Kungliga beslut, som emanera, må få afterlefnad, d. v. s. att en man finnes, som är ansvarig, att beslutet blifvit i vederbörlig form fattadt. Nu hänger det åter så tillssmman med throntalet, att det aldrig är utfärdadt, aldrig underskrifvet eller behöft vara det, emedan Konungen personligen hållit det till nationen, som var samlad genom sina ombud. Något ansvar för, att det kommit från Konungen eller blifvit af honom i vederbörlig form beslutet, kan icke komma i fråga, då icke blott nationen varit tillstädes, utan äfven desamme, som skolat bevitina riktigheten, som sutto rundt omkring Konungen, då han talade. Hvad kontrasignationen i allmänhet betyder, såsom en till styrelse hörande form, bevisar nogsamt det olika sätt, hvarpå den varit i olika tider och länder begagnad. Den enväldige Ludvig XIV skref sällan sitt aLouis, under sina besiut, utan hans statssekreterare underteknade ensam, med den frasen: de par le Roin. Den konstitutionelle Konungen i England underskrifver deremot ensam; och hvem som är ansvarig för, att stora sigillets kommit på ett Kungligt beslut, eller att beslutet är taget, detta får man veta genom att att titta i kalendern, hvilka som varit Konungens tjenare, (ministers) vid beslutets datum. Den aenväldige QCarl XI lät stundom kontrasignera sig, stundom icke; och tngen var i båda fallen ansvarig. På sjelfva kontrasignationsceremonien ligger således ingen vigt, utom 4:o att Konungen, då han underskrifver, må, utan att behöfva genomläsa en förfärlig lunta af expeditiomer, veta, att ban icke blifver narrad att underskrifva, hvad han icke i vederbörlig form beslutit, och 2:o att de embetsverk och andre, dem expeditionerne atill efterrättelse, meddelas, må vara öfvertygade om beslutens enlighet med formen och med en s. k. cinneliggande expedition,. Såsom vi sett, äro icke alla nationer så nogräknade om denna sorts säkerhet, emeden icke alla äro så fallna för skrifveri och ytire kontroller. Minervas sats, att hvarje Konungens handling, som icke är kontrasignerad, d. v. s. ämnad att atjena till efterrättelss,, icke kan vara en regerings-bandling och kunna granskas (d. v. s. ckomma till mensklig kunskap), utgör då en sofisa och är förmodligen ämnad till något! framtida bruk, då fråga blefve om aallenastyrelsens och faders-väldets ytterligare upphjelpande. Någon sundt tänkande menniska skall hon icke inbilla, att ett throntal icke är en akt af Konungen, såsom Konung, eller att det icke är i Statsrådet föredraget och granskadt, innan det hölls. Rådgifvare, som underkastade sig att gå omkring Konungen i procession upp på Rikssalen, för att höra på ett, till hela nationen stäldt tal, hvars innehåll de icke känna och icke gillat, vore kanske värdiga Minervas vördnadsfulla fot, men ingen annans. De skulle kumna få höra uppläses saker, som nödgade dem att på stället stryka på foten. Också vet hvar menniska, att throntalen, i Sverge såsom annorstädes, äro ett öfverläggningsämne i Statsrådet. Om rådgifvare, ministerstyrelse etc. råda i Sverge ganska besynnerliga begrepp: man föreställer sig, att rådgifvarne hafva eller böra hafva en egen makt, bredvid Konungen, att de, med ett ord, handia sjelfve ech för egen räkning, under det Konungen, å sin sida, handlar för sin och kan och vill skilja sig vid dem, såsom en boja, så ofta formerne tillåta det. Af dessa befängda begrepp födes fruktan för Ministerstyrelse, äfven som den besynnerliga tron, att så fort en dylik införes, måste äfven en ny ministar-makt införas. Hvar och en, som förmår och vill göra sig reda för saken, skall imedlertid begripa, att fråga icke är om något annat, än att Konungens makt aldrig utöfvas utan i samråd med rådgifvare — att desse äro hans förtrogne, så snart han handlar) som Konung — att man ieke tänker sig ett fall, då han i offentliga angelägenheter handlar utan, ännu mindre mol deras råd. De censeras vara hans intimaste vänner (nb. i statssaker), depositärer af hans tanke och önskan. Aro de det icke — eller, som är detsamma, ! anser han sig icke af omständigbeterna tvungen! att behandla dem så — då äro de ock ickel vidare hans rådgifvare. Denna tanka är lätt fattad; och det är den enda, som en klok menniska fästar vid ministerstyrelse. Uppfattas den så enkelt och rationelt, så förfalla också alla utgjutelser och !. sofismer om skilnad mellan sådana Konungens offentliga handlingar, som äro kontrasignerade, och sådana, som icke äro det. Försöket, att uppställa en dylik skilnad, är en cskyhög galenskap,; det är ett försök att uppställa bredvid hvarandra två serskilda styrelser: en konstitutionel och en inkonstitutionel. Den ena skulle gå utan band af lagar och former, framför allt utan nödvändighet att lyssna till folkets röst, den andra skulle åtminstone ge sig sken af lydnad och lyssning. Den förra (som VESA ARE MID EE 3 SNR ne 1 RENA