mo I e på Rikets Svänders begäran år 1823 blef modifierad) såsom ett bevis buru långt regeringen anser sig kunna reglementera; de forbjudas aatt resa med khustru och barn. Den 7 Dec. 1832 har blifvit utfärdad en förändrad föreskrift för dem, som bevista marknader hvilken icke är utan märkvärdighet, emedan den hiadrar försäljning i kommission, af eljest tillåtna saluartiklar, Deri stadgas mpemligen: att den som säljer andra varor än han är berättigad till, enligt sin med tillstånd idkade handels, handtverks Jeller fabriksrörelse, skall mista varorna och böta De för inrikes handeln så högst skadliga tidslösande och kostsamma åtgärderna med foörpass ning och dermed följande kontroller, visitationer, m. m. komma vi att vidare betrakta vid tullagstiftningev. Här vilja vi blott antyda, att de ökat förbistringen, I detta skick befinna sig sakerna ännu, 0 år efter att hela landet ansåg det vara en följd jaf ständernas inbördes koncessioner (år 1809), att näriogsoch handelsfrihet skulle sprida sina fördelar till hvarje ort och hvarje folkklass inom landet, samt eu hvar väntat ett fredsslut på den inre strid och obestämdhet, som äger rum våra näringar emellan. Det är allmänt beIkant, hvilka lumpna tvister inom hufvudstaden uppstått emelian hela korporationer, t, ex. klädeshandlare, skräddare, m. m. ang. försäljning af kläden, färdiggjorda kläder, m. m, till enskiltes lisanden och beslagares oskäliga vinst; och i Gotheborg utöfvas på Snickare. Embetets. reqvisitioner ännu beslagssystemet emot den händiga och slöjdeskickliga allmogen i Lindome m,. fl. hvilkas husgerådstillverkningar, oaktadt alla hinder derföre, vunnit afsättning ända hos utlänniogen, Hved den norska gränsoch kusthandeln anigår, har regeringen i dess riksdagsberättelse år 1823 meddelat Rikets Ständer, watlt frågan om j Sveriges och Noriges inbordes handelsförhållanjden gjort ett ämne för noggrann pröfning och öfverläggning., En kommitte af fem Svenska och lika många Norska män hade varit nedsatt, och aen allmän författnivg bade blifvit utfärdad, iphvarigenom, så vidt omständigheten nu medgifvit (?) den inbördes handeln med rikenas egba produkter och tillverkningar förklarats obehindrad och fri från afgifter, samt de hinder blifvit undanröjda, som ansetts möta för ett närmare samband med sikets ekonomiska intressen och för utvecklingen af ea gemessam nationalindustiri Denna officiella uppgift minskas betysligt i resuliatet, då man läser författningen, som är utfärdad den 24 Maj 1825. Redan i första punkten undantages atack-, osmidtoch ballast-jern samt gröfre jernhällar, koppar och ; malm, ifrån de naturalster och tillverkningar, som ifrån Sverige landvägen få införas tll Nor-! 4 ge; hvaremot intet undantag gäller för Norska inporien till Sverige, utom bränvin öfver en an, kare och spelkort, (hvilka äfven icke få från, Sverige införas till Norge) och saltpeter (2) half . sjötull skall vid landgränsen erläggas för en stor del effekter, som just utgöra föremål för Svensk , husflit, planteringsarbeten och fabrikstillverkming, såsom band, garn, tråd, strumpor och vafnader s af bomull och ylle, raffineradt socker, sirap, to-!, r l I l bak och snus. Uuändska varer äro belagda med endast lika hög tull som dessa, eller haif sjötull; hvilket, då i alla fall efter detta system! gränsbevakningen skall hållas, förefaller åtminstone nog litet uppmuntrande för vår egen industri. Alla de vanhga aomständigheter,, som genom det, dylika tullar åtföljande stämplingsoch förpassningssystem uppkomma, finnas äfven r t t här i rikt mått, och de hafva icke endast gilvil an ledning till mycket enskildt krångel, utan sy-; nas äfven vållat bryderi inom tullförvaltningen. Svenska Geuneral-tuilstyrelsen t. ex. utgaf den 2s Juni 1838 ett cirkulär, angående noggrannar A akttagande af stämplingsoch tillverkniugsbevis g för varor som utföras landvägen till Norge, hvil-s ket vållade en sådan förbistring i utförseln af s det slags Svenska naturalster, för hvilka icke ull skulle eriäggas och således förpassning eller j: stämpling icke behöfdes, att Norska auktoriteteria måste af omtanka för Svenska medborgares ästa, hos nämnde styrelse utverka ett nytt cirr ulär af den 19 Dec. samma år, för att få fep et rättadt. Hvad de ömsesidiga rättigheterna fi id kommunikationen sjöledes beträffar, gifva de nledning till många betraktelser. Hvad som 4; litid skall synas besynnerligt i förhållanderna enellan två poliuskt förenade grannfolk är t. ex. s tt det icke tillåtes det ena rikets fartyg att segyj 2 för frakt mellan det andra rikets hamnar, en di ättighet, som likväl Finnar och ÅAlänningar åtja jutit tills i år, och ännu bibehålla för trävaror ch tjärutransporter m. m. Man finner icke en fo ång i deuna handels-, vänskapsoch reciprofa itets förordning emellan de begge brödrafolken, st en hälsosamma bestämmelsen, som finnesi vår hj andelstraktat med konung Otto, att fartyg kun-!m a få lossa delar af sina laster i olika hamnar, m lan att betala tull för mera än som lossas: en yt RT TTR RES REA 4