gan om landthandelns frigifvande till privilegi fråga. Ständernas pluralitet ansåg den icke beskaffad, och öfverlemnade till regeringen , a i ämnet besluta. Vid Norges förening väntade nationen, alt s något system infördt för de begge rikenas har del: fivarje betydlig skillnad i ländernas utr kes handelssystem , måste nemligen alltid föror saka förändringar i handeln vid landgränsen dem emeilan ; men regeringen hörde icke ständern deröfver. Hon utfärdade på egen hand ett för ordnande com d2 begge ländernas inbördes sjö fartsoch handelsgemenskapp, visserligen, såsor regeringen sjelf trott, wgrundad på ömsesidig rättighetera, (ehuru dessa i tillämpningen blef vo högst problematiska) och cutvidgad till med gifven import landvägen , emot vanlig sjötul af de utländska varor, hvilkas införsel var til låten. Denna åtgärd föranledde således ei gränstullbevakning emellan begge länderna, sun ett gemensamt system skulle hafva gjort allde les obehöflig. En följd deraf blef äfven grän setullrätters införande, m. m. Imedlertid hade regeringen, hvad Sverige en skildt beträffade, beslutat sig att d. 21 Aug 1815 utfärda aen allmän tillåtelse för fri oci obehindrad handel med viktualier och landt mannavaror,, hvarom frågan redan 4809 hlif vit väckt. Hon hade väl redan, på Ständer nas begäran, år 1811 lemnat allmogen i Hal land och Bohus Län rättighet till sjöfart mec öppna och däckade båtar, och 1812 allmoger på Gottland, med t. o. m. fartyg af 25 läster: drägtighet; men Reg. vidtog inga åtgarde för den öfriga allmogens enahanda rättighet, förr äv ständerna måste särskildt tillstyrka, t. ex. för Blekinge-allmogen tillåtelse, vatt få transportera ved och byggnadssamt redskapsämnen af alla trädslag , utom Ek, will andra inrikes orter,) och dervid stadnade det; så att ingen allmän princip följdes, utan blott halfmesyren vidtogs. Såsom ett exempel huru, då en rättighet medgafs , de likartade friheter som kun. de göra den mera nyttig, ännu motverkades, må blott anföras, att då regeringen år 1827 medgaf åt Bruksägare att på Mälaren och Hjelmaren med egna fartyg föra sina effekter till Stockholm, förbjöds dem, oaktadt enligt grundlagen ett monapoliserat bolag i Westerås icke bordt kunna hindra det, att få idka fraktfart. Först år 1832 d. 20 Jan. utkom en författning om den så kallade landtmannaseglationen, hvarigenom hvarje ckustbo tillerkändes rätt, att segla inrikes, samt på Norge, Danmark och Finland. Samma år utkom en kungörelse uwom tillgodonjutande af vissa friheter och förmåner vid den inre segelfarten på Götha Kaualu Andiligen den 28 Aug. 1834 utfärdades en förordning, som tillfredsställde nationens billiga väntan, att se hbandelsfriheten med inrikes produkter en gång för alla medgifven och ett slut på all den osäkerhet, tidspillan, omgång och kostnad, som allt reglementeraude inom denna detalj måste medföra. Denna förordning tycktes lofva landtmän, ätt icke förmenas, hvar heldst på landet och i städerna, äfven vid ti!lfällen då frimarknader ej hållas, att föryttra deras och grannars afvel och af dem åstadkomma tillverkningar, af hvad slag som heldst, mer eller mindre fulländade. Men en föregående strof: till följd af gällande författningar samt den efterföljande: cdock utan rättighet att för egen räkning idka handel med ardra inköpta landimannavaror oeh tillverkningar, än sådana, med hvilka,: genom serskilda författningar, fri handel är medgifven,! gaf: genom sin otydlighet handelsfrihetens vederdelomän lägenhet att misstyda den verkliga meningen dermed, De i. samma förordnings 2:dra och 3:dje punkter stadgade föreskrifter, uatt städernas bandtverkare jemväl äga, att i hvad stad som heldst, äfven utom marknader, sina arbeten föryttra,. samt catt landtmän äfvensom handtverkare i stä-, derna, som åstunda att i öppna bodar i städerna hålla sina tillverkningar till salu, skola dertill vara berättigade, på sätt och i den ordning, som för fabriksidkare genom Kommerskollegii kungörelse den 3 Aug. 1803 är stadgadty, syntes likväl vara tillräckligt tydliga, och hafva ännu blifvit beståndande. Men den förstnämnda punkten åter har till väsentlig del blifvit upphäfven, genom en den 21 Nov. 1835 ut färdad, äfven af Hr Skogman kontrasignerad förklaring , hvari stadgas: att landtmän väl aga rättighet, uti samtlige rikets städer å allmänna försäljningsställen, som för sådant ändamål äro anvisade , äfvensom å farkoster och båtar i hamn, afyttra omalen spannmål och malt, samt mjöl I och gryn i så små partier som heldst: amen , ! att den i förord. d. 28 Aug. 1334 land! män ! medgifna försäljningsfrihet i städerna af egna och grannars afvel och tillverkningar, icke, så vidt fråga är om bröd, kött och dricka, för det närvarande gäller för de städer, der saluafgift ännu erlägges och hvarest den inskränkning i förl ps u . fäljningen af nämnde varor, som enligt gifne stadganden ägde rum innan 1834 års författning