TT UTILR VI CI LÄG AJ UlVUU, All IUKTIH ULPIBS YRLIS NL IN
drifvra återstoden af skulderna i och för undsättnin
gen till Norrland, der Hr Liljewalch icke lemna
invånarre tillfälle till förtjenst. Härigenom anty-
des alltså klart, att Hr Liljewalch till sådant väl-
stånd upphjelpt dea annars så eländiga provinsen,
att den nu kan betala den skuld, hvilken dess in-
vånare sig i och för undsättningen ådragit. För
min del kan jag så mycket mindre deri instämma,
som jag och provinsens öfriga Riksdagsmän, i an-
seende till undsättnings-tagarnes oförmåga att be-
tala sina skulder till Statsverket för erhållen und:
sättnings-spanmål, ansett oss nödsakade att hos Rik-
sens Siänder begärs, liksom Hr Grefve Sparre hos
Ridgerskapet och Adela motionerat, afskrifning a
dessas skulder, hvilka af oss vidtagne åtgärder skulle
stå ilia tillsammans, i fall, såsom i brefvet säges,
folzets nöd vore genom Hr Liljewalchs åtgärder af-
bjelpt. Detta allt hindrar mig icke att, sanningen
likmätigt, erkänna, det Hr Liljewalch menat väl
och äfven bemödat sig för det vackra ändamålet,
men jag är i alla fall af den öfvertygelsen, att hans
vålmeniog icke burit så betydande frukter till lan:
dets upphjelpande. Ty jag tror, att ingen enskild
mans bsmödanden kunna förmå uppbjelpa närin-
garne i ett land af 2000 qvedratmils vidd; på sin
höjd kan derigenom nägot uträttas på en punkt,
och det endast urder förutsättning, att den patriot,
som företager sig verket, uppoffrar all sin tid och
krafier samt ovanliga tillgångar at disponera; och
han måste ändock genom personlig närvaro och nä-
siten dagliga ansträngningar sträfva för ändamålet;
ty genom ombud och brefrexling på ett ofantligt
afsiånd uträttas föga. Detta är skälet hvarföre H.
M. Konungens Norrländska besittningar så föga
förmåit att uträtta till lamdeis upphjelpande genom
lemnad arbetsförtjenst. — Att icke ens den persen-
liga närvaron och uppoffringen af stora kapitaler
förmå mycket åstedkomme, visa en Hermelins, en
Easwröms, en Meldercereu:z exempel; och det har
således från första stund synts och synes mig ännu
föga troligt, att Hz Liljewalchs åtgärder i Norrland
skola kunna utöfva något märkbart inflytande på
folkets belägenhet, eburu jag visst måste erkänna,
sit någet biifvit gjordt på en och annan enstaka
punkt eller att ett betydligt antal funnit arbetsför-
tjenst på och för t. ex. Luleå (eller s. k. Oscars)
skeppshvarf.
I afseende på de af Hr Liljewaleh utdelades und-
sättningar behböfrer jag knappast mera anmärka, än
att återbetalningen icke rimligen kunnat eller kan
anses lättare till honom än den bordt vara direkte
till Kronan, utan mellanman. Hrar och en måste
medgifva, att första och andra året af Hr Liljewalchs
befattning såsom utdelare af Kronans undsättning
företedde en verklig lättnad derigenom, att ortens
produkter mottogos i betalning för spanmmäl. Lag-
sökningarne 1 och för den af honom utborgade span-
mål hafva dock sedermera blifvit talrika. Landskan-
slidiarierne, stämnings- och vadelistorne samt dom-
böckerne hos ortens domstolar bevisa detta bäst. Att
Hr Liijevalch hos en och annan ej kunnat utfå sin
fordran, är hvad jag har mig bekant; men dylika
händelser äro ju icke exempellösa vid handels- och
industriföretag, äfven sådane som varit beräknade
på vinsi. Annu mer måste fallet vara sådant när
de skeit af ren patriotism. Sådant all: visar på
sin höjd, att man kan vara tacksamhet skyldig för
afsigt, icke att denna afsigt är vunnen.
Detta har jag ansett mig böra offentligen uttala
för att förklara det skenbart besynnerliga förhål-
lande, att ett till mig ställdt öppet bref blifvit, ic-
ke af mig, utan af annor man till Tit. inlemnadt,
och tillika visa hvarföre jag ej egt eller eger an-
ledning efterkomma uppmaningen, att föreslå Bon-
deståndet att i någon tacksägelseadress deltaga.
Detia förslag, om det af mig enligt den i brefvet
gifae uppmaning, blifvit framstäldt, hade med rät-
ta hos ståndet väckt åtlöje. Min öfvertygelse om
ortens tillstånd, som i sednaste tider visst Icke
blifvit förbättradt, är ådagalagdt i den motion, som
jag och ortens öfrige fullmäktige afgifvit om af-
skrifning af Kronans undsättningsfordringar, och
bekräftas till yttermera visso af Kongl. Maj:ts tal
på Rikssalen och, berättelsen om hvad som sig i
rikets styrelse tilldragit.
Dessutom är jag i tillfälle förete andra skrifter
ifrån orten, hvilka tala ett helt annat språk än det
ofvannämnda brefvet; sålunda t. ex. skrifver en
prest följande:
Folket har under dessa åren 1829, 30, 31, 32,
33, 34, 35, 36, 37 och 38 erhållit blott frusen slö-
säd, som i förening med dels på kredit af enskilde,
dels på kredit af staten tagen spanmål utgjort en
knapp och usel brödföda. Här hafva alla möjliga
nödbrödsämnen, såsom furubark, ahlmycke, taggen,
björkbark, islandsmossa, renmossa, kreaturs- och
fiskben, agnar, halm och vild rotkål blifvit begag-
nade till så stor mängd, att folket näppeligen fått
göra annat, än arbeta på nödbrödsämnenas bered-
ning, åtminstone under den dyraste tiden, somma-
ren; sista årets skörd var god, men till qvantitet
dock otillräcklig för ortens behofver; allmogen står
nu fördjupad i en öfver höfvan uppjsgad skuld, icke
blott till staten, utan äfven till enskilde, som årli-
gen och månatligen, dels genom köp aflös och fast
egendom, dels genom den executiva maktens åt-
gärd utsöka sitt; kan folket då annat, än i högsta
grad blifva utarmadt? och är det icke ett tydligt
kännemärke, att den Norrländska allmogen nu är
mest tryckt, då man ser otaliga skaror af tiggare
vandra af och an, som vatten om sten; en tiggare
kan få begära sina bitar i 7 å 38 hus, innan han får
så mycket han kan stilla sin hunger med; en åbo
bar sjelf barn och förgångshbjon, dem han knappt
kan lifnära, hvad under då, om han icke eger för-
måga, att sträcka sin hand till tiggaren. Aidrig i
verlden har en så utomordentlig svår tid varit i
Norrland, aldrig torde man hafva sett så mycket
betlande, aldrig afhört sådana jeremiader som nu,
men icke under, om man besinnar nio svaga år,
icke blott på säd, utan äfven på furage, som un-
der samma år varit ringa och af många oförutsed-
da olyckor bortskämdt af fläder, råttor och regniga
höstar; således en dubbel olycka.n
Det var på kännedom af dessa olyckliga förhål-
landen, som semtiige riksdagsmännen från Norr-
och Westerbottens län afgifvit den redan omnämn-
da motionen om afskrifning af Statsverkets for-
i st DA