ära kunde Defordras på en helt aanan vag, än in-
dividers; att lagen kunde vara hård, grym och
föriryckande, d v. s. att samhället kunde vara det,
under, det religion och naturlig sedolära bjödo den
enskilde mildhet, fördrazsamhet och ädelmod; att
det för statsekonomien gafs andra systemer än för
den enskids; att staten kunde räkaa på att i sin
hushå ling få ständigt inkassera utan skyldighet
att utbetala; att det ena foiket kunde oupphörligt
gälja ät det andra, utan att det hade etww moisva-
rande behof; att lagarne verkligen kunde rengiera
den enskitdes hushållning, bestämma hans bebof
och utgifter, förordna öfver huru mycket som bor-
de få säljas eller tillverkas o. s. v.
aDessa irrläror hafva i vära dagar försvunnit och
Temnat rum för friare och renare åsigter af både
staiskonst cch statsbusbällning. Om än dessa ide-
er ännu kunna vara råa och cutredda hos massan,
ges det likväl ingen man med anspråk på något
slags bildning, som är okusnig derom, som vågar
påstå, att politiken får bedraga mer än den enskil-
de, att staten får hushålla annorlunda än han. De
allmänna begreppen hafva erhållit vehikler, som
förr voro okärda; bok- och tidningspressen predi-
ka dem dagligen, sprida dem i tusentals former
på alla händer, och det är ej längre möjligt att va-
ra okunnig derom, när ej det enskilda intresset för-
blindar, eller en mer än vanlig slöhet i förstånds-
förmögenheterna gör uppfatiningen deraf svår eller
omöjlig. Då likväl ingen nödvändighet fordrar, att
till de platser, der statens ärender bebandlas, välja
så torftigt qvalificerade personer, då dertill, i sta-
ter med konstitutionell och lagbunden styrelseform,
allmänna rösten framhåller proberstenen för embets-
mannadugligheten och erbjuder tillräckliga medel
att inse begångna misstag i velen, ges det ingen
ursäkt för valet af sådana subjekter. Folket har
följaktligen i våra dagar, mer än någonsin, rätt att
forära, det styrelsen skall veta och förstå hvad nä-
stan hvar och en vet och förstår, hvad isynnperhet
ingen mad högre bildn ng är okunnig om; det ä-
ger rätt att fördra, att bon skall stå i bredd med
tidens upplysning, att bom, om hon ej förmår stäl-
Ja sig i epetsen derför, åtminstone ej skall vara
långt efter henne, med ett ord, att bon, på sam-
bällets höjder, skall begripa och vilja hvad äfven
den ringaste samhällsmedlemmen vet och begriper.
aOm de åsigter vi här yttrat äro riktiga, inser
hvar och en hvilka vidsträckta fordringar Svenska
folket ägde på den regering. som började med den
3 Nov. 4840. För henne gäller ingen ursäkt af o-
kunnighet, oförmåsa, tidens mörker, bristande er-
farenhet. obetantskap med det land hon gick att
styra och Europas öfriga länder. Hon hade alltför
sig. Alla binde-, sora legat äldre styrelser eller
gegenter i vägen, voro för henne undanröjda. Re-
formerzas bana var för henne bruten, privilegier-
nas tid förditillika med okunnishstens. Kring hence
wäxte ex tid af allvar, sf fria begrepp och mäktiga
anspråk, som denna tid både förstod teoretiski utveck-
Ja och faktiskt unde: stödja. Det gas ingen ä .el tanka,
ingen upphöjd grunusets, af henne yrkad, som hon
behöfie frukta att folket ej skulle fatta och till hvars
försvar en stark röst ej bland detsamma skulle
höja sig. Hon hade ingen yttre fred att återställa,
ingen inre tvedrägt att förlika. Allt var för hen-
ne ordnadt, allt beredt; vägen var ej endast bru-
ten, den var jemnad och banad, och hon behöfde
endast vandra fram derpå. Fordrar man bevis för
detta förhållande utöfrer det bvad allmänt kända
händelser gifva vid handen, så se här ett, som den-
na styrelse sjelf kanhända icke lärer jäfva. Det
är Carl XIII:s yttrande vid riksdagens slut den 2
Maj 18140 om hvad han sjelf och Ständerna gjort
till befästande af siatens trygghet, obsaroende och
ära: — — — Till fullbordande af Nationens hopp,
genom cen lyckligen utförd Regements-förändring.
återlifvadt, samladens J, Gode Herrar och Sven-
ske Män, och med rättvis känsla af Fäderneslan-:
dets fordringar, uppmanade Jag Eder att befästa
dess framtida sjelfständighet. Ord felas Mig att;
uttrycka det värdiga sätt, Hvarmed J uppfyllt min!
och Svenska Folkets förväntan. I frågor af den!
största allmänna vigt hafven J gått mina lifligaste
Önskningar till mötes. Edert enstämmiga val har
till miz Efterträdare kall iat en Furste, som genom
igare Namn ännu närmare blifvit fästad vid
sta, och hvars lyckliga egenskaper. böra
lisa Edra förutseende förhoppningar och
lemna Eder en ljuf förtröstan för framtiden. Ge-.
nom Edra åtgärder har Rikets styrelsesätt på o-
rubbliga grunder blifvit befästadt, med medborger-
liga friheten skydded under Lagens magt och de
bard lossade, som fjettrade tankans utflygt och den
sanna up olysningen 1s välgörande inflytelse på sam-
hället. En i R:kets närvarande ställning betydlig
Bevi!llniog är genom Eder frikostigzghet fastställd;
nyare och rättvisare grunder för dess upptagande
stedgade; välgörande förändringar beslutne i hit-
tills gällande Lagar. Men ej nog att hafva sträckt
Eder omtanka till botende af närvarånde brister;
bafven J äfven påkallat framtidens tacksamhet att
vittna om Edra gerningar. Ett stort och lofvande
företag, länge endast åt patriotens önskningar be-
varedt, har genom Edert kraftiga understöd blifvit
framtidens beundrande omdöme och mitt sorgfål l-
ga utförande förbehållet. Europa skall ej utan bäp-
Dad se, att ett folk, som ett olyckligt krig fört till
branten af sitt fall, efter den underbaraste rädd-
ning, uysttjar första ögonbi Heket af en återvunnen
fred för att utföra ett verk, som genom inhemska
böljor skall förena Östersjöns och Westerhafvets
stränder m. m.
cMar lärer häraf finna, att det lard, som redan
den 2 Moj var räddadt undan faran, hvars styrel-
gesätt var på orubbliga grunder befästa adt, hvars
medborgerliga frihet var skydded under lagen och
som begagnat lugnets första ögonblick att stifta ett
stort verk, påkallande framtidens tacksamhet, att
detta folk den ö November samma år ej behöfde
räddas, dess frihet ej befästas o.s.v. Landets
stånd hade på denna mellantid ej undergått nr?
förändring mer än den nyvalde thronföljarens be-
klagansvärda död. Denna förlust var likväl godt-
gtrinavA FAN ARA AR than fillarage sal a