Ja sig inom deras gränser, ehuru visserligen fs
här och der med olika inskränkningar, hvilkas
skadliga följder i moraliskt och ekonomisktl:
afseendeFdå icke heller uteblifvit. :
De två första Statsförfattningar som den!
Helvetiska Bepubliken emottog under Fransk ii
inflytelse, erkände fullkomlig samvetsfrihet,..
utan att tillägga någon trosbekännelse före-l:
trädet. De sednare författningarne upphöjde!
i de flesta stater den Romersk-katholska och
den Evangelisk-reformerta till Statsreligion,
utan att likväl derföre betaga de icke kristna
d. ä. den Israelitiska, fri religions-utöfning.
Det finnes likväl, i proportion, ganska få Ju-
dar i de Schweitziska Förbunds-staterna. De.
Syd-Europeiska romersk- och grekisk-ka-
iholska staters intolerance, med undantag af.
Spanien, tilläto likväl Judarna att der uppe-.
hålla sig, ehuru på tryckande vilkor. De
hafva t. ex. sitt egna qvarter i sjelfva Rom,,
der de likväl behandlas som syndabockar —
och ungefär med samma rätt — isynnerhet
hvad höfligheten angår, icke synnerligt skilj-
aktigt med de kristne i Constantinopel. För-
trycket bär öfver allt samma sorgliga fruk-
ter. Judarne befinna sig derföre i alla de Sla-
viska länderna på samma låga ståndpunkt!
som dessas öfriga förtryckta folkstammar, så
vida man ej vill kalla det ett själsföreträ-!
de, att de veta draga nytta af deras half-
vilda olyckskamraters lättjefulla barbari. Of-
ver hela Orienten dela de eljest denna tve-
tydiga, men hos ett med goda förståndsanlag
utrustadt träl-folk naturliga egenskap, med
de kristna Armenianer. De Orientaliska och
Afrikanska Judarna utmärka sig eljest ifrån
de Ost-Europeiska så väl till deras själsför-
måga, som i fysiskt afseende, emedan de på!
det hela behandlas menskligare af Muahomeda-
nerne, som kunna dela sitt tros-hat emellan
flera lika otrogna bekännelser, än af de krist-
na, hos hvilka de äro de enda förskjutne.
Som sådana behandlas de af den oupply-
sta massan öfverallt, der en fullständig eman-
cipation icke redan har utplånat de frånstö-
tande brännmärkena och försatt den Judiska
befolkningens näringslif och lefnadssätt i lik-
het med de kristnas. Den är conditio sine
qQua non, om än vi så nära som i Danmarks
hufvudstad af dess många Judiska handtyer-
kare, kunna hemta bevis att tidsandan, då
den icke i detta afseende har sett sina
fordringar uppfyllda, af sig sjelf utträttar åt-
skilligt för att jemna förhållanderna.
Fördomar växa och frodas, om man låter
dem gå i frö, eller respekteras. I samma
mån detta under lång tid varit tillfället, är
det likaså naturligt att de yttra sig, då man
en gång vidrör dem, som att skälhundens o-
formlige massa vältrar sig på skäret, då so-
len sticker på den. Det var derföre icke så
oväntadt, att då den Svenska Regeringen ut-
vidgade Judarnas rättigheter i Grannriket,
denna åtgärd icke blef synnerligt populär i
landets smärre städer, der Philisteriet trifves
så godt som i något annat lands. Men i upp-
lysta medborgares ögon frånskref säkerligen
hvarje person och kommun, som underteck-
nade dessa näringsnitets mot-adresser hvilka