som uppmärksamt följer desamma, finna, att en öfvergång svårligen kan ske på något för städerna och nuvarande näringsidkare fördelaktigare sätt, till hvad tidsandan och samhällenas nya förhållanden, med så oemotståndlig kraft fördraga. Man skall deraf finna, huru sanningslöst och ensidigt denna frihets motståndare tolkat afsigten med dessa föreslagna stadganden; och att de äro hka försigtigt som rättvist afvågde. Det vissa är, att många enskilda olyckor, mycken allmän ofärd hade varit förekommen, om regeringen genast beslutat sig att bifalla förslaget, och utfärda författningen. Hade någon del deraf ansetts nödig att ändras, så hade en regering, som gjort sådant utan alla skrupler i ämnen, der Ständerna likväl haft full beslutande rätt, förmodligen icke behöft tveka att göra det i en sak, der Ständerna ej bestridt henne att allena besluta, om hon ej sjelf anmodat dem att ibeslutet deltaga. I det stället har regeringen, såsom kändt är, lemnat detta vigtiga ärende å sido; och genom det oemotsåndliga bemödandet att kringgå onaturliga hinder för den enskilda välfärdens beredande, genom domaremaktens benägenhet att öfverse med onaturliga, motbjudande stadganden, som ej äro enliga med lagens allmänna auda, och slutligen genom regeringens egna undantagsåtgärder, hafva tvistefrågorna blifvit så talrika och osäkerhetstillståndet så olycksbringande, alt frågans slutliga afgörande med allmän längtan emotses. Rikets Ständer hafva äfven vid sista riksdagen, genom skrifvelse den 23 Mars 1835, hos Konungen anhållit, catt som ade vid 1823 års riksdag öfverlemnade förslag etc. icke, så vidt Rikets Ständer hade sig beakant, kommit under Kongl. Maj:ts pröfning, asamt orsaken dertill torde kunna härledas derdcifrån, att Ständernas skrifvelse icke blifvit så atidigt expedierad, att efter föregången pröfring, asedan högsta domstolen blifvit hörd, svar derå ckunnat meddelas i den ordning 87 Reg.foramen föreskrifver, desamma måtte, med de rätatelser och förändringar, som Kongl. Maj:t cansett deri nödiga, före nästa riksdag, såsom callmän lag, till efterrättelse utfärdas.n Att så ej skett är allom bekant, och ett bevis på huru regeringen, i de flesta större, allmänt vigtiga frågor, med en för folket och för dess eget anseende skadlig obeslutsamhet, låtit nationens gemensamma fördelar få hvila eller vika för de enskilda intressenas eller klassernas påträngande enträgenhet. Dessa höja ännu sina hufvuden för att motverka en förnyad opinionsyttring af nationens representanter, och söka förklara en hvar såsom förrädare, som på allvar utfordrar det allmännas rätt; men vi hoppas det ej skall lyckas att i denna angelägenhet insöfva Ständernas verksamhet. Behofvet af deras ihärdiga bemödanden, att förmå regeringen till dess definitiva afgorande, utan att de sjelfva ånyo behöfva kasta sig in i detaljfrågorna, skall, som vi hoppas, tillräckligt synas af den tafla vi nu skola lemna på de sedan 1823 vidtagna åtgärderna,