sina anor från de så kallade apartitiderna: mest fala epok. Man inser läit, ait den representant, sö! bar nog af lyckans goda och viljans kraft, fö att utan de väljandes betungande anse sig kun na ellerböra fuallgöra det aktningsvärda upp draget, icke underlåter att afsäga sig rättighe ten till arfrodets uppbärande; men det vor illa, om ej valmännens öppna erkännande a deras egen skyldighet, före valen, skulle qvar lemna betänkligheter hos förtjenstfulie män hvilka icke utan en sådan ersättning kunna öf vergilva sina enskilda yrken, och således hellr måste undandraga sig att gagna det allmänns än att ådr-ga sina hufvudmän en, om cGcck lik biilig som lagenlig, uppoffring. Minuthandlande klassen, som väljer en re presentant, har redan fattat beslut i detta af seende, uch den bar dervid ådagalagt en fas öfvertygelse om åtgärdens nytta och nödvän dighet. Man bör hoppas, att äfven embetena och handtverkeriernas klass, som väljer tr representanter, visar samma nit för den god saken; helst inom densamma förtroendet syne hafva allmänt fästat sig vid Hrr Helsingius Carlberg och Gustafson; så att, med detvenn förstvämndes gynnsamma enskilda ställning denna talrika klass lätt betryggade sig om de! tredjes kända redbarhet, och hans förmåga at förena handtverkarens rastlösa flit med medborgs mannasinnet och kunstaper. Det är äfven kändt att några embeten, t. ex. juvelerare och guld smeder, redan bestämt sig i denna angelägen bet; men på sätt vi här förut yttrat: det vor väl om den ej behandlades af embetena oci korporationerna, enskildt, utan samfäld af alla, som tillhöra en och samma klass. Ei uppmaning dertill framställes alltså här af En Stockholms borgersman.