och :äson i böcker försedda, men ändock slår
an. E!sa hade, liksom den bekanta Sara Wi-
deb:ck, varit något tvär i början, men visade
sig duck, liksom hon, icke fallen för tystlåtenhet
sedan hon en gang fattat förtroende för sin gäst,
ehuru hbastigt ock detta gått för sig; och ett
piltoreskt samtal kom snart i gång, som i en
skizz vore för långt att meddela in extenso,
man förtjenar att kännss i fragment.
Detta samtal fick egentligen sin bättre vänd-
ning derigenom, att syrtuten, sedan han afbitit
hårdiskebröds-smörgåsea och dervid berömt det
goda smöret, vände sina ord till loftal öfver
lila Elsa, hvilken han förklarade för en flicka,
lika qvick som vacker. Ajs, hon är slarfvig,
stackare; jag har icke godt om kläder just.
Men hon är ena stor hamse2, Elsa,, tillade mo-
stera och tog upp kommissktjortan från golfvet.
Horn har af var Herre varit ämnad till folk,
mea na är det som det är. Gud vare lof att
det smakar herrn; får jag steka en ström-
ming till åt berrn, medan glöden äro friska?
— Ja, tack. Ämned till folk? säger ni; jag
tycker er flicka är folk nog. Men hvarföre lå-
ter ni henne kalla er för moster, då hon väl
är er egen?
Vid denna något närgångna fråga, och som
icke saknade sitt sårande innehåll, gjorde Elsa
en stor mine, icke just af förtrytelse, men på
sitt vis melankolisk. aFliekan är min syster-
dotter,, sade hen efter en hten stund.
Syrtuten åt slut på sin anrättning, utan att
slis svara. Elsa, om bäraf måste tro, att hen-
nes fremmande ännu hyste misstankar om hen-
nes seder, föranleddes derigenom att göra en
utförlig framställning af heia sin och flickans
historia — och hvilken berättelse just af syr-
tuien genom det sårande inopasset hade åsyf
tats. Slutet af Elsas tal lät som följer:
Min systers förförare fefver ännu i sitt ste-
ra pastorat, och han är Kontraktsprost, som bäst
Han bsböfde penningar och syssla, och det är
verldens gång. Den flickan, han friade till, och
som nu är hans fru, konserverade huset, och
ban fick pastoratet för hennes skull af patro-
ner. Jeg och min syster voro 2llenast Kommi-
histerdöttrar, ser herrn, och vi hade ingenting
sedan vår far dött: nådåraen gingo åt som ett
doft. Vi kunde icke taga pig!jenst, begrips,
derföre begåfvo vi oss till Stockholm, att här
få någon förtjenst; men det vardt eländigt, min
herre. När min syster fick sin lungsot och dog,
testamenterade hon mig lilla flickan, men för-
bjöd mig att för Gud och menniskor här ista-
den nämna fsadrens namn. Han är eljest en
Tätt vacker person; och jag ville bara önska,
att ingen menniska finge gifta sig till penningar
eller pastorat, så skulle han icke hafva ofver-
gifvit min syster. Ack berrel ..men lika myc-
sket (fortfor mostern, under det hon med bort-
vändt ansigte lät sina tårar falla i en halföppen
dragkistlåde): min syster, det var en rar men-
niska: näst före sin död gjorde hon en sjelfgjord
bön, vet herrn, som jag sedan aldrig kunnat
glömma; här på papperet har jag den upp-
skrifven. Aldrig har jag hört någon prest
läsa en så vacker bön; men så handlade
den ock om en prest. Hon åkallade vår
Herres nåd och frid öfver sin flickas fader,
att han måtte lyckas i allting; som också skett,
ty jag tror, för min del, att Julianas böner
gjort honom mera rik, än hens egen fru; och
nu till sluts har han blifvit vald till riksdagsman.
Min syster skref honom aldrig till, att det ej
skulle väcka split i hans bus; och jag fick icke
en gång underrätta honom om hennes död; det
förbjöd hon mig, på det att ban icke skulle
få sorgsna minnen. Men vet berrn en sak!
(moster Elisa närmade sig syrtuten och såg på
henom med underbara, vackra ögon, under
det hon halfhviskade:) vet herrn hvad jag tror?
jag skaffade mig då och då underrättelser ifrån
orten, der han bor, och — vet herrn! —
samma natt, som min syster dog här i Stock-
holm, och samma timme, fick hans fru en dot-
ter. Det är deras yngsta barn; och hvad tye-
ker herrn? han lät döpa flickan till Juliana,
fast hans fru icke heter så. Var icke det vac-
kert? men det har skett genom Guds försyn,
och jag tror säkert, att hans kärlek till min
syster vaknat, efter han gaf flickan det nam-
net; och nu skall herrn få höra huru enfaldig
och dum jag är: jag tror, att min systers
ande har gått in i den: flickan oeh lefver så
derute hos7honom på landet, till hans glädje.
Men jag vet nog att det är ochristligt tänkt,
och herrn skall lofva mig att icke omtala det
för någon.
Syrtuten lofvade det, men höll icke ord, så-
som man finner. Likväl kan till hans ursäkt
nämnas, att ban lofvade det icke med ord, u-
tan endast tryckte berätterskans hand litet,
hvilket hon uttydde på sitt sätt. cOch huru
lefver nu moster Elsa sjelf här? fortfor han
Ah jag lefver, jag. Ser herrn, det är vä
sant, att jag och min syster från begynnelser
voro af bättre folk; men iag fick aldrig lär: