liska sträckas vidare och längre Af dem kan med skäl fordras, att de ej längre bibehålla platsen, när deras inflytande upphört, när de med sina rådslag ej längre hunna gagna, hvarken Konung eller fådernesland, när de förstå, att förtroendet, vare sig hes kamraterne eller hos Konungen, börjat aftsga eller upphört. Allmänna opinionen dömer då med fullt skäl, att de tillstyrkt och ikläda sig hela ansvaret för alla hvarje departemert tillhörande regeringsåtgärder — och ingen reservationsrätt borde freda dem från KonstitutionsUtskottets billiga anmärkningar. Förtroende och inflytande måste de äga; i saknad deraf ålägger dem, om icke la gens bokstaf, åtminstone deras egen heder och ära, att ej längre skyllra för beslut, hvaruti de ingen del hafva. Således just för att möjliggöra en sann konstitutionel ansvarighet, och den förutan är all statsförfattning illusorisk, anser jag förslaget böra antagas. De gifves äfven ett annat lika vigtigt skäl, som talar för antagandet. Man har klagat öfver brist på enhet, eller hvad man kallar system, uti regeringsåtgärderna. Jag dömer ej om befogenheten till denna klagan — den torde vara mindre än mången föreställer sig — men sakpas verkligen den fullständiga enhet, som utgör ett nödvändigt vilkor för hvarje kraftfullare statsförvaltning, så bör skulden derför mindre kastas på personerne än på våra former. Med de hittills gällande föredrager hvarje Statssekreterare de till deras Expedition hö rande mål, icke blott fullkomligt oberoende af de öfriga Stats-expeditionerna, utan äfven dem ovetande och utan ringaste legai kommunikation af de grundsatser, hvarefter ärenderna bebandlias. Då nu gräns-linierna emellan de serskilda Stats-expeditionernas embetsbefattining hvarken varit eller nå gonsin kunna blifva strängt bestämda och afskiljda, kan det lätt inträffa, att beslägtade och till en del likartade mål få vid olika föredragningar en elika utgång — utan att ringaste förebråelse kan med billighet göres, hvarken StatsRådets ledamöter eller de föredragande Statssekreterarne. Till upplysning om detta förhållande, kan jag försäkra, att jag, under den tid jag föredragit HBcklesiastikärenderna, hvarken meddelat mina embets-kawmrater underrättelser om de inom min Expedition förekommande mål, icke heller om de till dem hö rande, hvarken begärt eller ethållit något meddelande, och att jag med få undantag både om de föredragna målen och de fatiade besluten först genom andras berättelser elier genom allmänna tidningar erhållit kännedom. Denna obekavotskap, så vidt den rörer besluten, sträcker sig äfven till de ärendsr, hvilka öfverlemnas till Förste Expeditiunssekreterarens föredragning; är denna en gång å: honom uppdragen, så fordrar, jag vill icxe säga grannlagenheten, utan pligt och heder, aut Statssekreteraren låter föredragenden bandla sjelfständigt, utam att på ringaste sätt tillåta sig direkt elher indirekt inverka på utgåsgen. Det är nemligen icke längre Statssekreteraren, på hvilken den legala ansvarigheten hvilar — han har sjelf satt sig ntom all beröring med frågan, är af KonstitutionsUtskotres oåtkomlig — och bör derföre öfverlemna den ät den ansvariges fria öfvertygelse, äfven om den någon gång skulle befionas i strid med Statssekrete:arens egen, Delta torde man kalla miss förhållande, som bör afhjelpss. Det nya StatsRådsorganisations -förslaget erbjuder ett säkert medel dertill, enär det stadgar, alt samtlige departemenischefer icke blott skola äga rättighet att öfvervara hvarandras föredragning, utan derjemte å!ägger dem skyldighet att med konstitutionel ansvarighet deltaga i rådslagen om alla mål af synnerlig vigt och omfattning, som tiil Rikets allmänna styrelse höra. Då nu tillika expeditions-cheferne i stats-departementerna blifva afsättliga, och således af departements-cheferna beroende, kan man med skäl fordra enhet och system både inom ett och samma departement och uti styrelsen i allmänhet. Lagger man härtill departements-chefernes medgifoa rättighet, att till vederbörande expedie:a föreskrifter och erinringar om verksä!lighet af utfärdade beslut, så kan man tillika hoppas raskare fart oci större sammanhang i administrationens serskilda grenar. Men churu jag således lemnar min röst till förslaget och anser det vara en vigtig förbättring i vårt nu varande statsskick, så har jag likväl icke för mig döljt eller varit blind för de brister och ofulikomligheter, hvilka vidlåda detta förslag. Det innefattar snarare ett utkast till en blifvande ändomälsenlig organisation än det utgör ett fullständigt utfördt och sammanhängande helt. Det lägger endast grunden, men uppför alls icke sjeifva byggnaden. Vi beträda härigenom en af Svenska folket oförsökt bana, anvisad af tidens anda och omstäadigheternas trängande kraf. Försynen skaii, boppas jag, leda deras öfverläggningar och bestut, hvilka skola närmare utstaka vägen och afböja förvillelser å ena och andra sidan. Alit kan man ej fordra se på en gång ordnadt och fullständigt; men med fösterlandskärlek, enig samdrägt och inbördes förtroende, skola vi ej förirra oss på orätta vägar. Skulle detta förslag först af Rikets Ständer gillas, och sedan af Kong!. Maj:t sanktioneras, så reserverar jag mig öppen talan i afseende på de ytterligare åtgärder, jag för verkställigheten anser nödvändige, och deribland räknar jag äfven ökade, icke obetydliga anslag, hvarförutan det nya machineriet icke kan gå, och förändringen icke leda til! de förväntade lyckliga resultaterna. Kontraktsprosten Nordhammar instämde med dem, som talat för förslaget, och yttrade: ade olägenheter, som dermed äro förenade, uppväga dock icke, eller äro ens jemförlige med fördelarne af); detsamma. Antagandet af förslaget är dessutom oucdvikligt. Det är värdigt Rikets Ständer, och serdeles detta Stånd, att visa sig försonligar. , Biskopen m. m. Agardh, som vid sista RiksdaI gen med sin röst deltog uti förslaget, anförde:: Hva? man i andra konstitutionella länder kalhard ministår, bar i vår nuvarande statsförfattning ickels s e g f a ST KR TR NN -— något motsvarande, emedan ministeren i dessa länder består af något helt och solidariskt, då deremot vår Regering består af två alltid skiljda, möjligen