tredjedelarne. Olyckan har imedlertid velat, att
flere, och ingalunda mildare, missväxter inträffat
efter den tiden, nemligen åren 1834, 1835, 1856,
4837 och 4838, så att invånarne, långt ifrån att
kunna afbörda sig någon äldre skuld, tvärtom måst
åsamka sig ny. Utsigten är sannerligen förtviflad;
och vi förmå ej inse, huru skulden någonsin skall
kunna betalas, äfven om många lyckliga år å rad
inträffade.
Svårt är det visserligen för Staten, att oupphör-
ligt låna och afskrifva; men å andra sidan är det
icke blott svårt, utan rent af omöjligt för det ar-
ma skuldsatta folket att fullgöra sina förbindelser;
och med blödande hjertan måste vi cffeatligen till-
kännagifva denna omöjlighet. Vi våga knappast
begära ytterligare eftergifter; vi hemställa biott
till dotta och de öfrige Stånden, hvad Staten möj-
ligen må kunma göra, för att både rädda sin for-
dran och det olyckliga folkets tillvaro. Nio år af
eafbruten missväxt, och det tionde knappast half
skörd; skulder till Statsverket redan till en del af-
skrifaa och återstoden ändock omöjlig att erlägga;
skulder till enskilda, af hvilka man icke kan be-
gära, att de skola efterskänka; se der taflan
detta läns tillstånd. Vi kunna på heder och sam-
vete försäkra, att om Staten skulle i närvararde
stund eller på flera år vilja indrifva sina fordrin-
gar, så låter det sig icke göra. Enda följden vo-
re, att en stor del af invånarne upphörde att heta
ägare af hemman och bohag; långt för detta hafva
de upphört att vara det. Vi bäfva tillbaka för
den tanken, att en hel landsorts befolkning skall
i långliga tider oupphörligen underhållas på de öf-
riga orternas bekostnad; men vi bäfva icke min-
dre för det öde, som väntar hela Norrland, ifall
Staten skulle inkräfva sina fordringar. En verkan,
som redan begynt visa sig till någon del, vore icke
kanske den olyckligaste, nemligen att folket söker
sig ur landet till ftämmande land; men det är dock
en hård tanke, att Svenskarne skulle åter begyn-
na, såsom sagorna stundom berätta om våra förfä-
der, utvandra för hunger. — Vi hemställa förden-
skull till Rikets Ständers behjertande, om icke en
ytterligare afskrifning kan beviljas. Om afskrif-
ning sker eller icke sker, blifver resultatet i alla
fall enahanda; ty en fordran hos den, som aldrig
kan betala, afskrifver sig sjelf. Men i denna sed-
nars händelse qvarstår för den skuldsatte den o-
upphörliga martern att dagligen vänta utmätning,
och för Krono-tjenstemän den knappast mindre
plågan att nödgas ständigt hemsöka eländet och
göra det ohbyggligare. Vi vilja ogerna nyttja ordet
afskrifning; men vi må nyttja hvilket ord som
heist, så blifver dock saken densamma. Det är
och blir således ändock eftergift och afskrifning, som
vi nödgas begära för denna arma orten. — Vi an-
bålla, att denna sorgliga framställning måtte få till
Höglofl. StatsUtskottet beledsaga den Kongl. pro-
positionen, i hvilken Utskottet torde finna den
ändring nödvändig, att de, såsom tillgång från
Norrbottens och Westerbottens Län för ären 18530,
1834, 1832 och 1833 utlemnåd undsättning, päräk-
nade summor, icke kunna påräknas; ty derom kunna
vi åtminstone försäkra.
Vid Kongl. propositionen, angående den så kal-
lade bebaslig tids förläningspannmål, afgaf Fre-
drik von Zweigbergk ett skriftligt anförande, der-
uti ban afstyrkte bifall till den Kongl. propositio-
nen, i det skick, den nu framkommit, .heldst ett
intrång derigenom skulle ske i de för undervis-
ningsverket anpslagna medel. 1 sammanhang här-
med föreslog Zweigbergk, att af hvarje pastorat,
bvars inkomster öfverstiga värdet af 300 tunnor
kronotionde, öfverskottet måtte ingå till en bespa-
ringskassa, samt denna kassa användas tilllöneför-
bättringar åt de Pastorer, som icke hafva en lön
af 400 tunnor, och åt de Komministrar, hvilkas
iön ej uppgår till 50 tunnor kronotionde. Häruti!
instämde Johannes Andersson från Calmare Län
och Nils Strindlund från Westernorrlands Län.
Derefier föredrogs Statsutkottets memorial 34 15,
med återlemnande af Lars Rasmussons från Gö-
theborgs och Bohus Län motion, om fribrefsrätt
för Länsmän; uti hvilket memorial Statsutskottet
ansett denna fråga icke cinverka på Statsverkets
inkomster eller utgifter, samt att den derföre icke
tillhörde Utskottets bandläggning.
Stiåndet, som icke kunde godkänna ett sådant
skäl, skickade motionen åter, med föreläggande för
Statsutskottet att behandla den.
Atskilliga motioner, hvilka EkonomiUtskottet
återieronat, blefvo af Ståndet återremitterade, för
att af samma Utskottet handläggas, i samråd med
Statsutskottet.
Ena temligen vidlyftig diskussion föreföll derefter,
i anledning af Jonas Johanssons från Jönköpings
Län motion (AM 318), om förändringar i 4802 års
stängselförordning. Ds fleste af Ledamöterna, som:
hade ordet, förkastade helt och hållet hälften-prin-
cipen, i fråga om stängselskyldighet, ansägo denaf
Motioaären föreslagna metod (taxering) kostsam
och ledande till tvister, samt trodde det vara våd-
ligt, ett alltför mycket afvika från de uti 1802 års)
stänzselförordning uttryckte grundsatser.
Följande vaotioner väcktes under detta plenum: I.
321:o Af Hans Jansson från Elfsborgs Län: an-
gående Riksdagens förkortande. Denna motion,
jemte J. F. Dallöfs anförande dervid, hafva i detta
blad förut varit in extenso införda.
522:0 Af Per Hansson från Wermlands Län:
i samma ämnes
523:o Af Bengt Gudmundsson från Hallands
Län: att Rikets Ständer måtte af Bankers vinst-
medel anslå en summa af Sexhundra riksdaler banko
årligen, till fördelning, på det sätt, att f. d. Ban-j:!
kofallmäktigen och Ledamoten af Direktionen för;
Rikets Ständers Lånekontor i Götheborg, Anders
Danielssons efterlemnade enka erhåller hälften, och ;
byerdera af deras oförsörjda barn en fjerdedel; so-
nen, intill dess han fyllt 25 år, då han kan hafvat
1
s
1
s
1
fullbordat sima studier, samt dottern, intill dess
bon inaträdt i gifte. Motionären föreslog, att dessa
medel måtta utgå på samma sätt, som den vid
förra Riksdagen beviljade pension åt Bankoombu-
det, Kamereraren Wallmos eaka och barn.
Ståadet hördes i: allmänbet instämma i denna
motion, hvilken remitterades till Bankoutskettet.
Eiermiddagsplena den 4 och 6, äfvensom öfrigel
pieca till och med den 41 dennes, upptogos huf-.
vadsakligen af motioner, för hvilka vi i ett för
jende nummer skola redogöra.