Ör ER NR RA TSAR SSE ST
dra, hvarvid likväl åtskilligt är att iakttaga till
förekommande af folkskockning ismala gränder,
o. s. v. Reskriptet om regentinsättning innehål-
ler, att hvarje jorderike skall hafva en ensam
karl eller qvinna till regent öfver sig i Ormus!
stad och ställe; och hvilken derföre skall med
honom sjelf lika anses; hvarj2 sådan regent er-
håller af Ormus förmåga att sitt land väl styra,
hvaråf är till finnandes att wså fort en karl
i ett rike bekommer öfvertaget, vare sig genom
våld, list eller hur som heldst efter yttre ske-
net kan synas, så är det märket att han af Oss
undfått makt och myndighet i vårt ställe, och
goda vilja, som till styrelsen -tarfvas. ....
son i riket uppstår och gör buller; kommer
ban ingenhvart, så skall han anses som en för-
brytare al aldra värsta slag; och för en Ari-
den förra af sätet, då egen J att bylla den :se-
grande såsom den der af Oss i stället undfått
makten, och den kullstjelpte skolen J sedan
kalla och behandla som en Arimans bof., Vi-
dare förehålles det otillåtliga i att någonsin an-
i stånd att begå fel, vara dum eller orättvis.
Ty ehuruväl han visserligen allt detta kan va-
ra, så skipar han dock makten i vårt ställe, hvar-
för vi till honom genom vär hemliga expedi-
tion från månen försände all den undervisning
och klokket om rikets rätta styrelse, som tarf-
vas nödig. Slutligen tillförbindas mennviskorna
att anse såsom deras största angelägenhet ait
gifva regenten af deras gods ocn egodelar pallt
hvad möjligt är och litet mer, ty regenten till-
-kommer att föra ett makalöst lefverne, på de!
-menniskorna mätte få sig inpregladt, att han
bar makten i vår stad. Icke såsom förda vi
sjelfve ett slikt lefverne,; men det är eder, j
menni
heten, med mindre den omgifves af den aldra
märkvärdigaste, dyraste och skadligaste, liksom
jockså af oss sjelfve djupt föraktade pomp., Detta
endast allt förklarar Ormus sig måst vidtaga!
uppe i hans kansli i rmånan. Tyq, säger han,
vi skulle icke undandraga oss att sjelfve sköta!
eder i allting, äfven de smärsta sngelägenheter,
om vi bara hunne. Men vi hinne ej. Derför
fån I nu regenter!
skor, ogörligt att begripa och vörda stor-!
i anseende till göromålens ständigt ökade mängd
inne, utan gå ut i staden och besöka hvaran-:
I
i
i
att Vi honom utrustat med den visdom och
Men
om, under det en sitter på thronen, ånnan per-
mans bof; men får han öfvertaget och stjelper
!
se en regent såsom en vanliga menniskors like,
;
i
Dessa plakater blefvo utan dröjsmål expedi-l!.
erade till vederbörande. - Några dervischer och
mobeder upptogo dem här nere på jorden med
stor entusiasm, och gjorde allt, för att sprida
dem; den större allmänheten och naturen lyd-
de, men tego. De voro ej glade; de skulle
ha varit det mera, om mean trott dem om nå-
gon smula godt, om man låtit dem: sjellmant
frambära i ljuset några: frukter af förstånd,
kraft och godhet. Ormus sjelf njöt ej heller
någon oblandad glädje af sitt verk. Icke blott
att bans välmeniag ofta misstyddes och miss-
kändes, den misslyckades ännu oftare. Ty ett
hemlighetsfullt förhållande bade inträdt. Bilom-
horia, djuren, menniskan, som om dagen
vördnadsfullt mottogo de utvägar till skönhet,
välgång och lycka, som Ormus erbjöd dem,
undergingo om natten, genom något underbart
intryck, en förändring, det hade hos dem, ur
de krafter ham nedlagt hos dem, utvecklats nå-
gonting annorlunda, än han på förhand bestämt,
det: såg nästan ut-söm- de började känna sig
för, hur det skulle vara att lefva litet på egen
hand, med frihet. Och besynnerligt! man kun-
de icke neka, att denna förvandling oftast ut-
föll till deras fördel, att förut icke anade be-
hag och förträffligheter sålunda stego i ljusst,
ehuru, visserligen å andra sidan, ett och an-
nat försök: också misslyckats. Och verlden gick
sålunda fram, men ej just efter Ormus plan.
Hvem var, som orsakade detta? Ett förvå-
nande, gåtlikt väsen, som i mångfaldigt skif-
tande gestalt: for i det dunkla omkring: öfver
jorden! Utan plan, utan afsigt, utän ordning
kom det, gick det, förfor det och lyckades.
Ormus efterforskade honom på det noggranna-
ste, men träffade honom ej. Han hade ej lem-
nat ett spår efter sig, icke vidtagit någon åt-
gärd, ej gjort någon handling sjelf. Men sa-
kernas, verkliga inre bade vaknat, der: han: farit
förbi., Ormus antecknade honom i sit svarta
bok såsom misstänkt person., Der står han:
så än. a i
Dånna saga, eller hvad man må kalla det;
kan egentligen anses såsom en polemisk traktat
mot den filosofi, som, i horrör för hvarje åt
pantheism betande lära, betraktar det högsta!
väsendet såsom en princip helt och hållet ut-
om vår verld, jaloux att med en välmening;
som visserligen är i och försig högst sktnings-
värd, men hvilken, såsom här, föreställd i konflikt
med en. ur det inre al sjelfva skäpelsen sig mani-
festerande intelligens; måste förefälla en smula,
vågar jag säga, inskränkt och vanmäktig? haf-
va sitt finger med i de minsta detaljer af tin-
sang OCh händealsaornas alARAMI Damn fun An
.
j
j
li
j
j
j
L
j
i