princip, 1 iraga om fraåisehemmansagares representationsrätt; och dess genomdrifvande var ett beundransvärdt mästerstycke af den för tidigt bortgångne Anders Danielson. I många riksdagar var frågans framkastande såsom att stieka gubbarpa en syl i näsan; med en till fanatism gränsande förbittring afvisade de från sig blotta den tanken, att på allvar taga det kätterska förslaget i öfvervägande. Skatteoch frälsejorden hade olika interessen; och deras ägare borde derföre icke få träffas på ett ställe och samrådas. De gamla, barbariska folkens maxim, att afrämlicg är fiende,, hade rotiästat sig hos de hederlige danemännen; och de styrk tes deruti flitigt af de från vederbörande utsände tjenstemännen och förmyndarne. Då frcågan förevar vid 4828—41830 årens riksdag, yttrade en af de minst vetsnde och således ifrioaste försvararme af det damla: afrälseägarne må böra sig om på Riddarhuset, om de icke skulle! få inträda der, dit höra de egentligenn. Det stånd, der denna trångbröstade exclusivitet synes snarast och med minsta svårighet kunna bortnötas, är imedlertid just Bondeståndet; och detta tyckes således mest egnaat wil! den punkt, hvarifrån en allmänlighet i representitionen skulle utgå, den grund hvarur den skulle uppvexa. Obderäknadt att dess intresse är det största och allmännaste af alla, har man även af de sednaaste företeelserna inom det ståndet anledning att hoppas en liberalare, fördomsfriare anda. Ett stort steg hafva bönderne tagit, då de insläppte frälseagare; och de hafva blott två att ännu taga, för att hafva bildat en storariad grundval till en nationelrepresentation. Dassa steg skola säkert tillsamman icke blifva så svåra, som det ena var: ell på jordnatur grundad skilnad i valrätt måste upphäfvas; och afskedade embetsmäns disqvalifikation måste försvinuva. Sker detta, så skall landimännens valmannakorps utkräfva hos de öfriga s. k. stånden en aktning, för hvilken alla privilegier och småkonsiderationer skola ramla, om än korporationskamrarne en tid skulle qvarstå på skådeplatsen. Förut var Bondeståndets lifs-princip fruktan för bildningen och sträfvande att utestänga den. Nu mera har fruktan och hatet försvunnit; men bildningen sjelf har icke derföre inkommit. Hvad en representant-kammare, som skall : uttrycka det mäktigaste intresset i landet, men icke tillegna sig bildningen i landet, rätteligen skall vara och uträtta, det är svårt att säga;! den kan på sådant sätt icke motsvara sin bestämmelse. Samma anmärkning gäller i lika stort mått om Borgareståndet, så länge vi betrakta det i dess ursprungliga id, eller besinna valmannakorpsens sammansättning. Hvad som gör skilnaden i tillämpningen, är tillitelsen för Bor gerskapet att välja sina studerade Moagistratspersoner. Detta vilja vi visst icke framställa såsom ett i praxis lyckligt företräde; det är tvertom nu en oftast skadlig anomali, emedan Magistrats-personerna, såsom varande embetsmän, stå i befordringsförhållanden till styrelsen. Vår mening är visst icke, att hvarje i tjenast varande embetsman måste vara en oduglig representant; men i allmänhet har han för stora frestelser, och ingen bör frestas, ty hos mängden blir det en frestelse öfver förmåga. Å andra sidan kan styrelsen komma i frestelse, ifall många af hennes embetsmän uppträda bland folkets ombud. En sann föstetrlandsvän är lika angelägen, att styrelsen håller sig moraliskt ren, som att nationens fullmäktige äro obesticklige. MHan betraktar icke regeringen såsom nödvändigt varande en sorts fiende till folkets räitigheter och beständigt kämpande mot dem med list eller våld; han älskar att anse motsatsen såsom normal-tillstån-, det, ehuru erfarenheten, ty värr, oftast visat, den vara anomalien. Men han vill, att styrelsen, hvilken står såsom en distinkt statsmakt bredvid folket, ickeskall äga blanda sina ombud : bland folkets ombud; hvardera måste stå oberoende, och sjelfva skenet af ett otillbörligt inflytande från den ene på den andre, af en sam: manblandning, bör undvikas. Det är ickenog, att en styrelse får sina åtgärder sanktionerade af folkets ombud; hon bör få det under sådana former och förhållanden, att minsta misstanke om otillbörliga medel icke kan vinna in-: steg ens hos den med verkliga tilldragelserna obekante. En sådan kan ana oärligt spel, om han ser styrelsens organer blandade med folkets. Då det sålunda tyckes vara gilvet, att embetsmän i tjenst ieke, under nuvarande förhållanden, böra blifva folk-representanter, följer dock icke deraf, att afskedade böra vara uteSA Ra Tladta msrnmnmun fa. om -— — Å