måste icke lifegenskepen allena, som band mas-
san af den kristna befolkningen vid plogen!)
befordrat den borgerliga trafikens öfverandt-
vardande i Judarnas händer? Och hvilken!
skilnad emellan protestanterna och en bigotti
katlholisism, som kan sägas hafva skytt
alla de näringsgrenar Judarna idkade, såsom
derigenom orenade? Denna dårskap stralfa-
des med armod; och derföre blefvo utdrifning:
och hvarje börda lagd på den Judiska be-
folkningen, populära regerings-åtgärder. Re-
dan längesedan skulle Judarne blifvit öf-
verallt utrotade af de Kristna eller fördrif-
na till andra verldsdelar, om de icke i Fur-:;
starna såsom gäldenärer hade haft tvungne
beskyddare. Det beroende, hvari de största
magter i våra dagar kunnat komma af ett
enda Judehus, egde ännu oftare rum emellan
Furstarna och Judarne i de flydda århundra-
dena. De fingo då privilegier och pantsäker-
het i sådana pålagor, hvilkas uppbördssätt!
gifva anledning till utpressningar. Furstarne
fingo hjelp af dem, då de voro i penninge-
knip, och desse tillätos då att taga sitt igen
af folket. Hvarthän ett sådant system leder,
det har General-Förpaktarne i Frankrike och!
Turkiets Hospodarer och Paschar lärt verl-
den. Men hvad Judarna angick var det in-
gen fruktan, som kunde moderera hatet, utan
blott det ärfda föraktet, den äggande fana-
tismen. I Polen, som man alltid framställer
såsom det mest afskräckande exempel på
skadligheten af Judarnas insteg, har en öf-
verdådig adel, likasom från tid till tid medel-
åldrens Tyska Furstar, öfverandtvardat folket
i Judarnas händer, med hänseende till alit
hvad som icke framalstrades af dess egen
svett utur stamjorden, och det egde icke,
som Tyskland, till sitt skydd, priviligierade och
fria riks-städer, hvilka icke underläto, att
till den Kristna befolkningens bästa, stadga
hårda vilkor för tillåtelsen åt Judarna att bo
inom murarna. Att Statsförfattningen var
orsaken till att Judarna, sjelfva lidande un-
der en dålig borgerlig organisation, icke gag-
nade staten, detta upplyses bäst deraf, att
exemplen på motsatta följder gifvas, der för-
fallningen har varit god och lika för allal
trosbekännelser. Frankrike emanciperade Ju-
darne, utan alla preliminära steg, i den för-
sta revolutiouen, och ingen af alla de för-
skräckliga följder uppstod , som judhatet från
alla håll förespådde. Tvertom betedde Ju-
darna sig så väl, i deras nya ställning, att
det nu är svårt skilja en jude i Frankrike
från en kristen, till anda, karakter och se-
der. I Tyskland egde Jud-emancipationen rum
vid de Franska hararnas inryckning, och För-
fattare försäkra, all ingen erinrar sig nå-
got missbruk under dess korta bestånd. Un-
der det att judisk ungdom af tacksamhet in-
strömmade i de republikanska härarnes le-
der, voro de undertryckta Tyska judar i gräns-
städerna endast förrädare och spioner. HDer-
emot då befrielse-andan väcktes hos den Ty-
ska befolkningen 1813—18135 och Furstarna.
icke sparade ståtliga frihets-löften, då hade
man, efter sjelfva motskrifternas medgifvan-;
de, många exempel, att judiske ynglinga
ilade till de frivilligas leder och gjorde der
lika godt gagn, som Theodor Körners och
Schills trosförvanter. Deras hjelpsamhet emot,
hvarandra är en erkänd dygd; men att de
förmögne judarnes kassor lemnat betydliga
lån och gålvor till betry ckta stater, i hvilka
de lefvat, visar en så mycket större högsint-;
het, som de aldrig ännu dymedelst lättat,
förtrycket. De Kristnas lösen var ju cför:
menskligheten! Judarne kunde då äfven vän-
ta sig något af den moraliska vinst, som
skull. cöras för henne. Dessa drag stå ickel
I
