skotiet. t
Riksdagsmannen Hans Janssons underd. sdress-
förslag föredrogs och lades på bordet.
Domprosten doktor Brukn väckte motion, att
2:ne provincialläkare-tjenster måtte förordnas in-
em den trakt af Woesterås stift och Örebro län,
som utgöres af: Nya Kopparbergs, Hjulsjö, Hells-
fors och Grythytte socknar.
Kontraktspresten Sandberg uppläste ett skrift-
ligt anförandg, hvilket innefattade utom ingres-
sen följande försleg:
4) eHvarje mansperson öfver 18 år påföres on brän-
vins-konsumtionsafgift af 24 sk. bkos 2) Age dock
hvar och en rättighet att efsäga sig konsumtionen, då
han ock från denna afgift är befriad. 3) Hvar och
en, om hvilken det är bekant, att han icke super
bränvin, befrias äfven ifrån afgift, eburu hans af-
sägelse icke blifvit anmäld vid mantalsskrifningen.
4) Skulle någon, som afsegt sig bruket af bränvin,
likväl furtfara att begagna det, skall ban antingen
vid Beredningskommittern eller vid nästa års man-
talsskrifpoing derför debiteras. 8) För det år,
som debitering skett, erlägges afgiften, men ic-
ke för det föregående, om också den kossumtion,
som derunder ägt rum, föranledt debiteringen.
6) År det bekant, att yngling under 48 år eller
qvinna super bränvin, bör en sådan också i man-
talslängd antecknas till afgiftess erläggande. 7: Då
konsumtionsafgiften afser ett upprepadt begagnan-
de af bränvin, så följer deraf, att ett tillfälligt bruk
någon enda gång såsom läkemedel eller preserva-
tiv icke till beskattning uppisges. 8) Dessa afgif-
ter debiteras och uppbäras med de öfriga skat-
terna, men återlemnas af uppbördsmannen till för-
samlingsstyrelserna tillika med redovisning vid
samma tid som årets uppbörd till statsverket re-
dovises. 9) För det ökade besväret erhåller hä-
radsskrifraren och uppbörrdsmannen en viss-pro-
cent hvardera af de medel, som lefvereras. 40 D:s-
sa medel användas af församlingarne till uppfo-
stran af deras fatiige och vanvårdade barn, eme-
dan? bränvingsupande är ibland arbetsklassen och
den torftigare folkmängden den allmännaste orsa-
ken till en försummad barnuppfostran.
aNär så!edes denna afgift ingår till församlin-
gens fattigvård och serskildt användes till värnlösa
och vårdslösade barns klädsel, underhåll och upp-
fostran, torde den icke röna någon synnerlig moi-
vilja uti folkets tänkesätt. Dessutom då inga an-
gifrelser, som behöfva i lega ordning bevisas, in-
gen fistalisation eller böter någonsin komma i!
fråga, ja, då icke ens eit tillfälligt bruk deraf vidi
påkommet illamående någon euda gång teoges ii
betraktande, utan endast de personer, om hviika;
det är en känd sak att de supa bränvin, erlägga j
denna afgift, hvitken det likväl står i deras fria
val att undvika, så synss alla betänkligheter emot!
förslage:s antsgande vara undarröjde. — Man:
kan väl invända; att detta lemnear. spelrum siåt
godiycket, men samma förhållande är det med på-
förandet af allt slags bevillningsafgift i en ävnu!
högre grad. Man skall ju pröfva en snnans upp-!
gift på dess bebållna inkomst och döma om an-j
dras föamögenhetsomstärmdigheter. Men skall pröf-
va huruvida en arbotskarl förmår betala bevill-
ning efter Adra art., eller om hans arbetsförmåga:
är så ringa, att han äfven bör befrias från per-;
sonliga utskylder m m. Hvar och en af dessaj
pröfningar är långt vanskligare än pröfningen om
vårgon Hligar supa bränvin, hvilket merändels är
allmänt bekant. — Och skulle tilläfventyrs någon
enda befrias, som bordt betala, är det ju ej större
vådea, än om sådant sktr med auvdra utskylder.
Posten Sidner uppläste följande memorial, hvil-
ket, emedan det rör folkumdervisningen, vi in ex-
tenso medidela:!
Då fråga om folkundervisningen och dess base-
tande på äkta religiös grund numera utgör ämne
för allmänt deltagande, så vågar äfven jag utbedja
mig det bögvörd. ståndets tillåtelse, att, i synner-
het i efseende på den sednara af dessa vigtiza an-
gelägenbeter få yttra några ord, som, ehuru. be-
slägtade, döck icke stå i omedelhart sammanhang
med den till vederbörliga utskott redan remittera-!
de bufvudfrågan. Hvarjo varm religionsvän och i
synnirket hvar och en christligt sinnad religions-
lärare har under de ssdnaste decennierna hafi an-
ledniag att glädja sig öfver flera bugneliga förete-
elser inom den svenska kyrkan och församlirgen.
Blend dessa må jag här för mitt ändamål nämna
exdast evangeliska och bibelsällskaperna. Det för-
ra af dessa har genom sina små anmderika skrifter
bos allmogen väckt håg för religiös läsning, det
sednare ber med ett så berömligt nit och en så lyck-
lig framgång spridt den heliga skrift, att den nu
gnart finnes, bör åtminstone ech kan lätteligen fin-
nas i bvarenda koja. Men då Herrans ord således
bor rikiigen ibland oss, och allmogen snari äger
hvar och en sin bibel, åtminstone sitt nya testa-
mörie, så vägar jag till det bögvördiga Ståndets
bebjartande heomställa, huruvida man kan antaga,
utt bibeln, i sannt ehristiig mening, ru är bland
niimoger bätre känd, än den var för 50 å 60 år
sedan. Möjligtvis kan dennas käanedom vara stör-
e på bredden, mena jag tviflar att den är det på
fjupet. Bibeln var fordom mera sällsynt, men den
ästes med större begärligbet, emedan den, med un-
fagnteg af nsalmboken, cstechesen, och e2 eller an-
jan andaktsbok nästan var den enda för allmogen
illgängliga. I våra litterärt produktiva tider vill
nan förskaffa folket mycken Isktyr, äfven af helt
nn slag än bibeln. Jag är långt ifrån att klan-
a nitet för medborgerliga kunskapens spridande
end de lägre folkklasserae, men så länge ärda-
aälsenliga bildningsanstaiter, som preparera mäng-
en aft kunna assimilera de litterära anrättningar-
6, icke förefinsas, så fruktar jag att den mång-
strade lektyr, som sprides utibland folket, endast
lir om bokstaf, som dödar. Men, säger man, vår
d gör ju allt, för att komma bibelkunskapen att
3 i bredd med bibelspridningen. p
peta må till en del visserligen äga sin riktig-
at. Det kan ej nekas, att vår tid är ganska rik
whonviletiska, exegetiska, ascetiska och cateche-
ska skrifter, som alls bära framför sig skenet af
E för populärt religiösa kunskapers spridning;!p
en om wan ock skulle antaga, att flere af dessa (a
riter voro geda, hvilket dock skäligen kan be-!ra
idas i afs2ende på många, som synas hafva till-S!
mmit endast för att paradera på författarnes mos ja
FA OC — meets 00 fÄ Må -— nm mm
rö