äfven böra fästa uppmärksamheten på den oform-: lighet, att ledamöter i Hofrätt kunna kallas till! hofcharger samt anses berättigade, att lemna funktionen i Hofrätten, för att träda i tjenstgöring vid. hofvet. Deita förbållande, som är serdeles olämpligt och bör förekommas, bar jag desto heldre ansett mig böra nämna vid detta tillfälle, som det är i sin ordning, att den, som betalar lönerne, får bestämma vilkoren för lönerogleringen. BDBessutom vill jag, i afssende på Justitiorevisionen, tillägga, såsom exempel, huru det tiligär i vissa förhålianden, att sedan Friherre Ludvig Johansson Boye begärt och erhållit revisionssekreterare-afsked med hela lönen, såsom pension, hvarvid han förespeglade sin svaga höolsa och sina svaga kroppskrafter, ansågs han ej långt derefter vara så återställd, att han kunde åtaga sig att upprätta tablå öfver förslaget till ny lag, hvarigenom han erhöll en årlig tillökad inkomst af 4,666 Rdr 32 sk. Bko, utom andra emolumenter. För Kongl. Kammarkollegium och Statskontoret hafva äfven nya löneanslag blifvit begärda, nämligen för Kammarkollegium 7,532 Rdr 16 sk. 4 r. och för Statskontoret 5,200 Rör. Då jag, angående kollegierne, åberopar, hvad jag nyss anfört om Hofrätterne, kan jag ej, hvad Statskontoret vidkommer, undgå, att fästa uppmärksamheten derpå, att Statskontoret, i följd af dess Presidents tillgörande, avtagit en så tvetydig position, ätt Ständerne hafva serskilda anledningar, att ej bevilja Statskontoret ringasie lönetillökning. Med känredom härom afslog också Statsutskottet begäran derom vid sista Riksdagen och; såsom då varande ledamot af samma Utskott påminner jag mig, att majoritetens beslut i detta fall åstadkom hos ordföranden och minoriteten en sådan missbelåtenhet, att majoriteten sjelf nödgades uppsätta beslutet, utan biträde af kanaslipersonalen. Det predominerande intresset har uti sistnämnde embetsverk gjort sig mera gällande, än annorstädes, Men dessutom vil! jag fästa uppmärksamheten på en omständighot, som torde visa, att göromålen i Statskontoret ej äro så tröttande, som man förespeglar. Då j:g under sista Riksdag var ledamot af den afdelniag utaf SiatsU:skottet, som begagnads rum i Statskontoret, var jag några dagar i veckan i tillfälie att förnimma, att dess president, som är utrustad med mycken förmåga och! verksamhet, sällan infann sig på sitt embetsrum förr än kl. 4 på dsgen och dröjde der blott en kort stund. Hr Statskommissarien Tauvon, för hvars skicklighet och duglighet jag hyser all aktning, har vid föregående Riksdagen erbållit Regeringens uppl drag att meddela StatsU:skottet upplysningar. Härvid bar han synbarligen sökt gagna Reg. mer än Ständerna, och således visat sig jäfvig; ty ban bar icke bordt röja förkärlek hvarken för den ena eller andra statsmakten. Dessutom har han utsträckt sina upplysningar ej blott till. Siatskontoret, utan i äfven till andra publika vark, såsom Krigskollegium, m. fl., som ligga utom hzns omfårvg, och följden har också vait den, att hans upplysningar stundom ! varit mindre tillförlitliga och saknande det förtroende, som en så aktningsvärd personlighet kunnat; fordra. Beträffande frågan om Kal;are läns delning i tvenne Landshöfdinge-dömen, så är det öfverflödigt ij att nu yttra sig, enär derom förut är diskuteradt; men då frågor om åtskilliga andra län förekomma uti den Kungliga propositionen, tillåter jag mig endast påkalla uppmärksamheten å den vigtiga omständighet att, ehuru man ännu med största frikostighet tillvägagår vid beviljande af militär-anslag och vid förhöjaing af löner åt högre militärer, hvaraf många knappt göra det ringaste för staten, utan gå overksamme, med en årlig inkomst för somlige af 6 å 7000 Rdr, det iikväl hittills ej kunnat lyckas att tillvägabringa den ringaste lön för länsmän, hvilka dock äro tjenstemän med de mest trägpa maktpåliggande göromål. Man kan derförinnan med skäl fråga, huru någon trefaad kan finnas inom eit samhälle, der sådana missförhållanden ega rum. Då jag nu öfvergår till 3:dje Hufvudtiteln, finner jag i början en post, som jag ville citera säsom exempel på Statssekreterarens för Krigs-ärenderna tänkvärda åsigter. Der utföres 4200 Rdr till aflöning för presidenten i Krigskollegium, och om man slår upp tredje sidan af det protokoll! öfver Krigsärenden, hvilket såsom bihang medföljer den Kungliga propositionen, så fianer man, att Statssckreteraren resonnerar på följande sätt: eEders Kongl. Maj:t lärer icke vilja medgifva den cinskränkning i Konungens prerogatif, att efter sitt eeget böga välbebag till förtroends embeten utse ecoch tillförordnade personer, Konungen anser kunna adem till rikets gagn och nytta bäst bestrida, som l gi daiia Rikets Ständers yttrande antydes; och det kär derförs af fortfarande angelägenhet och vigt, att een bestämd lön för presidenten i Krigskollegium evarder å stat uppförd.n Nu frågas om de: finnes någon sanrolikhet derutinnan, att ibland Rikets Ständer någon velat bestrida Konungens prerogatif att göra utnämning till högre embeten; det förhållande Statssekreteraren:! Annat är! ati utvämna personer till embeien eiler annat att! här antydt, är helt och hållet diktad:!. anslä medel dertilll Då jag vid förra Riksäagen var den, som tog initiativet i frågan om anmärkningar mot Krigskollegium, så anser jag mig böra äfven nu uppehålla mig vid frågan derom. Få äro de, som sätta i fråga, huruvida någon president i Krigskoliegium bör finnas, men deremot många som anse en president der så mycket heldre behöflig, som detia embetsvork är möra omfattande än andra kollsgier; men då Rikets Stländer med bekymk V 1 4 j I 1 i l l S l s I b I ö G E 6 y v b d c r J I S dh j ä I 8 s e I I Y I s mer erfarit, att militärpersoner finnas, som haf-r va eljest i vårt land oerhörda iakomster utan!d motsvarande sysselsättning, så hafva naturligtvis n Ständerne kommit på den tanke, att någon afdassa!a militärpersoner kunde intaga presidentsto!en i Kriesf kollegium, för att sålunda göra gagn för den in-In komst ban ef staten uppbär. Vissheten om att!s frikostigt eflönade militärer här finnas, som ej bafva tjensteöring, svarande mot deras emolumenter, och om Reg:s obenägenhet att gå Rikets Ständers önskningar till mötes bestämde vid sista Riksdsg Ständerna att vägra ifrågavarande anslag, ty dan, som anslår medel, frågar med skäl efter kuru de användes. I det fallet har man en sorglig erferen0 r d g s D f not att mycket förspilles och med frikagtio handiNVN