lig energi och ihärdighet hos en Statssekreterare, för att åstadkomma och genomdrifva några betydliga förbättringar i våra traditionella författningar och inrättningar. Meu äfven om dessa svårigheter kunde öfvervinnas, så uppstå nya från ett annat håll af grundlagen. Den aktiva Regeringen är nämligen fördelad i flere serskilda byråer eller såkallade expegitioner, hvilka äro hvar för sig isolerada8 och främmande för hvarandra. Då det nu icke är möjligt, att åstadkomma någon större reform eller mera genomgripande förändring, utan jatt rubba en mängd förhållanden, hvilka ligga inom de andra expeditiopnernas område och som således icke få vidröras, så mäste hvarje Statssekreterare inskränka sioa förbättringsförsleg till endest partiella förändringar, som ofta icke sammanhänga med det hela och ingalunda kunna anses för reformer. Af alla dessa skäl måste genom den nuvarande grundlagens egen beskaffenhet allt slags reform, i hvad ämne som heldst, blifva hardt nära omöjlig. Hvarje Statssekreterare måste tvertom derigenom småningom, om ej tvingas, dock föranledas, att blifva endast Expeditionssekreterare och insk:änka sin verksamhet till, att expediera de kuranta målen, eiler ock, i fall han verkligen vill åtadkomma reformer, omflytta sin ställning och sätta sig i sista rummet, i stället för det första, dels igenom frågans beredning i Kommitteer, dels igenom dess föregående hänskjutning till Rikets Ständers utlåtande. Anpu en sådan omflyttning af Siatssekreterarens ställning ligger i den antagna Statsrådsberedningen, hvarigenom han gör sig försäkrad om Statsrådets mening och derefter modificerar sitt förslag, innan han framlägger det inför Konungen uti Statsrådet. Få af dem, som, och ingalunda med rätta, klaga deröfver, dels att Regeringen är för litet aktif och att den icke tager initiativerne i något, dels att den söker kringskansa sig med Kommittåers och Rikets Ständers föregående förslag, bafva sanpolikt insett, att det förra är föranledt af grundlagen sjelf och det sednare deraf, att Regeringen, oektadt de hinder, som äro lagde för möjligheten af dess rörelse, likväl icke kan stadna, och då den ej kan röra sig i de former, som bokstafven föreskrifver, måste den skapa sig nya, som bokstafven åtminstone icke förbjuder. I andra konstitutionella länder är Regeringens granskande och konservativa element dels underordnadt det aktiva, dels helt och hållet sammangjutet dermed. Icke eller är den sönderdelad i 6 serskilta delar, som med hvarandra hafva intet sammanhang. Derföre är i dessa länder ett system icke allenast möjligt, utan alldeles nödvändigt och oundvikiigt, mellan utan system skulle Regeringen nödvändigt splictra sig och gå sönder. Genom den erkända tillvaron af ett system, är den egentliga frågan emellan den lagstiftande Församlingen och Regeringen hufvudsakligen systemet, icke svamlet af tusende små och skilda frågor, hvilka, när systemet är bestämdt, äfven sjelfve äro bestämde. Lagstiftande Församlingens öfverläggningar erbälla derigenom i dessa lånder en enda större värdighet och vigt. De bandla endast eller åtminstone hbufvuasakligast om stora frågor. Oppositionen är der ingenting annat, än representant för ell system oök majoriteten för eit annat. Striden är om ider. Ministe:ens ledamöter försvara icke sina personer och sina tillgöranden hvar för sig, utan de försvara gemensamt en stor gemensam och omfattande tanke. Och då Ministeren faller, faller den med en id; falier ädelt, faller gemensamt, ej under smädelser, ej med förlust af det segrande partiets ektnivg, tvertom ännu fruktansvärd, i det den ingår i den pya oppositioners leder. Af detta storartade istatsskicket förklaras, hvarföre vi med så stort intresse följa förhandlingarne invm Frankrikes och Englands lagstiftande församlingar, under det vi med så ringa intresse, ja ofta med ledsnad och missnöje, följa dem i vår egen. Frågorna ligga nemligen i de förra närmare menskligheten, i de sedaare närmare individer och personligheten. För mig har ändamålet med det nya grundlagsförslaget varit, att närma vårt statsskick till en sådsn högre ordning, att gifva på en gång den rö re!sekraft och det system åt regeringen, som den bitiills, i följd af nu gällande grundlagsgruaden icke kunnat hbafva, att bereda möjligheten af reformer, som hittills icke kunnat i någon större skala hvarten be.edas eller genomföras, att gifva en högre värdighet och betydelse åt den lagstiftande församlingens öfverläggningar. Att detta förslag bar brister, är utom allt tvifvel. De voro för KonrstitutionsUtskottet förlidne riksdag icke ocbekante, men bibehållas, emedan den föreslagna förändringen, genom flere detaljers tilläggande, skulle sanrolikt försvåra antagandet. För sleget var icke ett förslag, för syn skull, utan ett förslag, som KonstitutionsU:skottet uppriktigt önskade skulle blifva antaget. Sådant det pu är, är det icke annat än en grundlaggning för nå-j got bättre. Förena Svenskerne sig dermed, kan man lått fortgå i samma riktning. B isterna deruii äro endast luckor, så vidt jag kan se, icke misstag; luckorna kunna fyllas, tillägg kunna; göras, utan att det nu föreslagna beböfver ändras. Finnes den åter icke passa för Svenskarnes lynne, kan ätergången ske utan brytning. Jag röstar för antagandet af de föreslagna grundiagsförändringarne i sitt sammanhang. I Pr;ofessoren m. m. Doktor Bexell röstade äfven för förslaget, anförande som skäl derför hufvud-! sakligen hvad de förre talarne utvecklat. l Professorn m. m. Geijer: aJag röstar för antavandet af förslaget, emedan jag anser det såsom; ett steg till verklig ansvarighet ej blott inför representationen, men ock inför Konungen. Ämnet ir ej nytt, och behöfver icke vidare utveckling då tet under 2:ne decennier varit ett föremål för den allmänna granskningen, så inom, som utom repre-. ;entationen. Förevarande förslag upptar endast : srunddregen till en förändring af en mera genomtipande beskaffenhet, än hvad man i allmänhet . öreställer sig. Sä t. ex. organisationen af erbetet, nom hvarje departement, huru det säkrast skall!, i( chefen öfverses och följas, då han tillika måste: uafva tid att egna sin uppmärksamhet åt sammanianget sl styrelsens åtgärder; — i bvad förbållan-. 1 a då om oo KR RR JR NR Rn OA KA UU La KSL RA