sina anor från de så kallade apartitiderna:
mest fala epok.
Man inser läit, ait den representant, sö!
bar nog af lyckans goda och viljans kraft, fö
att utan de väljandes betungande anse sig kun
na eller- böra fuallgöra det aktningsvärda upp
draget, icke underlåter att afsäga sig rättighe
ten till arfrodets uppbärande; men det vor
illa, om ej valmännens öppna erkännande a
deras egen skyldighet, före valen, skulle qvar
lemna betänkligheter hos förtjenstfulie män
hvilka icke utan en sådan ersättning kunna öf
vergilva sina enskilda yrken, och således hellr
måste undandraga sig att gagna det allmänns
än att ådr-ga sina hufvudmän en, om cGcck lik
biilig som lagenlig, uppoffring.
Minuthandlande klassen, som väljer en re
presentant, har redan fattat beslut i detta af
seende, uch den bar dervid ådagalagt en fas
öfvertygelse om åtgärdens nytta och nödvän
dighet. Man bör hoppas, att äfven embetena
och handtverkeriernas klass, som väljer tr
representanter, visar samma nit för den god
saken; helst inom densamma förtroendet syne
hafva allmänt fästat sig vid Hrr Helsingius
Carlberg och Gustafson; så att, med detvenn
förstvämndes gynnsamma enskilda ställning
denna talrika klass lätt betryggade sig om de!
tredjes kända redbarhet, och hans förmåga at
förena handtverkarens rastlösa flit med medborgs
mannasinnet och kunstaper. Det är äfven kändt
att några embeten, t. ex. juvelerare och guld
smeder, redan bestämt sig i denna angelägen
bet; men på sätt vi här förut yttrat: det vor
väl om den ej behandlades af embetena oci
korporationerna, enskildt, utan samfäld
af alla, som tillhöra en och samma klass. Ei
uppmaning dertill framställes alltså här af
En Stockholms borgersman.