nen med den upplysning, att oaktadt svåra tidsomständigheter hotat oss med ytllre krig och inre skakningar, äger staten öfverskott å sina inkomster. Hans Maj:t har också uttalat sin öfvertygelse om nyttan af den begärda hjelpens beviljande. Deanna tilldragelse ger annars anledning till en reflexion, öfver dylika deputationer och svar, som här kan vara på sitt ställe utan afseende på föremålen. Ingenting kan naturligtvis påminnas dervid om menigheter, som hafva något att söka, uppvakta Konungen med deputationer; och att Hans Maj:t mottager dem med huldhet och nåd, kan ej annat än vara tillfredsställande. Men om deremot Konungen vid sådana tillfällen genast lemnar bestämda svar och löften, så finnas åtskilliga omständigheter att dervid taga i betraktande. Deputationerng ske naturligtvis, — utom i de fall, då de innefatta tacksägelseuppvaktningar — altid innan den sak, som är deras föremål ännu är pröfvad och afgjord, ochafse i sig sjelfva å de sökandes sida, ett slags biväg till målet, jemte den i författningarna föreskrifaa genom ansökningarnas hänvisande till vederbörande statsexpedition. Det vill då tydligen synas, som om fall veriligen kunna uppstå, der Regenten, i händelse han gifver bestämda löften, eller uttalar någon bestämd mening, innan handlingarna ännu äre pröfvade, derigenom äfventyrade det obehaget, att sedermera, om sökandernes begäran vid den påföljande pröfningen funnes mindre billig, eller stridande mot det allmännas fördel, antingen för att hålla sitt ord nödgas lemna utan afseende de ansvarige rådgifvarnes grundade invändningar och med dem komma i en ledsam kollision, eller ock, för omsorgen om det allmännas rätt, nödgas taga tillbaka löftet. I England, hvars exempel man ofta åberopar, skulle dat också aldrig komma i fråga, att Drottningen besvarade en petition, innan den blifvit pröfvad af Ministrarna. Och skulle den plägseden blitva mera allmän, att genom deputationer adressera sig till Konungen personligen, i stället för till Regeringen, så blefve detta ett försök till sidoinflytande, icke mindre oriktigt derföre, att det komme från menigheter och anginge deras gemensama behof, än om det härledde sig från kotterier eller åsyftade befrämjandet af enskild fördel. Det skulle till ech med innefatta en missaktning mot den konstitutionella Regeringen, emedan det likasom förutsatte, att en serskild väckelse behöfdes, för att åt regeringsärenderna vinna behörig uppmärksamhet.