låter sina strålar falla ex-amt på benne; men ingen är dess bittrare fi:nde, ingen angriper det lömskare, ingen hster det oförsunligare, än just hon, så snari hon mnödgas med andra äela konungagunstens frukter, och aidramest, om de synas vilja aildeles frångå henne. Ett af de nya te bevisen på denna sanning är en middag al 440 konservative, som nyligen gals i Canterbury. Man drack väl der Druttvingens skal, men i förening med kyrkans, och för öfrigt hertigens at Weilington, lord Lyndnursts, grefve Winkelsess, Si: Robert Peels in. fl. Ordföranden, He Bradshaw, parlaments-ledamot för Caoterbury, höll dervid eit tal, hvsri han icke allenast tillät sig sådana utifcll mot regeringen, utan äfven mot Droitniogen, att de liberala bladen, i anledniug derat, förebrå hela hans parti ett asmutsigt föraärmande af pligt och trohet., Et utdrag af detta karakteristiska tal meddelas här neda:: aFTalaren uppräknade först svårigheterna i tandets nu varande belägenhet, cPapisteriers fruktansvärda: tillväxt, hvilket vore föresadt med Gudsförsekelge och otro. aMinistrarne, tillade han, chade erkänt denna mö ja som sin troscegel, och han beklagade att nödgas säga, att d:owtniogen sjelf alltför mycket gynnade protestantiska kyrkans fiender. Under ledning af Beigiernes borgare-konuag, Frankrikes slaf, uppfödd och styrd genom hans inflytelse, trodde drottningen det vara nog, om monarkien fortfor endast under hennes lifstid; men det; Engelska folket skulle aldrig tåla, att kronan förnärmades och nedsattes för ett skapadt väsendes oberömliga beqvämlighst, och att regsntens per-: sonliga nyck besiämde verkstäliande maktens bandlingssätt. Mnarkinnan hade sina rättighever, men äfven sina pligter. Engelska folket ville ej låta en påfve eller konung trampa sig under fötierna, än mindre tåla, att en liten Tysk prins ansåg den j sköna Engelska lagen som ett arrende. Man hade; ej glömt Jakob I1:s tvungna tronafsägelse och visste ganska väl, att Brittiska successions-rätten härrörde från en protestantisk prinsessa. Ingen, fortfor talaren, cbeklagade mer än han folkets tilltagande obenägenohet för Droitningen och hennes bof, men man borde endast ge akt på, huru detta hof var sammansat! och buru det handlade. Fordna konungars hof hade varit lika så lättfärdiga och lastbara, som det närvarande, men då hade man lixväl öfverlemnat statsärendernas förvaltning åt skicklige, aktningsvärde och sjoifssändige embetsmän, som hvarkena varit D.ottaingens bordsgäster elier villige slafvar under heanes dårskaper och nycker. De gynnade stallmästarne voro yrgre, vackrare och smakfullare klädda, än Sir Robert Peel; Lord Melbourne torde bättre kunna roa ett qvioligt öra, än hertigen af Weilington och markisen af Normanby bättre förstå sig på bofskick, än Lord Swanley och Sir J. Graham; men dylika egenskaper värderade Engelska folket icke så bögt, att det åt dem ville uppoffra sin tro, sin nationalära och vården af sina urgamla statsinrättningar. Man behöfde endast betrakia de sista utnämnirgarna till manliga och qvizliga hof embeten; deribland fanns icke en, som ej var en förolämpning mot folket. Man gaf de Irländske papisterne företrädet till befordringar. srefter påminde talaren om krönings-eden, som vore ett fördrag emellan konung och folk, och ålade ömsesidiga förpligtelser, samt uppläste densamma. Han taiade vidare om papistiska ledamöters tillsättande i hemliga rådet, om Öfverhusets förnedring genom de nyare pärs-utnämningarna af papister, I:ländske radikaler och novi homincs, tex. Hr Spring Rice. Han öfvergick nu till ministrarne, sigande, att deras räddnings-ankare var massan af Irländske papister och röfvare, hvilka skickades af sina prester till Underhuset. att representera de bigctta vildar, som knappt voro mera hyfsade än Ny-Zeländarne, men lifvades af ett häftigt och cförsonlig hat mot England. Papisterne i bland, prester och lekmän, pärer och bönder, voro allesammans Englands fiender, främlingar till härkomst, språk ech religion. De hade endast blifvit ännu fiendtligare genom de okloka eftergifter, man gjort dem, och dessa menniskor gynnades och understöddes af det protestantiska Englands Drottning. Hon wore, ty värr, endast ett partis Drottning och sjelf lika mycket partigängerska som lordkanslern. Staten och kyrkan voro i fara. cMen skola vi darra för denra hotande våda och ovärdigt böja oss utan strid? Nej, vi vilja modigt bjuda henne spetsen, liksom fordom våra fåder, och Gudbeskyddar rättvisan. Vijvilja ända till döden motstå dåliga regeringar och det orättvisa, tilltagspna våldet. Man hade, fortfor talaren, protestanterne att tacka för mycket, hvilka dristigt trädt inom skrarnket till försvar för gemensamma rättigheter, ty med religionens fall, skulle äfven monarkien och alla statiinstitutioner förgås. Låtom oss derföre befria thronen och altaret från slafveri och vanhelgelse, och vi skole snart återtaga vårt gamla företräde, vår öfvervägande i: flytelse, bland verldens mnationer. Böneskrif:er till Drottningen, tillade han, vore en dårskap. Man borde blott ihågkomma, huru hon svarat på Öfverhusets adress, rörande folkundervisningen. aVi vilja ej längre låta regera oss af ett förderfvadt hof. I edra händer, mina vänner, i Engelska folkets händer, äro dess lyckliga elier olyckliga öden lagda. J hafven makten; sen till, att J värdigt begagnen den! DR — De på förmiddagen ankomna utländska p:ster medförde tidningar från Paris af d. 47, från London af d. 49, samt från Hamburg af d. 22 dernes. Underrättelserra från Konstantinopel äro icke af sednare datum än förra postens. FRANKRIKE. Då Konungen den 44 dennes for ut från