det väl ingen för nära om judarna, dessut-
om på egen bekostnad, och till egen vinst
eller förlust, vidmagthålla sina synagogor, si-
na skolor, sina undervisningsanstalter och sin
rabbinism? Regeringen förbjuder icke Katho-
likerna i Irland att hålla sig en katholsk prest,
blott de betala den protestantiska, som de
eljest icke draga nytta af; och äfven våra
intoleranta institutioner hafva tillerkänt den,
i sina dogmer, från den herrskande kyrkan
mest afvikande och af alla minst kristliga
sekten, nemligen Qväkarne, utomordentliga
eftergifter. Judarnes inhördes förbindelser,
så vidt de äro spridda på jorden, skulle göra
det lätt för dem, säger man, att draga för-
mögenheten hvarthän de ville. Står detta
verkligen i deras magt, änskönt de kristna i
våra dagar också hafva lärt konsten samt
hafva mest att säga vid regleringen af pen-
ning-massornas fluktuationer, sker sådant
likväl endast med deras egen förmögenhet,
och till den stats bästa, i hvilken de befinna
sig bäst. Penna magt, om den också icke
var så kringskuren som den är, skulle slut-
ligen komma den stat till godo, som skänk-
te dem de största, borgerliga rättigheter och
således ersatte dem deras så mycket sakna-
de Palestina.
Från karakterens sida hafva de stackars
Judarne alltid måst fördraga de hårdaste an-
grepp. De Kristne göra här vidräkning, men
icke med den rätta, för hvad de sjelfve en
gång lidit af hedningarne. De begagna helt
och hållet dessas politik, som just bestod i
att påbörda dem de samma skändligheter,
som pöbelfördomarna in i våra dagar tilläg-
ga Judarne. Den någotupplyste har vällän-
gesedan frigjort sig från fruktan för deras
mysterier, men rätt ofta icke från fördomen,
att den Judiska folkkarakteren är mer o-
lycksbringande än Palestinas spetälska: den
skall allt ifrån begynnelsen hafva varit dålig,
och har förvärrat sig under förföljelserna.
Det sista är lika så rimligt, som det första
är orimligt att antaga om det folk, som våra
religionslärare kalla Guds utkorade, Guds ut-
valde, Guds eget folk, och hvilkets historia
verkligen har mägtiga själskrafter att upp-
visa i lagstiftning, poesi och moral-filosofi,
och hjeltar, lika uppoffrande, som de i Roms
och Greklands republiker. Men medgifvet
att i synnerhet de lägre Judklassernas mo-
ralitet har lidit, i afseende till deras ställning
till de Kristne, så att de hämna sig öfver
dessas våldsamma förtryck, med alla schakrets
konster, så har likväl äfven den bibehållit
sina goda grunddrag, och i de smutsiga vrår,
dit man tillåtit dem att smyga sig hem med
sitt byte, äro många af de osedlighets laster
främmande, som trifvas i det kristna armo-
det och eländet. Deras familj-lif skall, i alla
andra hänseenden än renligheten, vara oklan-
derligt och deras broderliga tillgifvenhet för
hvarandra värd efterföljd. Om man eljest
betraktar träldomens resultater hos kristna
folkslag, skall man finna de nödvändiga in-
trycken deraf likaså varaktiga och djupa,
under det att förbättringen i deras ställning
genast, eller i första generationen, visat dess
välgörande infiytelse på karakteren. Det är
äfven märkvärdigt, hvilken hastig inflytelse
dopet synes hafva på denna — jag menar
nemligen i folkets opinion. Ansigtsbildningen
är då det endaste, som påminner om Juden,
icke ständiga laster. . Dessa måste alltså icke
ligga djupt rotade, då de låta sig så lätt
bortrensas.
En stor fruktan råder äfven för att Ju-
darna, om de erhöllo lika frihet med andra
främlingar, skulle tillströmma i sådan mängd,