LO Se VETA JE nn I
Det omtalade manifestet till natioaen från
Exaltadas har nu ändtligen utkommit, men sy-.
nes mindre farligt, än man fruktat, emedan det
är så oerhördt långt och tröttsamt, att man ej
tror, det många valmän skola förmå genom-
Jäsa det.
Man börjar nu åter väcka tvifvelsmål om
grefvens af Espanna öde. Under det några tid--
ningar meddela ganska utförliga berättelser om
bans afsättning af juntan, och att den eskort,
denna gilvit honom, för att följa honom till
Frankrike, skall hafva återkommit och förkla-
rat, det Christinos öfverfallit dem under vägen
och mördat grefven, påstå deremot andra, att
han välbehållen anländt till Frankrike samt till
och med skall vistas i Bourges. Det vissa är
likväl, att han försvunnit från den fordna skå-
deplatsen för sina grymheter ech våldsamheter.
DANMARK
De Köpenhamnska tidningarne med gårdags-
posten äro uppfyllda af adresser till den nye
Konungen och hans svar derp5. Större delen
af dessa ustatshandlingar, röra sig helt och
bållet inom gebitet af en underdånig fraseologi,
och äro således utan allt intresse. Fördelak-
tigt utmärka sig deremot det tal, konferens-
rådet Oersted höll till Konungen på Veten-
skapssällskapets, Sällskapets för naturvetenska-
pernes utbredande och Polyteckniska skolans
vägnar, adressen från Köpenhamns handelskorps
samt den från en del embstsmän och borgare
i Naskow, till eit antal af 420 personer. Vi
meddela här nedanföre det hufvudsakligaste af
dessa tal och adresser och de punkter af Ko-
nungens svar, hvilka hafva något slags politisk
betydelse.
Hr Oersted började med en kondoalacs öfver
Fredrik VI:s frånfälle, hvarefter han fortfor på
följande sätt:
cMen våra tankar stonna icke härvid. Vi
skulle icke mel sann frimodig glädje kunna
framföra våra lyckönskningar, om det uteslutan-
de vore såsom vattenskapornas vän vi fåst3de
vårt hopp vid Eders Moj:t. Hade vi uppfat-
tat en så inskränkt åsigt, så skulle vi till och
med kouna anses sakna sinne för vetenskapens
innerliga och mångfaldiga sammanhang med lif-
vet. Nej, vi veta, och erkänna det med glädje,
att Eders Maj:t icke uteslutande vill vara ve-
tenskapsmannens eller konstnärens eller kriga-
rens eller någon serskilt medbargareklass Ko-
nung, utan att E. M. omfattar alla lifvets
mångfaldiga förhållanden med sin omvårdnad.
Vi lefva i ett stort och märkvärdigt tidehvarf,
fullt af faror, hotande faror både för folk och
furstar. Under seklernas lopp hafva nya kraf-
ter utvecklat sig, upplysning och bjelpmedel
hafva icka blott i en ofantlig grad tilltagit, u-
tan derjemte tagit nya rigtningar, så att de ho-
ta att våldsamt spränga de gamla formerna, si-
vida icke en vis och fredlig reform förebyg-
ger sådana borgerliga skakningar, hvilkas slut, i
fall de finge öfverband, måhända ingen nu lef-
vande kunde hoppas att skåda. Det är för oss
en stor och tillförsigt ingifvande tanka, att E.
Mosj:t deltagit 1 detta tidebvarfs bildande, och
att E. M. redan på mer än ett sätt gifvit en
borgen för, att E. M. är invigd deri. Vi räk-
na derföre icke blott på den insigt i göromå-
len, den ifver för deras raska och välordnade
gång, den gåfva att sätta allt detta i rörelse,
som tronarfvingen redan så ofta visat; utan wi
glädja oss ännu mer deröfver, att BB. M. med-
förer på thronen vårt tidehvarfs utvidgade fri-
sinsade ideer, förenade med en stor, i erfaren-
hetens skola mognad, öfverblick af verlden.
E. M. skall säkerligen icke tro om oss, att
det skulle vara plötsliga, sönderbrytande förän-
dringar vi väntade af E. M. regering; vi hysa
tvertoma det säkra hopp, att de stora ingripan-
de förbättringar, till hvilka tidehvarfrets raska-
re gårg uppmanar, skola af E. M. från all fruk-:
tan aflägsnade själ på en gång med kraft på-
skyndas och med vis försigtighet ledas.
Då jag nu har den äran att i detta högtidli
ga ögonblick stå inför! min konung, anser jag!
det för min pligt att uttala denna folkets til-
litsfalla förhoppning, icke såsom någonting för
E. M. nytt eller föga bekant; men det är fo-
sterlandskärlekens drift att uttala sig, och sta-
tens lif är friskast der, hvarest Konungen be-
ständigt har en lefvande närvarande öfvertygel-
se, att hans stora och goda föresatser hafva
rotfäste i folkets hjerta, och hvarest fo!kets
kärlek städse underhålles genom öfvertygelsen
om Konungens kraft och goda vwilja. Då de
ord, som talas i Konungarnes höga salar, i vå-
ra dagar genljuda i de aflägsnaste hyddor, så
skall äfven det, som här blifvit taladt, vara ett
bidrag, om än aldrig så ringa, att upplifva och