Intressant exempel, till slitande af en bland dagens tvistefrågor. Der är en af de stående satserna hos dem, som förklara sitt missnöje red tidens anda och med den politiska och sociala emancipationen af de lägre folkklasserna, att man just på de ställen, hvarest samhällslifvet framträder i sin mest förfinade gestalt, tillika fipner de mesta exemplen på råhet, brott, bedrägerier och begär ait olofligen tillegna sig andras egendom. Om denna bedröfliga erfarenhet är en sanning och exemplen på brott nu för tiden synas talrikare än fordom af den orsaken, att de nu blifva mera kända för allmächeten än förr, då inga tidningar funnos, som omtalade dem, så lider det dock i det hela intet tvifvel, att moraliteten hos de lägre klasserna, öfver hufvud taget, förbättrats i samma mån som de fått närma sig till de mera förmögne i uppfostran ech s.mhiällsvilkor. — Det är en tillfredsställelse och en triumf för menskligheten, då man till stöd för denna tanka kan citera sådana beVis, som nedanstående, hvilket vi funnit i ett utländskt biad, och som säkert skall intressera en hvar af våra läsare: För några dagar sedan, heter det, tog sig Hr Arago, i en Franska Vetenskaps-akademiens session, anledaing till följande berättelse: cHi Pauwels, egare tili en machinfabrik i Paris sysselsätter vanligtvis 420 arbetare. Den sednaste penningekrisen tvang honom för ögonblicket att inskränka sin rörelse, ech sålund: beslöt han att afskeda ena hälften af sina arbstare, och naturligtvis de minst skickliga. Di trädde alla arbetarna tillsammans och förkla. rade, att de samt och synnerligen skulle lemn: fsbriken, om Hr Pauwels icke ville begäma si; att behålla dem alla, och bådo, att, alldenstunc de icke ville skada honom, de måtte sätta på halft dagsverke och half dagspenning. Den na uppoffring af arma daglönare, hvilka, til och med om de hafva arbete fullt upp, knapp vinna tillräckligt till sitt underhåll, var så stor artad och ädel, att herrar academici deröfve