motisnärena anser de stora kostnader, som för så! många skolors och lärares underhåll blilva erforderliga, kunna bestridas, vare sig af statsverket, som måste erhålla sina förnämsta bidrag af jordbruket tillbaka, eller erläggas direkte af sockneboarne till skolan och att adressförfattaren sjelf sålunda snildrar, om ej alldeles motsäger, sitt förut fällda yttrande om de skatidragandes oförmåga och stora behof af lindring i deras skatiebördor. I Öfver representationsföränvdring är ock ordadt, något oförmodadt från ett stånd, som ingen annorstädes än i Sverige äger den vackra och icke förkasiliga rättigheten, att oblandadt föreställa det obesutna jordbruket, med deraf härflytande vård om det bestående. Skulls den omtalade ändringen blifva införd, torde något tvifvel vara, om Bondeståndet dervid blifver det vinnande. Kanhända att de män, som nu ädelmodigt åtagit sig att utan uppdrag föra Sveriges eller enskilda stånds talan, icke skulls lika väl lyckas att, efter denna representationsförändring och möjligen såsom ståndets kommitterade uppfylla dess blifvande önskningar. Fö slagen iill både allmänna och kyrkoiagen påyrkas såsom vore de redan fullfårdige, såsom vore jemförelserne emot de gamle slutade och alia skiljaktiga meniagar sammanjemäade. För min del har jag settsådana som,hvad kyrkolagförslaget beträffar, icke lemna någon enda punkt deraf oantastad elter obetviflad, förklarande detsamma mera likna ett bönfallande herdebref, är en bjudande lag. Icke mindre giltiga inkast äro af domstolar och enskilda gjorda mot den nya allmänna lagen, och jag samt mången med mig hyser den djupaste tacksamhet för konungens visa försigtighet att icke brådstörta antagandet af lagar, som, lindrigast bedömda, äro omogna, och bvilka åsyfta att omskapa hela detta rike och alla dess fältsförhållanden uti sina första grundvalar. Adressen anser att lagstiftningen för näringsfriheten gått för långsamt, och uppräknar de goda följder, som af dess ytterligare utveckling skulle uppkomma. Likväl äro tankarne derom något delade. Det säges, t. ex., att åtskilliga korporationer inom hufvudstaden icke funnit sig synneriigen belåtna med vissa skedda ändriagar i gammal ordvicg; de: säges äfven ati mycket folk finnes på landsbygden, som tillskrifver fattigdomens tillvext, ieke dessa öfverklagade skatter dem mean tycker sig kunna utgöra enär man, efter deras afräknande, betalar för jorden merendels stora och äfven på sämsta trakter och i värsta fall, åtminstone någon köpeskilling, utan i dessa författningar och framom fö fattningar gående vanor, som genom hemmens kiyfning framkallat obesutenhet, genom jordafsönd:ing ech beckstugusittandet alstrat tiggeriei, genom gårdfaribandela och andra dylika vand ingar tillstadt ösdrsifveriet, genom stadsmannanäringars fö flyttning på landet skadat både tillverknoingens godhet, städers borgerskap och landsbygders seder, siuteligen, genom dewua klem vid brottsiingars bekandliog, ut-otat fasa för straff, alstrat öfverdåd ochtrots. Mea hvem är den som intrugat dessa läror af sjelfsvåld och af upplössing i gammal rätt och gammal ordning? Icke är det vår styrelse hvilken betänksamt och varligt tagit! dessa steg, dem riksdagarne i sina önskningar påyrkat, och som framförallt blifvit bedrifae af dessa författare, desse opinionsfabirikanier, som oupphörligt förespeglat nyttan och herrligheten af nyheter, möjligen gagneliga i and:a länder, der de uppvuxit och hopgrott med samhället, men hos oss i högsta mått sträfvande mot natur, moi folklyane, mot öfrige och åtminstone för å bundraden äneu orubbliga inrättningar och tänkesätt. Icke vill jag härigenom uttrycka något klander mot vår siyreises beslut att i dessa fall och i någon mån hafva eftergifvit för samtidens pock, äfven till sin egen skada. Den bästa varningen är erferenhetens. Vihafva hittills blott satt ena foten u!öfver afgrundens rand; öppna ögon och ett steg tillbaka, till och med blotta siilleståendet kan oss rådda. Bland de ämnen sem väl icke namneligen äro uti adressen uppräknade, mena dermed äga närmaste sammanhang då ds inom och utom representationen ofia vidröras, äro de flere önskningsmål hvaråt regeringen icke skulle hafva lemnat nog uppmärksamhet eller tillräcklig skyndsam handläggning. Här genomgick talaren några af önskningsmåjen, och sökte taga regeringens försvar för hvad som ej blifvit åtgjordt vid Ständernss önskningar. eRiddarbusets långa plenum den 5 dennes, yttrade Hr Talaren bland annat, cuppfriskades af en melodram rörande kommititen för skatwejemkningen, så väl utförd att man nästan kunnat anse den för instuderad. Det uppgafs då, att kommitttens arhbete varit för 6 år sedan slutadt,) att det biifvit till regeringen sflemnadt och att, enär intet svar derå följt, ordföranden bade fruktlöst påmint om instruktion hvad vidare tillgöras borde. Detta ämne har sedermera under flara plena utgjort en anledning till förnyadt tadel öfver regeringens overksamhet, och man har beklagat, att ett så ypperligt förslag skulle multna under försegliog. Olyckligtvis för detta klander har ett exempar, straxt vid tryckningen, undsluppit denna försegling. Det befinner sig i mina händer; det är här att granskas af hvem det lyster. Låtom 03s nu betrakta dess innehåll. Det upptager På 44 sidor betänkandet, jemte en serskild; åsigt, och äger till bihang en stor tabsil. Men hvad är dess resultat? blott och bart en kameral öfver provincen Uplands ord. skatter utarbetad, efter hvad af dessa herrar kan väntas, med största noggranhet, men det innehåller icke något, ej ens det aflägsnaste förslag till den berömda skattejemknvingen; kommitterade yttra sig tvärtom, pag. 39, att en likadan tillförlåtelig ransakniog borde först öfver hela riket, genom serskildt tiliförordnande, verkställas, och innan allt detta försiggått har det synts kommitterade olämpligt att ingå i någon undersökning om det serskilta indirekta beskattningssystemet, och äunu mindre hafva kommilterade imedlertid funnit sig tillständigt att, för närvarande, afgifva de af E. K. Majt anbefallde yttrande om sättet huruledes de skattebidrag, som nu utgjort föremål för kommitterades undersökning, må kunna minskas, jemnas, eller mot andra förbytas. Detta arbete, med dylikt slut, fordrade ändock 3 års möda af utmärkt kunnige och flitige män. Sex år äro sedan förflutna; skulle då