TT UTILR VI CI LÄG AJ UlVUU, All IUKTIH ULPIBS YRLIS NL IN drifvra återstoden af skulderna i och för undsättnin gen till Norrland, der Hr Liljewalch icke lemna invånarre tillfälle till förtjenst. Härigenom antydes alltså klart, att Hr Liljewalch till sådant välstånd upphjelpt dea annars så eländiga provinsen, att den nu kan betala den skuld, hvilken dess invånare sig i och för undsättningen ådragit. För min del kan jag så mycket mindre deri instämma, som jag och provinsens öfriga Riksdagsmän, i anseende till undsättnings-tagarnes oförmåga att betala sina skulder till Statsverket för erhållen und: sättnings-spanmål, ansett oss nödsakade att hos Riksens Siänder begärs, liksom Hr Grefve Sparre hos Ridgerskapet och Adela motionerat, afskrifning a dessas skulder, hvilka af oss vidtagne åtgärder skulle stå ilia tillsammans, i fall, såsom i brefvet säges, folzets nöd vore genom Hr Liljewalchs åtgärder afbjelpt. Detta allt hindrar mig icke att, sanningen likmätigt, erkänna, det Hr Liljewalch menat väl och äfven bemödat sig för det vackra ändamålet, men jag är i alla fall af den öfvertygelsen, att hans vålmeniog icke burit så betydande frukter till lan: dets upphjelpande. Ty jag tror, att ingen enskild mans bsmödanden kunna förmå uppbjelpa näringarne i ett land af 2000 qvedratmils vidd; på sin höjd kan derigenom nägot uträttas på en punkt, och det endast urder förutsättning, att den patriot, som företager sig verket, uppoffrar all sin tid och krafier samt ovanliga tillgångar at disponera; och han måste ändock genom personlig närvaro och näsiten dagliga ansträngningar sträfva för ändamålet; ty genom ombud och brefrexling på ett ofantligt afsiånd uträttas föga. Detta är skälet hvarföre H. M. Konungens Norrländska besittningar så föga förmåit att uträtta till lamdeis upphjelpande genom lemnad arbetsförtjenst. — Att icke ens den persenliga närvaron och uppoffringen af stora kapitaler förmå mycket åstedkomme, visa en Hermelins, en Easwröms, en Meldercereu:z exempel; och det har således från första stund synts och synes mig ännu föga troligt, att Hz Liljewalchs åtgärder i Norrland skola kunna utöfva något märkbart inflytande på folkets belägenhet, eburu jag visst måste erkänna, sit någet biifvit gjordt på en och annan enstaka punkt eller att ett betydligt antal funnit arbetsförtjenst på och för t. ex. Luleå (eller s. k. Oscars) skeppshvarf. I afseende på de af Hr Liljewaleh utdelades undsättningar behböfrer jag knappast mera anmärka, än att återbetalningen icke rimligen kunnat eller kan anses lättare till honom än den bordt vara direkte till Kronan, utan mellanman. Hrar och en måste medgifva, att första och andra året af Hr Liljewalchs befattning såsom utdelare af Kronans undsättning företedde en verklig lättnad derigenom, att ortens produkter mottogos i betalning för spanmmäl. Lagsökningarne 1 och för den af honom utborgade spanmål hafva dock sedermera blifvit talrika. Landskanslidiarierne, stämningsoch vadelistorne samt domböckerne hos ortens domstolar bevisa detta bäst. Att Hr Liijevalch hos en och annan ej kunnat utfå sin fordran, är hvad jag har mig bekant; men dylika händelser äro ju icke exempellösa vid handelsoch industriföretag, äfven sådane som varit beräknade på vinsi. Annu mer måste fallet vara sådant när de skeit af ren patriotism. Sådant all: visar på sin höjd, att man kan vara tacksamhet skyldig för afsigt, icke att denna afsigt är vunnen. Detta har jag ansett mig böra offentligen uttala för att förklara det skenbart besynnerliga förhållande, att ett till mig ställdt öppet bref blifvit, icke af mig, utan af annor man till Tit. inlemnadt, och tillika visa hvarföre jag ej egt eller eger anledning efterkomma uppmaningen, att föreslå Bondeståndet att i någon tacksägelseadress deltaga. Detia förslag, om det af mig enligt den i brefvet gifae uppmaning, blifvit framstäldt, hade med rätta hos ståndet väckt åtlöje. Min öfvertygelse om ortens tillstånd, som i sednaste tider visst Icke blifvit förbättradt, är ådagalagdt i den motion, som jag och ortens öfrige fullmäktige afgifvit om afskrifning af Kronans undsättningsfordringar, och bekräftas till yttermera visso af Kongl. Maj:ts tal på Rikssalen och, berättelsen om hvad som sig i rikets styrelse tilldragit. Dessutom är jag i tillfälle förete andra skrifter ifrån orten, hvilka tala ett helt annat språk än det ofvannämnda brefvet; sålunda t. ex. skrifver en prest följande: Folket har under dessa åren 1829, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37 och 38 erhållit blott frusen slösäd, som i förening med dels på kredit af enskilde, dels på kredit af staten tagen spanmål utgjort en knapp och usel brödföda. Här hafva alla möjliga nödbrödsämnen, såsom furubark, ahlmycke, taggen, björkbark, islandsmossa, renmossa, kreatursoch fiskben, agnar, halm och vild rotkål blifvit begagnade till så stor mängd, att folket näppeligen fått göra annat, än arbeta på nödbrödsämnenas beredning, åtminstone under den dyraste tiden, sommaren; sista årets skörd var god, men till qvantitet dock otillräcklig för ortens behofver; allmogen står nu fördjupad i en öfver höfvan uppjsgad skuld, icke blott till staten, utan äfven till enskilde, som årligen och månatligen, dels genom köp aflös och fast egendom, dels genom den executiva maktens åtgärd utsöka sitt; kan folket då annat, än i högsta grad blifva utarmadt? och är det icke ett tydligt kännemärke, att den Norrländska allmogen nu är mest tryckt, då man ser otaliga skaror af tiggare vandra af och an, som vatten om sten; en tiggare kan få begära sina bitar i 7 å 38 hus, innan han får så mycket han kan stilla sin hunger med; en åbo bar sjelf barn och förgångshbjon, dem han knappt kan lifnära, hvad under då, om han icke eger förmåga, att sträcka sin hand till tiggaren. Aidrig i verlden har en så utomordentlig svår tid varit i Norrland, aldrig torde man hafva sett så mycket betlande, aldrig afhört sådana jeremiader som nu, men icke under, om man besinnar nio svaga år, icke blott på säd, utan äfven på furage, som under samma år varit ringa och af många oförutsedda olyckor bortskämdt af fläder, råttor och regniga höstar; således en dubbel olycka.n Det var på kännedom af dessa olyckliga förhållanden, som semtiige riksdagsmännen från Norroch Westerbottens län afgifvit den redan omnämnda motionen om afskrifning af Statsverkets fori st DA