-
kets tillstånd och behof, och af det protokoll ifrån
samme statsexpedition, hvilket under denna riks-
dag var bifogadt der Kongl. propositionen i sam-
ma ämne, inhemtas att Statssekreteraren hufvud-
sakligen ej haft någon från sin gamle förman afvi-
kande åsigt, sarmat om hans mening någon gång va-
rit olik med General-adjutantens, denna skiljaktig-
het varit så obetydlig, att den synts tillkomma me-
ra pro forma, än för att uträtta något gagn i verk-
ligheten. Statssekreteraren kan ty värr endast be-
traktas såsom expeditionshafvande för General-ad-
jutanten, och derföre har overksamheten i militär-
väsendet egentligen koncentrerat sig hos General-
adjutanten. Man har sett, att försök att lösgöra
sig ifrån hens stora inflytande aflupit utan fram-
gång. Då Grefve Björnstjerpa fungerade såsom Ge-
neral-adjutant, gick det till på samma sätt. Gref-
ve Wirsea i lifstiden sökte då awt utveckla sjelf-
ständighet vid utöfvandet af sitt embete, såsom
Statssekreterare för Krigsärenderna och trodde sig
hafva lyckats; men följden blef att han, utan före-
gången avis, förflyttades ifrån Krigs- till Handels-
och Finans-expedisionen ). En annan Statssekre-
terare för K-eigs-expeditionen försökte äfven att be-
fria sig från omförmälta tvång, men lyckades en-
dast för en kort tid och måste sedan dermed upp-
höra. Således ser man slitid General-adjutanten
vara Statssokreteraren öfvermäktig. Det kan icke
vara ur: vägen, att kasta en blick på lönereglerin-
gen för arme?. För många år sedan tillsattes en
löneregleringskommitte för armen. Kommitterade,
med H. K. H. Kronprinsen till ordförande, upp-
gjorde ett ganska omständligt förslag i dea syftning,
att besparing i utgifterna skulle ske genom befä-
lets inskränkning. Nu varande chefsbefattningar-
ne vid regemenierna minskades derigenom och
chefskapet öfverflyttades på bataljoner, af hvilken
förändring det resultat skulle hafva inträffat, att
öfverskott i stället för brist uppkommit. Detta för-
slag blef dock på en enda natt i Konungens kon-
gelj undertryckt näst före 1828 års riksdag, och se-
dermera har derom ej varit fråga. Följden deraf
var sål:des den, att i stället för de stora besparin-
gar, som uppkommit derest kommitterades förslag
blifvit antaget, ett stort beho? yppades vid 1828
och 4829 årens riksdag i de då begärda och bevil-
jade ansenliga löneanslagen. Talande bevis om det
sätt, hvarpå statsmedlen blifvit använda och om de
principer, som dervid biifvit följde, finnas till öf-
verflöd. Det är ej eiler nu opassande att sända en
återblick på militärsystemet, allt ifrån sista kriget.
Man har ännu i friskt minne, att, sedan Pomern
blifvit försåldt, en mängd domäner derstädes af
Svenska regeringen föryttrades, och att de influtne
köpeskillingarne utdelades bland det högre befälet,
som, utom stora löner och traktamenter uppburne
under kriget, sålunda erhöllo ett stort apanage, som
sträckte sig ifrån de högste till och med majorer-
ne. Derigenom fingo vissa personer ibland det
högre befälet en ren present af flere tusende Rdr.
Redan vid den tiden röjdes en bestämd syftning
att gynna den högre militären. Det nämnes väl,
att officerare ef da lägre graderna, samt till och
med soldaterna skulle erhålla någon ringare andel
af nämnde riksdotationer; men det stannade endast
vid löfte. En af våra stora statsekonomiska olyc-
kor har också inträffat derigenom, att befälet öf-
ver armeen blifvit utan statistisk kännedom om
andet, förändradt till inspektioner, brigader och di-
visioner. För nationen bar skadan deraf varit o-
oeräknelig. För de högste militärembetsmännen och
let riksstånd, som till dessa embeten kunnat avan-
cera har visserligen deraf uppstått en materiel vinst.
Härigenom hafva flere millioner Rdr gått förlo-
rade för vårt land, och eburu det synes, att
regeringen nu mera insett sitt misstag i detta af-
seende, utgör likväl denna nya skapelse ännu en
kräfta för statsverket. Då nu General-adjutanten
ir en i högsta måtto vigtig person och bemäktigat
sig Statssekreterarens för Krigsärender verksamhet,
så fordras utan tvifvel på General-adjutantsplatsen
en person utrustad med mer än vanlig förmåga.
Det tillhör ej mig att bedöma, huruvida den nu
varande Gonerai-adjutanten besittor sådana egen-
skaper, att han kan anses duglig för en i nu va-
ande omständigheter så vidt omfattande plats; mon
let är min rättighet och pligt att, så vidt det är
möjligt, undersöka, om det är lönsregleringsfrågan!
UHonast, som regeringen missvårdat, och om icke !
örhållandet är enahanda i anseende till befäst-!
ringsplan, helst utgifterna i detta sednare fall tages
å utomordentligt högt i anspråk. Dot är väl ej
omöjligt, fastän det knapt är troligt, att en befäst !
Ningsplan för tjugu år sedan funnits; men visst är 5
let, att den ej kommit till Statssekreterarens och i
tfmtan. Re om oo - ART RR RR pu la