en betydlig del af statens inkomster, som kunde på annat sätt både bättre och nyttigare användas. Derpå öfvergar kommitten till undersökning om ändamålet med försvarslösheten. — Hvad den egewligen är, säger kommitten ieke, men sälter naturligtvis ej heller i fråga, att den ju bör fortfara, förmodligen emedan den finanes. — Komm. fioner då, att de fordaa ändamålen med försvarslöshet upphört — hvaraf mnaturligtvis följer, att nya måste påfianas, om saken ej skall alldels försvinna, hvilket ju vore en oersät. ug förlust. Det ändamålet med försvarslöshet, yttrar Komm., att skaffa rekryter åt armen, har numera alldeles upphört, sedan armån rekryteras på annat sätt, och de försvarslöse alltså komma i fängelserna, i stället för i armeen; likaså döljer sig numera bakom stadgarne om försvarslöshet ingen hemlig afsigt (kan man se!) att tillvägabringa en större tillgang på tjensfolk och nedtvinga arbetseller tjenstehjonslönerna. Nu gilves således icke mer något än: damål qvar, och då försvarslösbeten i alia fall som sagdt är, maste fortfara, så finner Komm. ett den amåste rätifärdigas.. Blott ur en en. da synpuvakt, säger Komm., akan lagstiftningen rörande försvarsoch tjenstlösa personer således rättfärdigas, och denna (synpunkt) är, då der (lagstiftningen) betraktas såsom ett af staten, sjelf varande en rättsansialt, vidtaget säkerhets. mått, på det att den inre ordningen, lugnet och ägande rätten ej må kränkas af personen utan kända utvägar att på lofligt sätt vinna sin berg ning, utan bostäder och utan förhållanden (kanske till och med utan aställningar), som eljest utgöra en borgen för personens ordentliga upp. förande, och samhället, som numera genom lag fått sig ilagd en tvungen fattigvårdstunga, äfven bör äga rätt att, så vidt möjligt är, fordra säkerhet för arbetsföra personers försörgning, utan faitigvårdsåtgärd., — Utan att här fästa sig vid det bombastiska och vridna i stilen, hvilke naturligtvis faller betänkandets redaktör till last föranlåtes man likväl framställa den frågan, om det är genom erfarenhet eller räsonnemang kom. mitten funnit, att försvarslösbet är det medel som skyddar mot akränkning af lugnet och e ganderätten? Erfarenheten måtte det svårliger vara; ty sannolikt hafva försvarslöse hittills begått proportionaliter lika många brott sor de försvarsfasta; men om medlet hjelper, hvarföre då ej göra hela nationen till försvarslös! — Lugnet skulle då icke störas hvarken ofvar eller nedanifrån. Kommitten finner imedlertid, att ehuru lag. stiftningen om försvarslöshet eller, sammandra. get, den försvarslösa lagstiftningen, utgör er del af dena preventiva lagstiftningen eller säkerhetspolisen, abero dock författningarne or försvarslösbhbet och sysslolöshet mera på konventionella åsigter, än på positiva rättsgrun der,, bvadan kommitten funnit, att cett störrt mått af fysiskt tvång, till förhindrande af brotts. liga rätts ingrepp, icke bör användas, än sox motsvarar det nödvändigaste behofvets. — E sen, fortfar betänkandet, cborde för der hvarje medlem af samhället, som redli gen och utan att kränka lagarne försörjer si på hvad lofligt sätt som helst, icke vara un darkastad serskilda tvångslagar i afseende pi sin existens inom staten; men (ty hvad hjel per det att vara redlig här i verlden) en så dan frihet torde ännu icke kunna medgifvas emadan öfvergången från en utomordentlig sträng lagstiftning i detta hänseende till en all för eftergifvanden (d. v. s. en, som lemnad försvar åt den redlige) nödvändigt måste fram kalla starka brytningar och dermed förknippa de äfventyr, och emedan vid ett sådant till fälle (?) nödigt är, att staten tillerkännes rättig heten satt tillse, det personer, de der möjligt vis kunna blifva vådliga för andras personlig säkerhet och eganderätten, ej få tillfälle at innästla sig (?) utan all närmare tillsyn-, (Slutet följer.) Intressant exempel, till slitande af en blan