en betydlig del af statens inkomster, som kunde
på annat sätt både bättre och nyttigare användas.
Derpå öfvergar kommitten till undersökning
om ändamålet med försvarslösheten. — Hvad
den egewligen är, säger kommitten ieke, men
sälter naturligtvis ej heller i fråga, att den ju
bör fortfara, förmodligen emedan den finanes.
— Komm. fioner då, att de fordaa ändamålen
med försvarslöshet upphört — hvaraf mnatur-
ligtvis följer, att nya måste påfianas, om saken
ej skall alldels försvinna, hvilket ju vore en
oersät. ug förlust. Det ändamålet med försvars-
löshet, yttrar Komm., att skaffa rekryter åt
armen, har numera alldeles upphört, sedan ar-
mån rekryteras på annat sätt, och de försvars-
löse alltså komma i fängelserna, i stället för i
armeen; likaså döljer sig numera bakom stad-
garne om försvarslöshet ingen hemlig afsigt (kan
man se!) att tillvägabringa en större tillgang på
tjensfolk och nedtvinga arbets- eller tjenstehjons-
lönerna. Nu gilves således icke mer något än:
damål qvar, och då försvarslösbeten i alia fall
som sagdt är, maste fortfara, så finner Komm.
ett den amåste rätifärdigas.. Blott ur en en.
da synpuvakt, säger Komm., akan lagstiftningen
rörande försvars- och tjenstlösa personer såle-
des rättfärdigas, och denna (synpunkt) är, då der
(lagstiftningen) betraktas såsom ett af staten,
sjelf varande en rättsansialt, vidtaget säkerhets.
mått, på det att den inre ordningen, lugnet och
ägande rätten ej må kränkas af personen utan
kända utvägar att på lofligt sätt vinna sin berg
ning, utan bostäder och utan förhållanden (kan-
ske till och med utan aställningar), som eljest
utgöra en borgen för personens ordentliga upp.
förande, och samhället, som numera genom lag
fått sig ilagd en tvungen fattigvårdstunga, äfven
bör äga rätt att, så vidt möjligt är, fordra sä-
kerhet för arbetsföra personers försörgning, u-
tan faitigvårdsåtgärd., — Utan att här fästa sig
vid det bombastiska och vridna i stilen, hvilke
naturligtvis faller betänkandets redaktör till last
föranlåtes man likväl framställa den frågan, om
det är genom erfarenhet eller räsonnemang kom.
mitten funnit, att försvarslösbet är det medel
som skyddar mot akränkning af lugnet och e
ganderätten? Erfarenheten måtte det svårliger
vara; ty sannolikt hafva försvarslöse hittills
begått proportionaliter lika många brott sor
de försvarsfasta; men om medlet hjelper, hvar-
före då ej göra hela nationen till försvarslös!
— Lugnet skulle då icke störas hvarken ofvar
eller nedanifrån.
Kommitten finner imedlertid, att ehuru lag.
stiftningen om försvarslöshet eller, sammandra.
get, den försvarslösa lagstiftningen, utgör er
del af dena preventiva lagstiftningen eller sä-
kerhetspolisen, abero dock författningarne or
försvarslösbhbet och sysslolöshet mera på kon-
ventionella åsigter, än på positiva rättsgrun
der,, bvadan kommitten funnit, att cett störrt
mått af fysiskt tvång, till förhindrande af brotts.
liga rätts ingrepp, icke bör användas, än sox
motsvarar det nödvändigaste behofvets. — E
sen, fortfar betänkandet, cborde för der
hvarje medlem af samhället, som redli
gen och utan att kränka lagarne försörjer si
på hvad lofligt sätt som helst, icke vara un
darkastad serskilda tvångslagar i afseende pi
sin existens inom staten; men (ty hvad hjel
per det att vara redlig här i verlden) en så
dan frihet torde ännu icke kunna medgifvas
emadan öfvergången från en utomordentlig
sträng lagstiftning i detta hänseende till en all
för eftergifvanden (d. v. s. en, som lemnad
försvar åt den redlige) nödvändigt måste fram
kalla starka brytningar och dermed förknippa
de äfventyr, och emedan vid ett sådant till
fälle (?) nödigt är, att staten tillerkännes rättig
heten satt tillse, det personer, de der möjligt
vis kunna blifva vådliga för andras personlig
säkerhet och eganderätten, ej få tillfälle at
innästla sig (?) utan all närmare tillsyn-,
(Slutet följer.)
Intressant exempel, till slitande af en blan