ait lOrskKala sig DesKydd al en annan mera Demedlad? Eger staten verklig rätt att ålägga sådant? och hvad ger staten denna rätt? — Visserligen kan det sägas, att pluralitetens beslut ger staten denna rätt; men det vore att säga, det styrkans rätt här gör sig gällande, och att derföre, om styrkan längre fram stannar hos de obemedlade, så kan förhållandet rättvisligen omvändas och de bemedlades tillgångar lemnas åt de obemedlades godtycklighet. Ett samhälle, som ordnas efter sådana lagar, att hvad som ena tiden är orätt, en annan tid blir ,rätt, det samhället är likväl vacklande emellan obestämbara krafter, som hota att kullkasta det; och följaktligen bör styrkans rättsgrund åsidosättas, samt den sanna och verkliga rättvisans grund sökas i denna vigtiga fråga, innan man anteger första satsen. — Första ursprunget till allt samhälle, åtminstone i norden, måste vara behofyet af gemensam hjelp och gomensamt skydd till psrson och egendom, hvilket med endra ord vill säga, att ett af samhällets hufrudsakligaste ändamål! är, att gifva helgd åt eganderätten. Detta ändamål får derföre aldrig i något hyfsadt samhälla lemnas ur sigte, och all egendoms helgd är äfven antaget vara ett axiom i lagstiftningen. Nu består likväl egendom ej allenast af guld och silfver, jord och kreatur, utan äfven af kroppsoch oeh själskrafter, och det torde ej kunna nekas, att det sednara slaget är af ädlare beskaffenhet, än ! det förstnämnda. Deraf följer, att en medlem uti ett hyfsadt samhälle bör ega lika skydd till sin egendom, fastän den blott består uti kroppsoch själskrafter, som om den bestode uti oxar, får och svin. Den, som stjäl oxar och använder dem, den sliter spö; den, som med våld tager dem, den mister lifvet; men den, som med våld tager och använder den obemedlades kroppsoch själskrafter, den skall, enligt kommitterades förslag, understödjas af lagens arm, och äga tillstånd att skicka sin arbetare i häkte, om han ej är fullt till nöjes. Sådan lagstiftning kan ej medföra något godt. At: vi redan hafi dylikt en rund tid, är ej något skäl att bibehålla det längre; följderns deraf synas ej vara serdeles lycklige. Derföre kan den, som tänker sig något längre fram i tiden, aldrig gilla det stadgande, som fordrar, att hvar och en är skyldig förskaffa sig laga försvar, och derföre, som kommitterades hela förslag, angående tjenstlöse, försvarslöse och lösdrifvare, utgår från denna synpunkt, så är det oantagligt. Andra grunder måste uppställes, om man skall komma till ett bättre, än det närvarande, och de torde ej vara så svåra att finna, om man utgår från enkla sanningar. Den, som är oskyldig, bör ej straffas; den, som ej förbrutit sig mot samhället, bör ej beröfvas det skydd, samhället är ämnadt att gifva. Följaktligen: den, som ej mot annan medlem af samhället öfverträder de gränser, lagen utstakar, den bör ej till sin personliga fribet inskränkas mera, än alla andra. Så har ock fordom varit — och hvilket äfven af kommitterade (pag. 434, 135 och 437) ungefärligen medgifves såsom : grundsats, ehuru, vid tillämpningen, utslaget blifvit fullkomliga motsatsen. — Grundsatserna för den preventiva lagstiftningen äro mot förestående slutsats ej användbara, emedan det för hvarje mensklig skarpsinnighet är omöjligt förutse, om en dittills oskyldig man, ännu skuldlös, skall öfvergifva dygdernas bana eller ej. Att den obemedlade står närmare brottet, än den bemedlade, är obevist och ännu obevisligt; ty brotten äro af mängahanda art, och i den bemedlades bröst kunna gömmas lika många anlag dertill, som i någon annans, fastän han ej är frestad att t. ex. stjäla några få riks dsler, Till följe häraf bör hvar och en, som ej begått brott, vara berättigad att mantalskrifvas der ban bor, försvarande sig sjelf genom sin skuldlöshet; och hvad man kallar laga försvar, blott fordras af den, som hegäått brott. Deraf följer dock ej, att hvar och en, som försvaras af sin egen skuldlöshet, eger att lemna laga försvar åt andra. Vissa! vilkor af egendom, yrke, tjenst m. fl. kunna och böra i sådant afseende bestämmas; emedan man anser, att utvidgade samhällsrättigheter böra åtfölja blott vissa qvalifikationer. Antages detta, så förfaller ock den del af kommitterades förslager, som, satt i verket, skulle tillskapa en klass af lydande arbetare, hittills utan exempel i nyare historien. När tjenstlöse och för-:! svarslöse, enligt kommitterades förslag, skola nöd-l! sekas arbeta på Sockennämndens befallning hos hvem som heldst, mot nedsatt dagspenning, så uppkommer, såsom gifven följd, en klass menniniskor, ännu mera hopplöse, än stattorpare, och så mycket olyckligare, än den lifegne, som, att de knappt hafva någon rätt till boningsrum, och ej att förvänta bättre underhåll, än fattigstat. Den håglöshet för arbetet och det elände, som häraf ! skulle uppkomma, kunde lätt undergräfva statens bestånd; åtminstone egde denna klass af rikets invånare föga belåtenhet, att mot yttre fiender försvara. Huru mycket den andra klassen, de befal-! lande och betalande, slutligen blefvo belåtne, när! de lydande upphörde att tänka för sig sjelfve, utan . alltjemt af Sockennämnderna fordrade arbete och : bröd och kläder och uppfostran för barnen, det : står derhän Försöket torde lämpligast undvikas.! Vårt samhällsskick går ej med ångkraft, och måste derföre ordnas med den enkelhet, att kraften ej förtages af blotta nötningen uti machineriet. I allmänhet resumerar förf. de hufvudsakligaste punkterna af Kommittens Betänkande så fullständigt, att läsaren af detta erhåller en, de flestas behof tillfredsställande, öfversigt; och då regeringen, i det den drog försorg om trycknirgen af nämnde Betänkande, derjemte ställde så till, att det blef otillgängligt för allmänheten, så anse vi oss böra rekommendera ifrågavarande lilla skrift, såsoaa ett medel att göra bekantskap med det omskrifna, i bokhandeln ej tillgängliga Betänkandet. po I anledning af det utdrag, som i Tisdagsblaäst faons omförmäldt af en skrift från åtskillige hemmansägare i Norrbotten, angående den ivetkliga frukten af Hr Grosshandlanden Lilje-: j