slående sätt, att i alia menskliga ting finnes ett mått, som icke kan öfverskridas utan förderflig reaktionp. ORIENTEN. Såsom förklaring öfver den benägenhet, Mehemed Ali nu sednact synes visa att beqväma sig till ea och annin koncession emot Purten, torde följande förjena ineddelas ur ett bref från Alexandria af den 30 Oktober: cÅnonu för några veckor sedan syntes vicekonungen haiva sior lust att genom krigiska rörelser i minire Asien göra ett stort uppslag i dan turkisk-ezyptiska frågan. Han infordrade derföre af sin son, Ibrahim, en berättelse om armeen3 tillstånd, sinnesstämningen hos befolkvingen i mindre Asien och öfver de sannolika utsigter, som elt beslutsamt marcherande på. Konstentinopel kunds öppna. Ibrahim Pascha: skall hafva svarat sin fader, att han dagligen hade tillfälle att bemärka symptomer af miss-! nöje inom sia armå. Den dåliga provianteringen, de stora restantierna på solden, den då-! liga beklädaaden och ingrvarteringen hade väckt en Mmissstämning bos trupperne och i någon! mån demoraliserat andan hos dem. Han sjelf, Ibrahim, vore bksom fastirollad der han befann sig, genom jäsningen i Syrien, och tilltrodde sig knappt att rikta sin uppmärksamhet på något annat. I afseense på sinaesstävniagen hos folket i Anatolien kunde han med säkerhet påstå, ati om också densamma icke var afgjordt fientlig emot Egyptierne, så var don dock ingalunda så gyunande, att man på densamma kunde bygga nigra serdeles förLoppningar. Dessutom kunde landtarmeen föga uträtta, såvida den icke verksamt understöddes från sjösidan; men ett dylikt understöd gjordes omöjligt genom de främmsnde flottoraas närvaro. Det säger sig sjelf, att denna rapport just icke var egnad 2tt höja den gamle paschans mod. Men till och med i Alexandria, i Gairo och på landet visar sig det största missnöje öfver den tryckande ställning, hvari man biilvit försatt genom Mehemed Alis tyranni och omättligbet. Foiket knotar högt öfveralit. Redan börja några af paschans handtlangare att förstå hvad den allmänna missstävaningen be tyder, och söka briocga sina skatter i säkerbet i främmande länder. Sålunda skall en al pischans ministrar (Boghos Bei), som ännu för kort tid sedan åtnjöt sin herres obegränsade förtroende, nyligen hafva skickat stora summor till en hamn vid Adriatiska Hafvet, der han har en broder, som är köpman, för att försäkra sig om en sorgfri framtid. Missnöjet bland besättningen på turkiska eskadern skall hafva stigit till sin höjd, och troheten hos manskapet på den egyptiska skall vara mer än tvifvelaktig, ehuru något af dess sold utfallit. Härtill kommer ytterligare de främmande konsulernas bestämda språk, hvilka högtidligen förklarat paschan, ait han myeket misstog sig, om han för sin sak väntade någon den ringaste nytta af vildsamma2 åtgärders vidtagande. Han måtte derjemte undvika, att islåta sig i hemliga underhandlingar med Porten, emedan makterna på förhand förklarat hvarje dylik öfverenskommelse för noli och ogiltig. Slutligen blef Mehemed Ali uppmanad, att afgifva ett skriftligt svar på de honom gjorda förslag. Alit detta synes hafva stämt honom fredligt; också lät han icke läng2 vänta på det begärda svaret, hvilket går ut på, att han afstår från Chosrew Paschas afsättning, och är beredd att utrymma ön Candia. Deromot begär han, och tror sig med fog kunna begära, ärftlig besittning af Egypten och Syrien, och en bättre gräns mot Taurus och Eufrat till. Han kunde således icke ingå på att afträda Adana, då de vigtigaste bergpassen i Taurus just äro belägna i detta paschalikat. — Isynnerhet kunde han icke frånträda defileerna i Boghas, utan att kompromettera sin ställning och lugnet i de länder, han bar under sin förvaltinng., I motsats med hvad ordinarie postens tidningar i går berättade, skrifves nu från Konstantinopel, att uppresningen i Syrien allt mer och mer griper omkring sig. Ismael Pascha hade i en träffning emot insurgenterne förlorat omkring 1000 man, och sjelf blifvit blesserad. Sedan detta blef bekant, hade hela Mesopotamien gripit till vapen. Bergsfolket kring HeSron hade ryckt emot S:t Jean dAcre, så att; Ibrahim Pascha, som redan var på march emot i fSivas och Diarbekir, måst göra en retrograd rörelse på Marascb, och drog från alla håll förstärkningar till sig. I Antiochia bade en sammansvärjning emot Ibrahim blifvit upptäckt, ! och det inom hans eget lifgarde. Detta består af ynglingar från 14 till 20 år, delade itrenne kamnanier samt förträffligt klädda ock be