ma hurra nagra ar Geremer på deb UTESE.P YT dare fästade han sig vid den ojemnhet i den föreslagna lindringen, som genom bifall till motionerna skulle uppstå; och slutade med stt söka bevisa, det jordbruket ej är i behof af en sådan liadring. Denna bevisniag stödde sig på egendomaraes, som tal. förmenade, sugande i köp efter realisationen, och på Jusutie-Statsministerns berättelse, som han kallade uett arbete från en vördnadsvärd hand af en gammaldags grundlighet.s Detia anförande belsades med bravorop från en stor del af de konservativa i huset. Änau märkligare i visst afseende var Hr von Hartmansdorffs anförande. I huivudsskea sökte han vederiägga motionärerne deis med exempel på, -huru bien del skatten utgjorde af värdet äå ett: hemman i Calmar län, döls med uppgifter huru olika andel hemmantalsräntan upptog af beskattningens totalsumma å jorden i olika provinser, svårigheten att finna en grund för ersättning till frätseräntor, im. fl:invändningar, som måhända hade förtjenat att på förhand påtänkas; framtog slutligen den käuda satsen, att beskattningen å jorden är ait anse såsom en arrendesumma, staten såsom ägaren och inns hafvaren såsom arrendatorn, hvilken ej hade mera rått än en enskild arrendator, att få efterskänk t en del af arrendet, m. fl. invindningar, som måhäada ock hade förtjent, att innan ; motionernas ingifvande något närmare betänkas, emedan de otvifvelaktigt verkade på detsednare olagliga resultatet i formen. Detta sednare hade nu sin upprinnelse deri, att Hr von Hertmansdorff, sedan ban genom det föregående ledtj sig till att kalla förslaget både onödigt, onyttigt och orättvist, vidare cterat till asamtidens och efterverldens omdömen några uttryck om Regeringen i Grefve Aucksr-wsvärds memorial, och hemställt till honom hvad han skuila säga, om han och hans vänner, in. trädde i Regeringen, finge uppbära dylika tillmälen; slutligen begärde, att remiss måtte vägras på motionerna JM 3, 4 och 5, för den händelse, att Grefven ej ville borttaga de alternativer, som kunde hafva utseende afatt vilja tvinga Konungen till samtycke eller innefatta en hotelse mot honom. Denna fintliga vändning gjorde mycken effekt, -oaktadt det är lätt att inse, det Grefve Anc:karsvärds memorial (hvars taktiska ändamålsenlighet vi för öfrigt lemna derhir), just afsåg en utväg; att, medan tillfälle lemnades) åt, KoDungen, att: vägra sanktion åt ständernas beslut rörande mantalsräntan vinna samma än-damål! på enäväg, der Ständernas rätt är ostridig. Hr v. H. understöddes genast af Hrr Rosenblad och P. Lagerbjelm, samt Friherrarne Cederström och Boye. Det hjelpte icke, att fle-re ledamöter erinrade om tydliga ordalydelsen af 56 Reg. Formen och 49 Riksdagsordningen, som bjuda, att i hvarje allmän fråga remiss bör ske: Hr von Troil, tvänne Hrr Ribbing, Friherre Sprengtporten, Grefve Horn och Grefve Anckarsvärd sjelf m. fi. Landtmarskalken tillät ändock, att den ena eller s. k. kontra-propositionen skulle få bli, att motionen skulle förfalla. Härvid var först fråga om motionen JA 3. Men som Grefve Horn begärt en annan kontraproposition, nemligen att förslaget skulle, -ej förfalla, men lemnas till ett annat utskott, så ekulle det bli två voteringar. Innan voteringen erihrade Hr L. Hjerta om ett föregående dylikt exempel inom samma hus natten den 4 Mars 48253, då framl. Grefyve Platen höll sitt märkvärdiga tal öfver en motion af samme Grefve Anckarsvärd, i hvilken motion förekom en mörk tekning af tillståndet i landet. Den majoritet, som önskade få Friherre Anckarsvärds sistnämnde yttrande qväst och nedtystadt , hade då varit så talrik, att de ej varit tvifvel om, att de vunnit vid voteringen, om en sådan rörande vägran af remiss kunnat komma i fråga. Men Grefve Platen, ehuru han i sin långa och vältaliga framställning besvor Frih. Anckarsvärd högtidligen, i Svenska folkets namn och vid sköldarna inom detta hus oeh då minnen de framkalla, att sjelf återtaga sin motion, så yttrade han likväl med detsamma: jag vet, att remiss enligt grundlagen icke kan förvägras, och det var derföre han ställde sin anmodan till motionären sjelf, att återtaga anförandet. Då likväl motionären ej lät beveka sig häraf, så hade hvarken dåvarande landtmarskalk eller en enda ledamot af stårdet satt rättighetentill remiss i tvifvel. Efter någon stunds ytterligare ordvexling om vöteringsprepositionerna, statuerade detta Ståndets majoritet medelst tvenne voterisgar, den första om kobtrapropositionen, med 484 röster mot 1353, den sednare med 200 mot 464, det förut oerhörda exemplet i Riddarhusets annader under närvarande statsskick, att remiss af ei motion som enligt sin beskaffenhet ej kan utån behandling i Utskott leda till någon åtgärd, blifvit vägrad och förfallet, mot motionärehs eget begifvande. Till råga på allt hände gerom ett misstag, att den skrifna och nål