rm AUUVSLCI fula I BAK dDiiuKUlJ) År då moster din mycket fattig? kÅbp, sade flickan och tycktes alls icke begripa hvad herra menade; men utan allt vidare sprang hon bort till en port eller led, som nu heit eförmodadt öppnades på planket, och tog der emot en kruka, som stacks ut af en knotig karlhaud. Detta kärl grep flickan i banden, började båra derpå, och ringde derunder muntert med krukan, emedan hon höil den i: eit band, som satt fåstadt emellan begge öronen. Vid anblicken häraf upprann i herrns själ hastigt den föreställningen, att han litet miss-! tagit sig om trasvargen; att han visserligan mött! ea persona, tillhörande fattigdomens område, men icke den lata, rådlösa och otäcka fattigdomen, utan någontrag annat, som han ännu icke rätt begrep. Imedlertid stämdes han om: ifrån sin sorgbundenhet, bibehöll väl altid mediidandet, men kände sig dock tillika giad. Hvart hia håken skall du ta vägen med krukan? sade han småleende åt flickan. cKrukan är tom nu; jag skall gå hem till moster Elsa med krukan., Får jag följa med dig, så skall du få ännu en slant. aTack, herren, sade hon och tog behändigt emot peaningen. Ena sådan narr till herre hade hon aldrig förr råkat ut för. Men under det de således gingo tillsammans och kommo på Riddarhustorget, började den promenerande faitneanten åter blifva odeciderad. Icke går det an, började han tycka, att jag så här klädd följer med i Kåkbrinken upp till faster Elsa — eller moster, tror jag det var. Hvad i Guds namn skall jag hafva för ärende till henne? Men jag skall positivt se henne, det kan icke hbjelpas. Hörpå flicka, hvad heter du? aElsa.n Heter du också Elsa? Nå, det är bra. Hör, lilja Elsa, jag bor vid stora Nygatan; dröj litet grann vid min port, medan jag springer upp och klär mig. Du bar väl icke så förbaskade brottom heller? aJo, hjertandes, jag kan ieke dröja; jag måsie hem med krukan, ty hon är tom. Åh strunt, jag kan slå sönder din kruka, så behböfver du ej gå hem med henne. Ha Ba han, utbrast flickar; anehej då. Jag skall fort upp till kyrkan med krukan igen, bara moster fått fylla utina. Hejsan, låt blikrukan! om jag icke skyndar mig, så blir gesällen utan kal:s vid kyrkporten. Si så dår ja, nå du Gud fader! : Detta utrop kom deraf, att under ringningen hade bandet lossnat i ena örat, krukan ramlade i gatan och gick i sex stycker, Flickan började ieke gråta, ty dertill var hon, såsom stadsjänta, för modig; men hon fick likväl samma allvarsamma, bleka och högtidliga utseende i ansigtet, som herrn en gång förut sett henne så intressant hafva deruppå i månljuset vid Riddarholmskyrkan, då han trodde henne hungrig. Var oförskräckt,, sade den främmande herrn, afelet var milt. aJaa, men jag är utan kruka — Sianna här; jag går in till Warodell och köper dig en ny., cAsch, han har inga lerkärl, Warodell, inte. Hen har bara fina posteliner, som ingenting hålla uppe bland murarmadammerna. Minsann är icke det visst, att jag blir olycklig för moster Elsa. Så här har det sutill sade flickan, och plockade upp krukbitarne under suckar. Ar du så klok, att du föraktar postling tänkte herrn och såg på flickan med en viss sktning. Du är minsann ingen harnungse, du, som vet hvad Warodell har i sin bod. Men du må tycka hvad du vill, lilla Elsa, invän de han högt, aså köper jag digi promt någonling derinne af postlin, hvaruti du lika väl kan bära kalasmaten melian din moster och gesätllen eller murarfruntimmerns. Jag förstår, att din moster uppe i Kåkbrinken är något slags markeienterska., aMakadanterska? åh nej, det är moster inte.! Nånå; jag menar hon bar väl till yrke eler näring att koka mat åt folk? cJa, det begrips; på sitt vis kokar moster och jag bär. Men icka åt det förnäma bruksfolket ifrån Åkers bruk, som satt upp iaornet, utan hara åt hjelpkäringarna, som handilsngst med sten och murbruk, samt åt gesällen Åbrink, förstår herrn, som stått vid bissen. Åbrink? åh prata! (sade herrn, för att komma in i flickans tomart) hvad är det försen gesäll, som står vid hissen? aJo si det bedyrar jag herrn, 2ti Abrink hissat murbruksämbar heia Guds långa tiden! Fastän han har varit kopparslagargesäll, men kom på knäken förliden våras för restantierna. Nå, låt vara det. Men för atticke taga upp tiden, så se bär har du pengar, Elsa; efter jag hör du är så klok, så gå in i någon bod sjelf och köp hvad käril da behagar i den olyckliga krukans ställe. Under tiden går jag hero och klär mig; så kommer jag åter ned på gatan; du skall träffa mig i hörnet af Gråmunkegränd, 0 Ts 2 aa KÄNNS 28 PTA