J2 1 a Udningen Freya ior detta ar. Ir J-J-n har der återkommit till den stundom äfven af andra yrkade satsen, att representanterne böra akta sig att, såsom vid de föregå-! ende riksdagarna skett, framkasta handlöst en mängd motioner och projekter, i den fåfänga förhoppningen, att riksstånden skulle kunna,: utan biträde och ledning, utan medverkan och hbemediande af en upplyst, kraftfull och aktad: regering, på egen hand tillvägabringa ett för-! yngradt och förbättadt samhällsskick, och tror tvertiom, att i sådant fall, allt skulle komma att sluta såsom hittills och upplösa sig i en: kaotisk förbistring, hvartill felet då skulie återfalla på representanterne sjelfve. Han råder derföre att följa det förslag, som blifvit framstäldt uti 2:a punkten af det bekanta programmet för hufvudstadens riksdagsmän; mnärmligen catt representanterne, sedan de först genom a107:2 S:ns användning infört uti styrelsen en: any pirsonal, genom dess duglighet vuxen dået chöga värfvet, att reformera stat och samhälle, aböra hos regeringen anhålla: det denna måtte autarbeta, och så snart arbetena blifvit färdiga, aRikets Ständer till pröfning vid urtima riksadag förelägga de förslag till reformer, som af callmänna ställningen angelägnast påkallas, och aderibland i första rummet, förslag till en änadamålsenlig representationsförbättring, samt till en planmessig, sammanhängande reform i näarings-, tulloch handelslagstiftningen, m. m., och Hr J-n söker motivera detta å ena sidan med svårigheten, att bringa dylika ärender till slut hos ständerna och deras utskott, och å den andra med vissheten, att en regering sjelf med kraft och duglighet utan tvifvel äfven skulle kalla duglige män till sitt biträde för utarbetande af förslag i ofvannämnda delar och öfver andra önskade samhällsreformer. Allt detta låter ganska bra och kan hafva ett skäl för sig, i så måtto, som erfarenheten af de förflutna riksdagarna tillräckligt ådagalagt det föga båtande deraf, att Ständerna fordjupa sig i en mängd detaljarbeten i de stora ekonomiska frågorna, i synnerhet så länge de icke haft någon visshet, och knappast hopp om, att regeringen ändock slutligen skulle göra afseende på deras önskningar, i de delar, som innefatta reformer i en populär riktning. Men många anledningar företa sig till den frågan, om det är nog för nationens sak, att hålla sig uteslutande vid den omnämnda åtgärden, hvilken för öfrigt äfven vi önska såsom en hufvudsak? Vi vilja ej uppehålla oss vid den händelsen, som dock måste medgilvas är möjlig, om också icke trolig, att 407:0 S:n icke skulle gå igenom hos stånden, eller att Konungen skulle vara så öfvertygad om det hittills varande regeringssystemets företräde, att han icke brydde sig om ena sådan begäran af ständerna, utan hellre underkastade sig att öfverflytta på sig den opinion om systemet, som man förut åtminstone till största delen varit riktad mot en mindre lycklig omgifning. Det är då klart ati hela riksdagen blifvit satt på ett kort, som man säger, i fall ingenting annat blifvit vidgjordti. Men låt ständernas anmälan äfven hafva framgång. Hvad är det väl då, som man egentligen vill vinna genom ett ombyte af regeringspersonalen? Är det endast, att portföljerna skola inanehafvas och taburetterna besättas! med personer, hurudana som helst, blott del. äga om sig en viss reputation för kunskaper, ett godt förstånd samt en hederlig karakter. Eiler afser man icke dervid tillika, att deras! styrelseåtgärder och de reformer, de böra föreslå, skola vara i nationens intresse, ott ut-) tryck af dess röst och önskningar, framställdaj, på den enda formelt lagliga väg, på hvilkenl. de kunna framkomma, nämligen genom Rikeis! tänders mejoritet, såsom svenska folkets ombud, samt att någon enhet i syfte ech grundsatser i detta hänseende må finnas inom sjelfva den blifvande styrelsen? Det torde vara svårt att svara nej på denna fråga. Men nu är det icke Rikets Ständer utan Konungen, som tillsätter rådgifvarepeisonalen. Något tillfälle att uti denna 2ctus uttrycka riktningen af Ständernas åsigter öfver hufvudfrågorna gifves således icke, om de ej göra det på annat sätt. Vi till och med tro, att med de stegrade fordringar, som i sednare tider gjoris och hädanefter måste komna att göras på regeringens verksarabet och förmåga, blefve det ganska svårt, om ieke omöjligt, att få en regeringsjs personal, som kunde uppfylla dessa fordringar, om Ständerna icke gjorde något annat vid riksdagen än att afgifva till Konungen en så obe-!f stämd begäran, som Hr J—n föreslagit. Tyiv hvilken samvetsgrann och om sitt rykte någor-!s lunda öm man ville väl gå in på det obestäm-d da anspråket, att föreslå hela samhällets totalals föryngrande och förbättrande, om den som uppii ställt dessa anspråk icke med det ringaste ordin eller tvekan tillkännagifvit kvad de sjelfva vil-)v le? Ja, förutsättom äfven den händelsen, somia icke är omöjlig, att Konungen, då han funnit,!v 44 an wic: ArA verklisan rådar ihlan2 hala na AA bt (fM wi fA Im a