den fora, det andra af tacksamhet för faderlig
vård och vä!gerningar. Han hemställde, om ieke
nu ett s:dje slag kunde tilläggas. det der uttryckte
landets besvär och sökte medlen för dess lindran-
ide. Sedan vår Konung, efter en på segrar och
lära rik bana, vid 46 års ålder, åtog sig det vigti-
ga och dyra kall, hvartill folkets enmhälliga röst
j manade horem, att ställa sig i spetsen för detta
I folk, då nära bragt sin undergång, hafva 50 år för-
flutit, deruader han vakat och verkat för vårt
I väl och bästa, men skulle hen icke detta oak-
tadt, äfven nu erkänna, att något återstode,
skulle han, månne med ovilja, anse om detta
meddelades och sättet föresloges, hvarigenom möj-
ligset kunde beredas att fylia och afhjelpa hvad
ännu brister och med fog ksn önskas? Sådan
anser jag syfiniegen af adressen, — egentligen
att bekantgöra hvad Konungen möjligen icke kän-
per. Vore det otacksamt eller förnärmande att
i hans famn pedlägga våra bekymmer, då afstyrker
jag heldre adressen, men som jag betviflar detta,
så innan jeg blir öfvertygad om motsatsen, anhbål-
ler jag, det måtte adressen till handläggning af be-
hörigt utskott remitteras.
Prosten Hallström: I det närmaste delande de
gruodåsigter, som Prosten Lyth uttalat, får jag med
min röst vördsamt förorda förslaget, icke obetin-
gadt eiler utsn förändring, icka såsom ett under-
dånigt svar å Kongl. Maj:ts nådiga throntal, men
såsom ett uttryck af de tänkesätt och önskningar,
som äro allmänt gängse, ej blott inom Hedervärda
Bondeståndet, utan, jag vågar säga, inom alla
stånd i riket. Af adressens omisskänneliga syft-
ning, att blifva omfattad och framburen såsom en
alimän opinionsyttring, fenn jag redan inom Kon-
sti:u:ionsUiskottet skäligt yrka, att den borde uti
u:szott beredas: och det utslag, utskottets majori-
tet gaf, rörande frågans behandling, då den angick
Bondeständet allena och vår dess enskilda angelä-
genhet, kan visst icke förhindra Högvördiga Pre-
steståndet, att, om adressen af ståndet upptages
och derigenom tillerkännes en allmännare karak
ter, hänvisa densamma till vederbörligt utskott. Jag
tillstyrker remiss till EkonomiUtskottet: på det för-
slaget, jemkadt i öfverensstämmelse med ståndens
i en eller annvan punkt måhända skiljaktiga opini-
on och hvad Presteståndet beträffar, hufvudsakli-
gen i enlighat med hvad Prosten Säve, i det afse-
endet fremställi, må blifva hvad det borde vara,
fett samstämmigt utryck af allmänna tänkesätret.
EkonomiUtskottets arbete kan icke härvid blifva
mödosamt. Ty lyckligtvis har den värde motionä-
ren med skicklig hsad lemnat ena både till inne-
hå!! och form så sffattad uppränning, att ej myc-
ket kan dervid vara att tillgöra. Adressförsla-
get upptager isynnerbet de sanningar och önsk-
tingar, som förrämligast hyllas af allmänna opini-
onaen. Ju mer detta gäller inför ea hvar såsom o-
föruekligt, ju mer man erkännsr att adressförslaget
framställer, bvad verkligen inom landet yttras och
önskesg, desto mer anser jag det vara en förbindel-
se för hvar och en, och serde!es Högvördige Pre-
s:eståndet, ait derå gifva sin bekräftelse. Man in-
väsder, ett bela företaget, om än icke utan exem-j
pel, dock är någonting ovanligt. Må ock så vara!!
men befinta vi oss då i alldeles vanliga förbållan-j
den? Går ej en oro ganom landet, med den kla-
gan, att ej allt är, som det bords vara? Har man
ej här, inom Presteståndet så väl i detta som et
föregåsnde plenum hört talas om omständigheter-
nas kraf, om försonande åtgärder; — jag frågar då: !
hvad må vara mera ett kraf, hvad kan snarare Däm-
nas vär pligt och ett behef, såsom det första oaf-
visliga vilkoret, för att bereda landets trefnad och
belåtenbet, än att öppet och vördsamt framlägga,
hvad som födt ech närer denna oro, att uttrycka
våra känslor och tankar, att utgjuta våra bekym-
mer och förhoppningar, att berigtiga de ömsesidi-
ga åsigterne, och sålunda uttala, hvad jag vore fär
dig att kalla försoningens ord. Derföruian, el-
ier så vidt denna försoning skall igenom djup tyst-
nad både beredas och uppnås, fruktar jsg, att den
blott skimrar på ytan och s knar djup; — jag f uk-
tar att dena icke äger allvarets fastbet och bestånd,
förr än man lärt att rätt förstå hvarannan.
Ser jag vidare på adressförslagets form, så är
den verkligen så len och unpdfallande, att knapt nå-
get är i de:ta afseende stt önske. Förslaget utmärker
sig af en ebetänksamhet och måtta,, att jag snara-
se ville önska, awt alla offentliga yttranden, munte-
liga eller skrifteliga, kunde dertifrån upphemta en
lika, om än icke af fordno bäfdad ära.
Häruti instämde Esktor Laurenius.
Biskop Butfsch: Erkänner, att han i sitt anförende
ej kommit att iakitega den skilnzd, som veder-!t
rordt emellan Konungens tal till Rikets Ständer!i
ch Konungens rådiga proposition, men tror dock!.
vad han anfört rörande den sednsre äfven kan;
med fullt skäl lämpas på det förra. I öfrigt före.
sommen af Biskop Agardh. j
Lektor Källgren instämde med den talare, som
ös:et för antagandet af förslaget med vilkor af t
peböfliga modifikationer och nödiga tillägg. ja
Prosten Säve: Att lägga adressförslagot till hand-s
ingarne, derföre att ståndet icke i allo kunde bi. c
alla detsamma syntes honom nog långt gåpget. —
g
t
itt absolut antagande af adressen trodde ban Bon-
leståndet ej väntat. Prosten ansåg Presteståndet
förbindradt bestämma vilkoren, hvarrå det ville
iträda förslaget, och anhöll om proposition på re-
niss alternativt till Expeditions- eller ock till!
ikonomi Utskottet.
Prosten Lundblad ansåg Konstitutions Utskottets!
örklareande betaga möjligheten af förslagsts remit
erande till Utskott, belst formerna måtte i be!gd I
ållas, samt att således icke återstod annat än att!
id förslaget göra ändringar eller modifikationer, .
Biskop Holmström, med Biskep Nibelius och!
Prosten Stenhammar, föreslog proposition blott om!
le 2:n8 alternativerne: att lägga förslaget till hand-
ingarne, och remiss till EkonomiUtskottet,
S
a
4
Konrtraktprosten Nordhammer: Hvad ionebål. !S
et engår i adressen, så uttrycker det i allmänhet k
amma tankar, som äro rådande i min bemort; —f
olket i allmänhet finner beskattningen tung, och T
ag mnokar icke, att jag biträder denna åsigt. I
Jnder de sednare åren bar välståndet aftagit och
fager, icke så, att nöd irträffat, men förlägenhet
land egare af mindre jordlotter samt bland bru-p
ava af andras jord. AÅmnladninanan danne? kons I.