nya Seeländare i sia tienst, gaf dem detta vitsord
inför en öfverbusets kommitte. Härtill lade ha
den märkeliga erinran, att dessa vildar uppfört si
oföränd:adt väl, hvilket han ej kunde säga om all
Engelske matroser. Infödingarnes karakter tyckes
under de tjugu år, som förflöto fråa början af hbval
fiskfångarnes besök till de Engelske missienårerne
nedsättning på norra ön, har visat sig i ett fördel
aktigt ljus. fier besättningens på Boyd mord oc
de fruktansvärda rep: essalier, Engelsmännen utkräf
de, skref dea aktningsvärde Marsdea, missiosman
första stiftare, att dessa beslagamsvärda tilldraxel
ser icke skulle afskräcka henom, som kända Ny
Seeländarnes verklige karekler, samt stt han: c
uppgaf hoppat, att kunna föra dem till Kristendon
och Eu-copeisk bildaing. Han framhärdade oOcks
verkligen i sin plan och bedrog sig icke, såsom ut
gången visade.
I December 1814 landstego de förste engelsk
missionärerna på Nva Seeland, tre tillantalet. H
Marsdea stod i spetsen för företaget. Förvärfvan
det af den mark, hvarpå dasse missionärer byggd
sina hus och plöjde åkrar, gaf deras etablissemen
en alldeles egen karakter, som allt framgeat bibe
hållit siz, och som ledde det kompani, hvilket
England bildade sig för kolenisation för Nya See.
land. För första gången måbända sedan Willian
Penns tid, lades rättzisan till grund vid en af.
handling mellan Europter och vildar, hvilken så:
lunda stödde sig på heh andra principer, än vål-
dets och eröfringens. Säkerligen har också detta
fredliga och moraliska urspruag till de europeiska
bosättningarna på Nya Seeland haft den lyckligaste
inflytelse på deras sednare ufveckling. På hela
norra ön Jafte då endast två hvita män, flyktingar
från Nya Södra Wales, som en hvalfiskfängare der-
städes landsitt; men hvilka Ny Seeländarna förak-
tade och misshandlade såsom tjufvar. Desse flyk-
tingar utgjorde nu förtruppen till en europeisk
emigration, som var högst olika Mersdens dygdiga
följeslagare. Den bestod ef förbrytare, som flytt
från straffkolonierna, förrymde matroser, ameri-
kanske och engelske röfvare, öfverlöpare från en
civilisation, som de vanhedrade, till barbariet, som
de förförde och förderfeada. I denna skändliga
befolkning, som dervearande handelsrörelse ständigt
ökade, funno missionärerne det största binder för
sina arbeten. Icke desto mindre kan England vara
stolt öfver sitt verk.
Invånarne hafva nämligen på 25 år gjort otro-
liga framsteg. Missionårerne utöfva öfverjidem
ena nästan oinskränkt makt, men som är at helt
moralisk natur. De undervisa dem i religion och
semfundsordsing och mötas ef läraktighet och er-
känsla. I en nyligen hållen församling af koloni-
sationens på Nya Seelsnd befordrere, sade derföre
en talare med rätta, att en vild stam ännu aldrig
på så kort tid undergått en så oerhörd örändring.
Iogent ing vore lättare, än att skämta öfver desse
nyomvände Kristne, menniskoätare i går och kan-
ske i morgon å nyo; men vi tillstå, att vi ej hafva
hjerta dertill. Ny-Seeländarne hafsa verkligen bort-
lagt sin krigslust, sin smak för menniskokött och
för månggifte, samt deremot antagit vana vid ord-
ning, arbete och discislinp. Missionärerne funno i
dem tillgifne, trogne, verksamme och vördnadsfulle
tjenare,
Deres fottnirgsgåfva kan inhemtas deraf, att de
lärt läsa och skrifva, hvilket var ett ytterst svårt
arbete för missionärerne, som måste börja med att
författa ea grammatik och ordbok öfvez detta råa
språk. De Ny Seeländska barn, som uppfostras i
missionärernes skoior och bland deras egna barn,
väcka alla ögonvittnens förvåning genom sin lärak-
tighet och snabba minne. De mest behöriga och
insigtsfulle domare äro allmänt af den tanke, satt
Ny-Seeländaren är skicklig att emottaga den vid-
sträcktaste civilisation.
Hela befolkningen bar likväl ännu beklagligtvis
på långt när icke uppnått samma odlingsgrad.
Flera stammar, serdeles i det inre, hafva gjort verk-
liga framsteg. Deremot hear på kuster och der,
hvarest beröringen med hvalfiskfängarna varit star-
kast, desse meddelat infödingarne sina laster, sjuk-
domar och förderf, och de bearöfliga följderna deraf
skola tillintetgöra alla menniskovännens bemödan-
den, om engelska regeringen icke snart vidtager
några anstalter till det ondas förebyggande. Midt
ibland deta sodeförderf, som gjort, att qvinnorna
utan blygael öfverlemnat sig åt Europterne och att
de från Sidaey och Hebart-Tewn flyktade missdä-
darna blifvit upptagne i alla Ny-Seeländska famil
jer, finner man likväl en könsla, som nästan inger
intresse, åtminstone deltegande. Detär desse olyck-
lige vildars begär efier allt europtiskt, efter allt,
hvad som kan göra dem bekanta med våra seder,
våra obetydligaste arbeten och msd engelska språ-
ket. Den bvita är der en förtappad menniska, nä
stan alltid drucken, grof och illasinnad. Ny-See-
ländaren, som låter bonom lefva i sin hydda, vet
detta, och känner skilnaden mellan honom och
missionären eller den ärlige kolonisten, som bor
Dågra timmars väg dorifrån, men med alla sina
laster kam den hvita mannen likväl läsa och förstår
till det mesta handtera något verktyg, han harlef-
vat i den civiliserade verlden och från henne med-
fört en dunkelid, ett balft utplånadt minne, Detta
är hvad som förleder Ny-Seeländaren. Mean drar
gerna nytta af allt, men hans moraliska sinne är
ännu icke nog utbildadt, att han kan vara serdeles
grannlaga i valet af medeltill detta ändamål. Hade
han likväl valet fritt, så är fntet tvifvel, att han
skulle gifva den ärliga Europeen företräde framför
brottslingen och åen fredlige kolonisten framför
den råz2, förderfvade matrosen.
Datta är ett folks tillstånd, i hvars sköte G eller
709 kolonister, som med omsorg valts bland Stor
britanniens arbetande klass, nedsatt sig, under
skydd af engelska regeringen och med biträde af
ett för detta ändamål i Eagzland bildadt sällskap.
Ny-Seeländska folket är väl borzedt till deras emot-
tagande; det lofvar dem kamrator, som med begår-
lighet längta efier att blanda sig med Europterne,
samt att erbeta med dom för deras och sitt eget
intresse, Denna omständighet är ett osvikligt ele-