bedraga, skola Vi återse dessa lyckliga dagar, då
detta Land, med trygghet inom sitt område och
fruktadt utem sina gränser, genom en uppriktig
förening och tillförsigt till sin regent, skail uppnå
den höjd af ära, som var grundvalen för dess ford-
pa anseende. Er erkänsla, Gode Herrar och Sven-
ske Män! är Mig så mycket mera smickrande, som
ingen personlig afsigt kunnat afvända Min enda
ärelystnad, att bidraga till Mitt nya fåderneslands
sällhet. Mitt samvetes hemligaste vittnesbörd til-
låter Mig med stolthet säga: att aldrig någon Svensk
lifvades af ett varmare deltagande för sin fostor-
bygds frihet och sjelfständighet. För Mig sjelf ef-
tersträfvar Jag hvarken lycka eller ära; Svenskar-
nes ära och lycka äro Mitt enda föremål och skola
ensamme blifva driffiädern för Mine handlingar.
Denna sjelfförsakelse meddelar Jag åt Min son,
hvars unga själ emottager dessa intryck och Jag
ser med glädje, att Dess sanna högaktning för Sven-
ska Folket gör Honcm redan värdig att en dag re-
gera det.
Det var således endast Sverges ära och lycka,
ej egen ära och egna personliga fördelar af någut
slag den blifvazde regenten lofvade att eftersträf-
va, och Sverge säulte, under hans ledning, uppnå
den höjd af ära, som var grundvalen för dess ford-
na anseende. Man ägde då rätt, att vänta myc-
ket, ganska mycket, ty Sverges fordnaa ära och an-
seende bade verkligen varit betydliga. Det hade
varit Europas skiljedemare under Gustaf Adolfs,
dess dotters, Carl X:s och Carl XII:s regeringar; det
hads under Carl XI sett sitt inre välständ förkof
ras, statens ekonomiska styrka växa och stadgas
till en dittills okänd höjd, inrättningar af alla slag
stiftas, syrelsesättet ordnas och regeringens omtan-
ka sträckas till alla grenar af den inre hushållnin-
gen. Misstag bade härvid blifvit begångna; men
de hade varit rera tidens än regentens. Denne
sednare hade gjort det högsta och bästa, ej blott
han, men haus gamtid förstod, och ingen billig for-
dran kan ställas på någon, att han skall göra mer.
Vår tid har sedan dess framskridit med jättesteg.
Man borde vänta, att den nya regeringen, framgå-
ende på samma bana som de äldre, samma bana
af kraft, konseqvens, oegennytta och ädel vilja,
skulle, vägledd af det ljus, som på alla sidor kring-
hvärfde henne, för hvars strålar det nästan var o-
möjligt att förblifva blind, undvika de äldres miss-
tag, men likna dem i kraft, verksamhet och afsig-
ternas upphöjning. Det måste medgifvas, att Sver-
ge hafi bland sina regenter kolosser, som det är
ingenting mindre än lätt att likna; men å andra
sidan har tiden förberedt och utarbetat så mycket,
att ett vida mindre mått af gåfvor nu behöfves för
att gagna och bedra siit land, än det behöfles för
tre, för två, till och med för ett sekel sedan. Möi-
ligheten af ett sådant gagn, af en sådan upplyfi-
ning åt national-välståndet och anseendet, har al-
drig varit för någon Svensk regering lättare, aldrig
så till sägands bjudit sig henne i händerna, som
ät den, hvilken började 4810. Detta arbetes afsigt
är att söka utreda, huru hon motsvarat foilke.s
väntan och sina egna löften. Man är skyldig att
tro, det ciagen Svensk någonsin lifvades af ett
varmare deltagande för sit. lands fribet och sjelf
sändighet. Vi skola då sa till hvad begrepp hon
gjort sig derom, hvad hon gjort för deras befur-
drande. Åtskilligt i det fall är redan visadt i förra
deien. Innan vi gå vidare i vår undersökning, å-
terstår oss att komplettera en och annan brist i
uppgifterna derstädes.n
Med anledning af dåen uppgift, som för ett
par dagar sedan anföraes 1 detta blad om ev
gängse berättelse angående Hr Grossbandlarer
Ekermans votum i frågan om anslaget till gar-
desregementerna vid sista riksdag, hvilket wvi i
förbigående omnämnde, för att gifva Hr Ecke -
man anledning att lemna en dementi deråt,
har Hr Ekerman till Red. insändt nedanståen
de uppsats, hvilken icke blott vederlägger det
ifrågavarande ryktet, utan äfven ådaga.ägger,
att Hr Ekerman vid detta ej mindre än vid
många andra tillfällen, med ett vaksamt öga
yrkat på formernas iakltagande, samt sparsam-
het och hushållning, äfvensom opponerat sig mot
konstitutionsutskottets öfverskylningslörsök:
Som Redaktionen af Aftonbladet behagat
gifva publicitet åt ett lika osannt, som för mig
okändt rykte, samt Gerjemte tWillkännagifvit an-
ledningen dertill vara, att af mig deröiver få
dementi, så får jag, dock endast för denna gång
gå Redaktionens önskan till mötes, med följan-
de beriktigande, att jag, såsom ledamot af Bor-
gare-Ståndet, vid förra riksdagen icke voterat
för högre anslag för Gardes Regementerne. Stats-
utskottets 2:me betänkanden rörande Statsregle-
ringen N:s 84 et 2135 upplysa, att det äskade
högre anslaget afslogs, och att någon reserva-
tion af mig emot samma beslut icke finnes an-
förd. Vid föredragningen af dessa 2:ne betän-
kanden uti borgareståndet, blef det första utan
diskusion bifallet, och det sednare, utan disku-
sion lagdt till handlinvgarne, såsom redan af Stån-
det afgjordt. Deremot beslöt Slatsutskottst, att
till Constitutionsutskottet remittera anmärk-
ningsmeraorial i fråga om gardesregementernes!
aflöningsstater. — Constitutionsutskottet under-
kände anmärkningen, och enär samma Utskotts
betäskando häröfver uti Borgareståndet till slu-
teligt afgörande förekom, yttrade jag mig, en-
ligt Ståndets tryckte Protokoll 3:dje delen, si-
dana 873, som följer:
aSvårligen lär grundligheten af den utaf Stats-
cutskottet gjorda anmär kning kunna bortraisonerag,
cehuru Constitutionsutskottet underkänt densamma,