lig energi och ihärdighet hos en Statssekreterare,
för att åstadkomma och genomdrifva några betyd-
liga förbättringar i våra traditionella författningar
och inrättningar. Meu äfven om dessa svårigheter
kunde öfvervinnas, så uppstå nya från ett annat
håll af grundlagen. Den aktiva Regeringen är
nämligen fördelad i flere serskilda byråer eller så-
kallade expegitioner, hvilka äro hvar för sig iso-
lerada8 och främmande för hvarandra. Då det nu
icke är möjligt, att åstadkomma någon större re-
form eller mera genomgripande förändring, utan
jatt rubba en mängd förhållanden, hvilka ligga
inom de andra expeditiopnernas område och som
således icke få vidröras, så mäste hvarje Statsse-
kreterare inskränka sioa förbättringsförsleg till en-
dest partiella förändringar, som ofta icke samman-
hänga med det hela och ingalunda kunna anses
för reformer. Af alla dessa skäl måste genom den
nuvarande grundlagens egen beskaffenhet allt slags
reform, i hvad ämne som heldst, blifva hardt nära
omöjlig. Hvarje Statssekreterare måste tvertom
derigenom småningom, om ej tvingas, dock föranle-
das, att blifva endast Expeditionssekreterare och in-
sk:änka sin verksamhet till, att expediera de ku-
ranta målen, eiler ock, i fall han verkligen vill
åtadkomma reformer, omflytta sin ställning och
sätta sig i sista rummet, i stället för det första,
dels igenom frågans beredning i Kommitteer, dels
igenom dess föregående hänskjutning till Rikets
Ständers utlåtande. Anpu en sådan omflyttning af
Siatssekreterarens ställning ligger i den antagna
Statsrådsberedningen, hvarigenom han gör sig för-
säkrad om Statsrådets mening och derefter modi-
ficerar sitt förslag, innan han framlägger det inför
Konungen uti Statsrådet.
Få af dem, som, och ingalunda med rätta, klaga
deröfver, dels att Regeringen är för litet aktif
och att den icke tager initiativerne i något, dels
att den söker kringskansa sig med Kommittåers
och Rikets Ständers föregående förslag, bafva san-
polikt insett, att det förra är föranledt af grund-
lagen sjelf och det sednare deraf, att Regeringen,
oektadt de hinder, som äro lagde för möjligheten
af dess rörelse, likväl icke kan stadna, och då den
ej kan röra sig i de former, som bokstafven före-
skrifver, måste den skapa sig nya, som bokstafven
åtminstone icke förbjuder.
I andra konstitutionella länder är Regeringens
granskande och konservativa element dels under-
ordnadt det aktiva, dels helt och hållet samman-
gjutet dermed. Icke eller är den sönderdelad i 6
serskilta delar, som med hvarandra hafva intet
sammanhang. Derföre är i dessa länder ett system
icke allenast möjligt, utan alldeles nödvändigt och
oundvikiigt, mellan utan system skulle Regerin-
gen nödvändigt splictra sig och gå sönder. Genom
den erkända tillvaron af ett system, är den egent-
liga frågan emellan den lagstiftande Församlingen
och Regeringen hufvudsakligen systemet, icke svam-
let af tusende små och skilda frågor, hvilka, när
systemet är bestämdt, äfven sjelfve äro bestämde.
Lagstiftande Församlingens öfverläggningar erbälla
derigenom i dessa lånder en enda större värdighet
och vigt. De bandla endast eller åtminstone hbuf-
vuasakligast om stora frågor. Oppositionen är der
ingenting annat, än representant för ell system oök
majoriteten för eit annat. Striden är om ider.
Ministe:ens ledamöter försvara icke sina personer
och sina tillgöranden hvar för sig, utan de för-
svara gemensamt en stor gemensam och omfattande
tanke. Och då Ministeren faller, faller den med
en id; falier ädelt, faller gemensamt, ej under
smädelser, ej med förlust af det segrande partiets
ektnivg, tvertom ännu fruktansvärd, i det den in-
går i den pya oppositioners leder.
Af detta storartade istatsskicket förklaras, hvar-
före vi med så stort intresse följa förhandlingarne
invm Frankrikes och Englands lagstiftande försam-
lingar, under det vi med så ringa intresse, ja ofta
med ledsnad och missnöje, följa dem i vår egen.
Frågorna ligga nemligen i de förra närmare mensk-
ligheten, i de sedaare närmare individer och per-
sonligheten.
För mig har ändamålet med det nya grundlags-
förslaget varit, att närma vårt statsskick till en så-
dsn högre ordning, att gifva på en gång den rö
re!sekraft och det system åt regeringen, som den
bitiills, i följd af nu gällande grundlagsgruaden icke
kunnat hbafva, att bereda möjligheten af reformer,
som hittills icke kunnat i någon större skala hvar-
ten be.edas eller genomföras, att gifva en högre
värdighet och betydelse åt den lagstiftande försam-
lingens öfverläggningar.
Att detta förslag bar brister, är utom allt tvif-
vel. De voro för KonrstitutionsUtskottet förlidne
riksdag icke ocbekante, men bibehållas, emedan den
föreslagna förändringen, genom flere detaljers til-
läggande, skulle sanrolikt försvåra antagandet. För
sleget var icke ett förslag, för syn skull, utan
ett förslag, som KonstitutionsU:skottet uppriktigt
önskade skulle blifva antaget. Sådant det pu är,
är det icke annat än en grundlaggning för nå-j
got bättre. Förena Svenskerne sig dermed, kan
man lått fortgå i samma riktning. B isterna der-
uii äro endast luckor, så vidt jag kan se, icke
misstag; luckorna kunna fyllas, tillägg kunna;
göras, utan att det nu föreslagna beböfver än-
dras. Finnes den åter icke passa för Svenskarnes
lynne, kan ätergången ske utan brytning. Jag rö-
star för antagandet af de föreslagna grundiagsför-
ändringarne i sitt sammanhang. I
Pr;ofessoren m. m. Doktor Bexell röstade äfven
för förslaget, anförande som skäl derför hufvud-!
sakligen hvad de förre talarne utvecklat. l
Professorn m. m. Geijer: aJag röstar för anta-
vandet af förslaget, emedan jag anser det såsom;
ett steg till verklig ansvarighet ej blott inför re-
presentationen, men ock inför Konungen. Ämnet
ir ej nytt, och behöfver icke vidare utveckling då
tet under 2:ne decennier varit ett föremål för den
allmänna granskningen, så inom, som utom repre-.
;entationen. Förevarande förslag upptar endast :
srunddregen till en förändring af en mera genom-
tipande beskaffenhet, än hvad man i allmänhet .
öreställer sig. Sä t. ex. organisationen af erbetet,
nom hvarje departement, huru det säkrast skall!,
i( chefen öfverses och följas, då han tillika måste:
uafva tid att egna sin uppmärksamhet åt samman-
ianget sl styrelsens åtgärder; — i bvad förbållan-
-. 1
a då om oo KR RR JR NR Rn OA KA UU La KSL RA