,måtte disponeras till understöd endast för sådana allmänna företag, som öfverstigande den enskilta förmågan, kräfva uppmuntran och bidrag af statenn. Under föregående tiden hade, utom de på detta sätt af regeringen företagna godtyckliga dispositioner af statsmedlen, äfven ett slags systematiskt kringgående af Rikets Ständers allenabeskattningsrätt börjat visa sig, Regeringen hade vid regleringen af militärutgifterna för åren 1821—1522 funnit statsanslaget och de å mindre kreditivet gjorde anvisningar otillräckliga; och oaktadt den djupa fred, som då öfverallt rådde, hade regeringen, heldre än at inbespara på en del mindre angelägna utgifter, befallt Krigskollegium och sjöförvaltningen, pat!t så ställa betalningsvilkoren för de upphandlingar, som under loppet af nämnde år borde verkställas, att en mot bristen i tillgångarna svarande erforderlig summa (utgörande nära 160,000 Raådr Bko) icke förr än år 1823 bevhöfde erläggas, samt, att i Statsförslaget för samma år upptaga de dertll nödiga medel. Detta sätt, att anticipera på kommande årens anslag, innebär en kränkning af Grundlagens tydliga föreskrifter. Det var att skuldsätta riket; att låta genom de forvaltande verken början göras till ett lånsystem, som grundlagen förbjuder regeringsmakten att företaga utan Ständernas samtycke (Regeringsformen 76); och oaktadt summan icke änuu var så betydlig att ju en redan börjad cloyalitet stämplade statsutskottets anmärkning till konstitutionsutskottet såsom kitslig och ohehöflig, insågs likväl hela vådan af detta, till utseendet ännu oskyldiga sätt att belasta staten med gäld, heldre än att införa sparsamhet. 1823 års ständer hemtade af detta tllika en anledning, att för framtiden bestämma; icke endast till summan, den del af mindre kreditivet, som för utomordentliga utgifter till försvaret fick disponeras, utan de fästade dervid tillika det vilkor för detsammas tillitande, ,att dervid fullaständigt skulle uppgifvas, för hvilka behof och aföremål de summor, som af samma kraditif utatagas, anses erforderliga.n. Detta vilkor föranledde en förklaring af Konungen, att Han icke ansåg sig skyldig till en dylik redovisning på förband, för medel, hvilkas disposition tillhörde Honom, och som, då de för allmanna behof användes, sedan blefvo underkastade Rikets Ständers granskning; och ständerna voro ännu nog medgörliga, för att, i följd af denna förklaring, ändra sin iastruktion till Riksgäldskontorets fullmäktige, hvilka eljest icke kunnat, utom en sådan uppgift, utanordna kreditivet. Regeringen hade äfven af mindre kreditivet anvisat understöd till några afbrända stader, och detta förfarande blef af 1823 års ständer anmärkt. Imedlertid ansågo de sig endast i detta afseende böra göra den föreställning hos Konungen, aatt vid dylika möjligen förekommande olyckshänalelser, nägra andra statens medel. till understöd aför de lidande ej må användas, än sådana, som, menligt de för statsmedlens förvaltning stadgade ngrunder, dertill kunna af Konungen disponeras n Som regeringen i åtskillige till Statskontoret aflåtna bref angående utbetalningar, egentligen från Krigsexpeditionen, icke uppfylltt Rikets Siänder förut gjorda begäran, att den titel bestämdt utsättes, hvarif:ån medlen skola utgå, förnyade ständerna vid denna riksdag yrkandet bäraf, (Forts. följer.)