tredjedelarne. Olyckan har imedlertid velat, att flere, och ingalunda mildare, missväxter inträffat efter den tiden, nemligen åren 1834, 1835, 1856, 4837 och 4838, så att invånarne, långt ifrån att kunna afbörda sig någon äldre skuld, tvärtom måst åsamka sig ny. Utsigten är sannerligen förtviflad; och vi förmå ej inse, huru skulden någonsin skall kunna betalas, äfven om många lyckliga år å rad inträffade. Svårt är det visserligen för Staten, att oupphörligt låna och afskrifva; men å andra sidan är det icke blott svårt, utan rent af omöjligt för det arma skuldsatta folket att fullgöra sina förbindelser; och med blödande hjertan måste vi cffeatligen tillkännagifva denna omöjlighet. Vi våga knappast begära ytterligare eftergifter; vi hemställa biott till dotta och de öfrige Stånden, hvad Staten möjligen må kunma göra, för att både rädda sin fordran och det olyckliga folkets tillvaro. Nio år af eafbruten missväxt, och det tionde knappast half skörd; skulder till Statsverket redan till en del afskrifaa och återstoden ändock omöjlig att erlägga; skulder till enskilda, af hvilka man icke kan begära, att de skola efterskänka; se der taflan detta läns tillstånd. Vi kunna på heder och samvete försäkra, att om Staten skulle i närvararde stund eller på flera år vilja indrifva sina fordringar, så låter det sig icke göra. Enda följden vore, att en stor del af invånarne upphörde att heta ägare af hemman och bohag; långt för detta hafva de upphört att vara det. Vi bäfva tillbaka för den tanken, att en hel landsorts befolkning skall i långliga tider oupphörligen underhållas på de öfriga orternas bekostnad; men vi bäfva icke mindre för det öde, som väntar hela Norrland, ifall Staten skulle inkräfva sina fordringar. En verkan, som redan begynt visa sig till någon del, vore icke kanske den olyckligaste, nemligen att folket söker sig ur landet till ftämmande land; men det är dock en hård tanke, att Svenskarne skulle åter begynna, såsom sagorna stundom berätta om våra förfäder, utvandra för hunger. — Vi hemställa fördenskull till Rikets Ständers behjertande, om icke en ytterligare afskrifning kan beviljas. Om afskrifning sker eller icke sker, blifver resultatet i alla fall enahanda; ty en fordran hos den, som aldrig kan betala, afskrifver sig sjelf. Men i denna sednars händelse qvarstår för den skuldsatte den oupphörliga martern att dagligen vänta utmätning, och för Krono-tjenstemän den knappast mindre plågan att nödgas ständigt hemsöka eländet och göra det ohbyggligare. Vi vilja ogerna nyttja ordet afskrifning; men vi må nyttja hvilket ord som heist, så blifver dock saken densamma. Det är och blir således ändock eftergift och afskrifning, som vi nödgas begära för denna arma orten. — Vi anbålla, att denna sorgliga framställning måtte få till Höglofl. StatsUtskottet beledsaga den Kongl. propositionen, i hvilken Utskottet torde finna den ändring nödvändig, att de, såsom tillgång från Norrbottens och Westerbottens Län för ären 18530, 1834, 1832 och 1833 utlemnåd undsättning, päräknade summor, icke kunna påräknas; ty derom kunna vi åtminstone försäkra. Vid Kongl. propositionen, angående den så kallade bebaslig tids förläningspannmål, afgaf Fredrik von Zweigbergk ett skriftligt anförande, deruti ban afstyrkte bifall till den Kongl. propositionen, i det skick, den nu framkommit, .heldst ett intrång derigenom skulle ske i de för undervisningsverket anpslagna medel. 1 sammanhang härmed föreslog Zweigbergk, att af hvarje pastorat, bvars inkomster öfverstiga värdet af 300 tunnor kronotionde, öfverskottet måtte ingå till en besparingskassa, samt denna kassa användas tilllöneförbättringar åt de Pastorer, som icke hafva en lön af 400 tunnor, och åt de Komministrar, hvilkas iön ej uppgår till 50 tunnor kronotionde. Häruti! instämde Johannes Andersson från Calmare Län och Nils Strindlund från Westernorrlands Län. Derefier föredrogs Statsutkottets memorial 34 15, med återlemnande af Lars Rasmussons från Götheborgs och Bohus Län motion, om fribrefsrätt för Länsmän; uti hvilket memorial Statsutskottet ansett denna fråga icke cinverka på Statsverkets inkomster eller utgifter, samt att den derföre icke tillhörde Utskottets bandläggning. Stiåndet, som icke kunde godkänna ett sådant skäl, skickade motionen åter, med föreläggande för Statsutskottet att behandla den. Atskilliga motioner, hvilka EkonomiUtskottet återieronat, blefvo af Ståndet återremitterade, för att af samma Utskottet handläggas, i samråd med Statsutskottet. Ena temligen vidlyftig diskussion föreföll derefter, i anledning af Jonas Johanssons från Jönköpings Län motion (AM 318), om förändringar i 4802 års stängselförordning. Ds fleste af Ledamöterna, som: hade ordet, förkastade helt och hållet hälften-principen, i fråga om stängselskyldighet, ansägo denaf Motioaären föreslagna metod (taxering) kostsam och ledande till tvister, samt trodde det vara vådligt, ett alltför mycket afvika från de uti 1802 års) stänzselförordning uttryckte grundsatser. Följande vaotioner väcktes under detta plenum: I. 321:o Af Hans Jansson från Elfsborgs Län: angående Riksdagens förkortande. Denna motion, jemte J. F. Dallöfs anförande dervid, hafva i detta blad förut varit in extenso införda. 522:0 Af Per Hansson från Wermlands Län: i samma ämnes 523:o Af Bengt Gudmundsson från Hallands Län: att Rikets Ständer måtte af Bankers vinstmedel anslå en summa af Sexhundra riksdaler banko årligen, till fördelning, på det sätt, att f. d. Ban-j:! kofallmäktigen och Ledamoten af Direktionen för; Rikets Ständers Lånekontor i Götheborg, Anders Danielssons efterlemnade enka erhåller hälften, och ; byerdera af deras oförsörjda barn en fjerdedel; sonen, intill dess han fyllt 25 år, då han kan hafvat 1 s 1 s 1 fullbordat sima studier, samt dottern, intill dess bon inaträdt i gifte. Motionären föreslog, att dessa medel måtta utgå på samma sätt, som den vid förra Riksdagen beviljade pension åt Bankoombudet, Kamereraren Wallmos eaka och barn. Ståadet hördes i: allmänbet instämma i denna motion, hvilken remitterades till Bankoutskettet. Eiermiddagsplena den 4 och 6, äfvensom öfrigel pieca till och med den 41 dennes, upptogos huf-. vadsakligen af motioner, för hvilka vi i ett för jende nummer skola redogöra.