Rd SES Tenskk ön fr RA SR 2 RN RR a Rn ER NE RN
förbisett en Ständernas underdåniga anbållan i
de ämnen hvari dessa äga allena beslutande rätt,
eller de föreställningar och önskningar, som de
i vissa, uti grundlagen tydligt bestämda mål
äga, att hos Konungen canmälaa.
Vi måste, innan vi gå till afhandlandet af e-
gentliga föremålet för denna artikel, ännu ytter-
ligare erinra om ett skäl för vigten deraf, att
Rådgifvarae bandla i enlighet med Ständer-
nas yttrade åsigter. Sjelfva beskaffenheten af
en ståndsrepresentation bade bordt ingifva dem
öfvertygelsen , att de ägt stora förbindelser emot
nationen att uppfylla, just i de delar af lag-
stiftuingen, hvari stånden icke kunnat blifva en-
se, samt att de talrika klassers rätt, hvilka ge-
nom ståndsrepresentationens brister - antingen
äga ingen eller ock en emot deras andel i
bördor och pligter alltför ringa möjlighet att
göra sina billiga anspråk gällande, bordt utgö-
ra de ömaste föremålen för deras omtanka och
omvårdnad.
Efter dessa förutsättningar vilje vi nu söka i
några enkla drag tekna karakteren af Ständer-
nas förhadsdlingar, allt sedan revolutionen, för
att derigenom reda begreppen om den anda hvari
Konungens rådgifvare bordt handla i detaljfrå-
gorna. Vi anse härvid rättast att följa hvarje
förvaltningsgren för sig.
a) Styrelseverken.
Grundlagen hade redan år 1809 antydt lan-
dets billiga anspråk på en förändring 1 styrelse -
verkens organisation. Ministrarnes ansvarighet
inför nationen måste äfven förutsätta deras kraf-
tiga inflytelse på ärendernas gång; föreskriften i
Reg.F. 416: cKonungen låte en hvar blifva
dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen
hörer och lyder, hade gjort till regeringens pligt,
att söka skyndsamt afskilja rättsfrågorna från ad-
ministrationen; stadgandet i 46, att aden van-
liga landtregeringen skulle förblifva,, hade visat,
att dess enkelhet och ringa kostnad ännu till-
fredställde nationens behof, och vidsträcktheten
af reformen syntes således redan derigenom an-
gifven. Konung Carl XIII hade, genast efter
tillträdandet (5 Juli 1803), förklarat sig benägen:
catt till lindring i statsbördorna, göra alla de
indragningar, som med riksstyrelsens tillbörliga
handhafvande voro förenliga,, samt begärt, att
Ständerna måtte uuppgifva de besparingar som
ckunde verkställas under förutsättning, att ären-
aderna, genom en förbättrad method för deras
chandläggning, skulle, lika noggrannt som förut,
ckunna skötas af ett mindre antal bättre lönade
cembetsmän.n
Den 3 Jan. 1810 anhöllo Ständerna att en
kommitte måtte förordnas till frågans undersök-
ning och dess förslag, äfvensom andra, enskilda,
för hvilka belöningar utsattes, å följande riks-
dagen ständerna föreläggas.
Det är bekant, att den byråkratiska reaktio-
nen redan vid den tiden hade lyckats bemäkti-
ga sig ledningen af regeringsärenderna. Först
emot slutet af år 1811, då man redan förutsåg
att en riksdag snart måste sammankallas, påtänk-
tes kommittn, och det var under nuvarande
Konungens interimsstyrelse, under Carl XIII:s
sjuklighet, som man den 4 Okt. samma år såg
den utnämnd och hvarvid, besynnerligt nog,
dåvarande Utrikes statsministern blef dess ord-
förande, samt Kollegii-presidenter och råd dess
enda ledamöter. Också följde häraf inga för-
slag till ändringar i styrelseverkens organisat on;
utan Rikets Ständer måste år 1812 förnya sin
begäran om en serskild kommitts nedsättning,
samt dertill anslå 3000 Rdr årligen, med an-
visning på öfverskotten, om denna summa ej
befunnes tillräcklig. Ständerna hade således vi
sat sin allvarliga afsigt att få denna vigtiga ange-
lägenhet afgjord; men då de år 18135 samman-
trädde, var ej en gång kommitten nedsatt. De
förnyade då deras begäran och anordning af me-
del; — men regeringen uppdrog blott åt en en-
skild man (Öfverdirektören Rönbeck) åtskilliga
förberedande undersökningar i detta ämne.
Nu måste Rikets Ständer, hvilka i slutet af
år 1817 sammankommo, nedsätta ett serskildt
utskott cuatt utarbeta allmänna grunden för in-
adragning och sammanslående af öfverflödiga
cembeten och tjenster,. BRedani grunddragen för
detta utskottets ändamål finna vi ett beklagligt
bevis på fäderneslandets ställning i afseende till.
regeringspersonalens nit, skicklighet och drift,
då ständerna nödgades ålägga sitt eget utskott,
att äfven söka föreslå aen förbättrad arbets-
methodn.
Detta utskott framlade redan i Maj månad
1818 sitt betänkande. Der föreslogs det Rikets!
Ständer att förklara: catt ehuru genom en ny
areglering af styrelseverken, besparing borde kun-
ana påräknas, detta ej vore hufvudföremålet,
ahvilket borde sökas i en lämpligare inrättning af
aden inre styrelsen, till vinnande af skvndsam-