ait lOrskKala sig DesKydd al en annan mera Demed-
lad? Eger staten verklig rätt att ålägga sådant?
och hvad ger staten denna rätt? — Visserligen
kan det sägas, att pluralitetens beslut ger staten
denna rätt; men det vore att säga, det styrkans
rätt här gör sig gällande, och att derföre, om styr-
kan längre fram stannar hos de obemedlade, så
kan förhållandet rättvisligen omvändas och de be-
medlades tillgångar lemnas åt de obemedlades god-
tycklighet. Ett samhälle, som ordnas efter sådana
lagar, att hvad som ena tiden är orätt, en annan
tid blir ,rätt, det samhället är likväl vacklande
emellan obestämbara krafter, som hota att kullka-
sta det; och följaktligen bör styrkans rättsgrund
åsidosättas, samt den sanna och verkliga rättvi-
sans grund sökas i denna vigtiga fråga, innan man
anteger första satsen. — Första ursprunget till
allt samhälle, åtminstone i norden, måste vara be-
hofyet af gemensam hjelp och gomensamt skydd
till psrson och egendom, hvilket med endra ord
vill säga, att ett af samhällets hufrudsakligaste än-
damål! är, att gifva helgd åt eganderätten. Detta
ändamål får derföre aldrig i något hyfsadt sam-
hälla lemnas ur sigte, och all egendoms helgd är
äfven antaget vara ett axiom i lagstiftningen. Nu
består likväl egendom ej allenast af guld och silf-
ver, jord och kreatur, utan äfven af kropps- och
oeh själskrafter, och det torde ej kunna nekas, att
det sednara slaget är af ädlare beskaffenhet, än !
det förstnämnda. Deraf följer, att en medlem uti
ett hyfsadt samhälle bör ega lika skydd till sin
egendom, fastän den blott består uti kropps- och
själskrafter, som om den bestode uti oxar, får och
svin. Den, som stjäl oxar och använder dem, den
sliter spö; den, som med våld tager dem, den mi-
ster lifvet; men den, som med våld tager och an-
vänder den obemedlades kropps- och själskrafter,
den skall, enligt kommitterades förslag, understöd-
jas af lagens arm, och äga tillstånd att skicka sin
arbetare i häkte, om han ej är fullt till nöjes. Så-
dan lagstiftning kan ej medföra något godt. At:
vi redan hafi dylikt en rund tid, är ej något skäl
att bibehålla det längre; följderns deraf synas ej
vara serdeles lycklige. Derföre kan den, som tän-
ker sig något längre fram i tiden, aldrig gilla det
stadgande, som fordrar, att hvar och en är skyl-
dig förskaffa sig laga försvar, och derföre, som
kommitterades hela förslag, angående tjenstlöse,
försvarslöse och lösdrifvare, utgår från denna syn-
punkt, så är det oantagligt.
Andra grunder måste uppställes, om man skall
komma till ett bättre, än det närvarande, och de
torde ej vara så svåra att finna, om man utgår från
enkla sanningar. Den, som är oskyldig, bör ej
straffas; den, som ej förbrutit sig mot samhället,
bör ej beröfvas det skydd, samhället är ämnadt att
gifva. Följaktligen: den, som ej mot annan med-
lem af samhället öfverträder de gränser, lagen ut-
stakar, den bör ej till sin personliga fribet in-
skränkas mera, än alla andra. Så har ock fordom
varit — och hvilket äfven af kommitterade (pag.
434, 135 och 437) ungefärligen medgifves såsom :
grundsats, ehuru, vid tillämpningen, utslaget blifvit
fullkomliga motsatsen. — Grundsatserna för den
preventiva lagstiftningen äro mot förestående slut-
sats ej användbara, emedan det för hvarje mensk-
lig skarpsinnighet är omöjligt förutse, om en dit-
tills oskyldig man, ännu skuldlös, skall öfvergifva
dygdernas bana eller ej. Att den obemedlade står
närmare brottet, än den bemedlade, är obevist
och ännu obevisligt; ty brotten äro af mängahanda
art, och i den bemedlades bröst kunna gömmas lika
många anlag dertill, som i någon annans, fastän
han ej är frestad att t. ex. stjäla några få riks
dsler,
Till följe häraf bör hvar och en, som ej begått
brott, vara berättigad att mantalskrifvas der ban
bor, försvarande sig sjelf genom sin skuldlöshet;
och hvad man kallar laga försvar, blott fordras af
den, som hegäått brott. Deraf följer dock ej, att
hvar och en, som försvaras af sin egen skuldlös-
het, eger att lemna laga försvar åt andra. Vissa!
vilkor af egendom, yrke, tjenst m. fl. kunna och
böra i sådant afseende bestämmas; emedan man
anser, att utvidgade samhällsrättigheter böra åt-
följa blott vissa qvalifikationer.
Antages detta, så förfaller ock den del af kom-
mitterades förslager, som, satt i verket, skulle till-
skapa en klass af lydande arbetare, hittills utan
exempel i nyare historien. När tjenstlöse och för-:!
svarslöse, enligt kommitterades förslag, skola nöd-l!
sekas arbeta på Sockennämndens befallning hos
hvem som heldst, mot nedsatt dagspenning, så
uppkommer, såsom gifven följd, en klass menni-
niskor, ännu mera hopplöse, än stattorpare, och så
mycket olyckligare, än den lifegne, som, att de
knappt hafva någon rätt till boningsrum, och ej
att förvänta bättre underhåll, än fattigstat. Den
håglöshet för arbetet och det elände, som häraf !
skulle uppkomma, kunde lätt undergräfva statens
bestånd; åtminstone egde denna klass af rikets in-
vånare föga belåtenhet, att mot yttre fiender för-
svara. Huru mycket den andra klassen, de befal-!
lande och betalande, slutligen blefvo belåtne, när!
de lydande upphörde att tänka för sig sjelfve, utan .
alltjemt af Sockennämnderna fordrade arbete och :
bröd och kläder och uppfostran för barnen, det :
står derhän Försöket torde lämpligast undvikas.!
Vårt samhällsskick går ej med ångkraft, och må-
ste derföre ordnas med den enkelhet, att kraften
ej förtages af blotta nötningen uti machineriet.
I allmänhet resumerar förf. de hufvudsakli-
gaste punkterna af Kommittens Betänkande så
fullständigt, att läsaren af detta erhåller en,
de flestas behof tillfredsställande, öfversigt; och
då regeringen, i det den drog försorg om tryck-
nirgen af nämnde Betänkande, derjemte ställde
så till, att det blef otillgängligt för allmänhe-
ten, så anse vi oss böra rekommendera ifråga-
varande lilla skrift, såsoaa ett medel att göra
bekantskap med det omskrifna, i bokhandeln
ej tillgängliga Betänkandet.
po
I anledning af det utdrag, som i Tisdagsbla-
äst faons omförmäldt af en skrift från åtskilli-
ge hemmansägare i Norrbotten, angående den
ivetkliga frukten af Hr Grosshandlanden Lilje-:
j