Kungliga beslut, som emanera, må få afterlef-
nad, d. v. s. att en man finnes, som är ansva-
rig, att beslutet blifvit i vederbörlig form fat-
tadt. Nu hänger det åter så tillssmman med
throntalet, att det aldrig är utfärdadt, aldrig
underskrifvet eller behöft vara det, emedan Ko-
nungen personligen hållit det till nationen, som
var samlad genom sina ombud. Något ansvar
för, att det kommit från Konungen eller blif-
vit af honom i vederbörlig form beslutet, kan
icke komma i fråga, då icke blott nationen va-
rit tillstädes, utan äfven desamme, som skolat
bevitina riktigheten, som sutto rundt omkring
Konungen, då han talade.
Hvad kontrasignationen i allmänhet betyder,
såsom en till styrelse hörande form, bevisar
nogsamt det olika sätt, hvarpå den varit i olika
tider och länder begagnad. Den enväldige Lud-
vig XIV skref sällan sitt aLouis, under sina
besiut, utan hans statssekreterare underteknade
ensam, med den frasen: de par le Roin. Den
konstitutionelle Konungen i England underskrif-
ver deremot ensam; och hvem som är ansva-
rig för, att stora sigillets kommit på ett Kung-
ligt beslut, eller att beslutet är taget, detta får
man veta genom att att titta i kalendern, hvilka
som varit Konungens tjenare, (ministers) vid
beslutets datum. Den aenväldige QCarl XI lät
stundom kontrasignera sig, stundom icke; och
tngen var i båda fallen ansvarig. På sjelfva
kontrasignationsceremonien ligger således ingen
vigt, utom 4:o att Konungen, då han under-
skrifver, må, utan att behöfva genomläsa en för-
färlig lunta af expeditiomer, veta, att ban icke
blifver narrad att underskrifva, hvad han icke
i vederbörlig form beslutit, och 2:o att de em-
betsverk och andre, dem expeditionerne atill
efterrättelse, meddelas, må vara öfvertygade
om beslutens enlighet med formen och med en
s. k. cinneliggande expedition,. Såsom vi sett,
äro icke alla nationer så nogräknade om denna
sorts säkerhet, emeden icke alla äro så fallna
för skrifveri och ytire kontroller.
Minervas sats, att hvarje Konungens hand-
ling, som icke är kontrasignerad, d. v. s. äm-
nad att atjena till efterrättelss,, icke kan vara
en regerings-bandling och kunna granskas (d.
v. s. ckomma till mensklig kunskap), utgör då
en sofisa och är förmodligen ämnad till något!
framtida bruk, då fråga blefve om aallena-
styrelsens och faders-väldets ytterligare upp-
hjelpande. Någon sundt tänkande menniska
skall hon icke inbilla, att ett throntal icke är
en akt af Konungen, såsom Konung, eller att
det icke är i Statsrådet föredraget och gran-
skadt, innan det hölls. Rådgifvare, som un-
derkastade sig att gå omkring Konungen i pro-
cession upp på Rikssalen, för att höra på ett,
till hela nationen stäldt tal, hvars innehåll de
icke känna och icke gillat, vore kanske värdiga
Minervas vördnadsfulla fot, men ingen annans.
De skulle kumna få höra uppläses saker, som
nödgade dem att på stället stryka på foten.
Också vet hvar menniska, att throntalen, i
Sverge såsom annorstädes, äro ett öfverlägg-
ningsämne i Statsrådet.
Om rådgifvare, ministerstyrelse etc. råda i
Sverge ganska besynnerliga begrepp: man fö-
reställer sig, att rådgifvarne hafva eller böra
hafva en egen makt, bredvid Konungen, att de,
med ett ord, handia sjelfve ech för egen räk-
ning, under det Konungen, å sin sida, handlar
för sin och kan och vill skilja sig vid dem,
såsom en boja, så ofta formerne tillåta det.
Af dessa befängda begrepp födes fruktan för
Ministerstyrelse, äfven som den besynnerliga
tron, att så fort en dylik införes, måste äfven
en ny ministar-makt införas. Hvar och en,
som förmår och vill göra sig reda för saken,
skall imedlertid begripa, att fråga icke är om
något annat, än att Konungens makt aldrig
utöfvas utan i samråd med rådgifvare — att
desse äro hans förtrogne, så snart han handlar)
som Konung — att man ieke tänker sig ett
fall, då han i offentliga angelägenheter handlar
utan, ännu mindre mol deras råd. De cense-
ras vara hans intimaste vänner (nb. i statssa-
ker), depositärer af hans tanke och önskan.
Aro de det icke — eller, som är detsamma, !
anser han sig icke af omständigbeterna tvungen!
att behandla dem så — då äro de ock ickel
vidare hans rådgifvare.
Denna tanka är lätt fattad; och det är den
enda, som en klok menniska fästar vid mini-
sterstyrelse. Uppfattas den så enkelt och ra-
tionelt, så förfalla också alla utgjutelser och !.
sofismer om skilnad mellan sådana Konungens
offentliga handlingar, som äro kontrasignerade,
och sådana, som icke äro det. Försöket, att
uppställa en dylik skilnad, är en cskyhög ga-
lenskap,; det är ett försök att uppställa bred-
vid hvarandra två serskilda styrelser: en kon-
stitutionel och en inkonstitutionel. Den ena
skulle gå utan band af lagar och former, fram-
för allt utan nödvändighet att lyssna till fol-
kets röst, den andra skulle åtminstone ge sig
sken af lydnad och lyssning. Den förra (som
VESA ARE MID EE 3 SNR ne 1 RENA