som uppmärksamt följer desamma, finna, att
en öfvergång svårligen kan ske på något för stä-
derna och nuvarande näringsidkare fördelaktiga-
re sätt, till hvad tidsandan och samhällenas nya
förhållanden, med så oemotståndlig kraft fördraga.
Man skall deraf finna, huru sanningslöst och en-
sidigt denna frihets motståndare tolkat afsigten
med dessa föreslagna stadganden; och att de ä-
ro hka försigtigt som rättvist afvågde. Det vis-
sa är, att många enskilda olyckor, mycken all-
män ofärd hade varit förekommen, om regerin-
gen genast beslutat sig att bifalla förslaget, och
utfärda författningen. Hade någon del deraf an-
setts nödig att ändras, så hade en regering, som
gjort sådant utan alla skrupler i ämnen, der
Ständerna likväl haft full beslutande rätt, för-
modligen icke behöft tveka att göra det i en
sak, der Ständerna ej bestridt henne att allena
besluta, om hon ej sjelf anmodat dem att ibe-
slutet deltaga. I det stället har regeringen, så-
som kändt är, lemnat detta vigtiga ärende å si-
do; och genom det oemotsåndliga bemödandet
att kringgå onaturliga hinder för den enskilda
välfärdens beredande, genom domaremaktens be-
nägenhet att öfverse med onaturliga, motbjudan-
de stadganden, som ej äro enliga med lagens all-
männa auda, och slutligen genom regeringens
egna undantagsåtgärder, hafva tvistefrågorna blif-
vit så talrika och osäkerhetstillståndet så olycks-
bringande, alt frågans slutliga afgörande med all-
män längtan emotses. Rikets Ständer hafva äf-
ven vid sista riksdagen, genom skrifvelse den
23 Mars 1835, hos Konungen anhållit, catt som
ade vid 1823 års riksdag öfverlemnade förslag
etc. icke, så vidt Rikets Ständer hade sig be-
akant, kommit under Kongl. Maj:ts pröfning,
asamt orsaken dertill torde kunna härledas der-
dcifrån, att Ständernas skrifvelse icke blifvit så
atidigt expedierad, att efter föregången pröfring,
asedan högsta domstolen blifvit hörd, svar derå
ckunnat meddelas i den ordning 87 Reg.for-
amen föreskrifver, desamma måtte, med de rät-
atelser och förändringar, som Kongl. Maj:t
cansett deri nödiga, före nästa riksdag, såsom
callmän lag, till efterrättelse utfärdas.n
Att så ej skett är allom bekant, och ett be-
vis på huru regeringen, i de flesta större, all-
mänt vigtiga frågor, med en för folket och för
dess eget anseende skadlig obeslutsamhet, låtit
nationens gemensamma fördelar få hvila eller vi-
ka för de enskilda intressenas eller klassernas
påträngande enträgenhet. Dessa höja ännu sina
hufvuden för att motverka en förnyad opinions-
yttring af nationens representanter, och söka
förklara en hvar såsom förrädare, som på allvar
utfordrar det allmännas rätt; men vi hoppas det
ej skall lyckas att i denna angelägenhet insöfva
Ständernas verksamhet. Behofvet af deras i-
härdiga bemödanden, att förmå regeringen till
dess definitiva afgorande, utan att de sjelfva ånyo
behöfva kasta sig in i detaljfrågorna, skall, som
vi hoppas, tillräckligt synas af den tafla vi nu
skola lemna på de sedan 1823 vidtagna åtgär-
derna,