2
BLANDADE AMNEN.
RUNEBERG.
(Ur finsk Nationalkalender.)
Svenska vitterheten har att tacka Finland fö
några af sina förnämsta prydnader. Creutz — fö
att begagna ett träffande uttryck af hans biograf
— utmärker säsom skald den första islossningen
den svenska vitterheten; hans sång är en värsång
bebådande en blidare årstid på den svenska par
nassen. Franzen bar, i synnerhet i sina ungdoms
dikter, anslagit helt nya toner, som återklingat
hvarje känsligt bröst, och har sedermera i nästa!
alla grenar af vitterheten lemnat förtjenstfulla pro
af sin öfverlägsna förmåga. Afven Chormus, ehuri
visserligen i egentligt skaldevärde underlägsen d
båda föregående, har genom flera sånger, fulla a
naivt behag och en ljuf, vemodsfull känsla, vunni
en aktad plats bland Sverges vitterhetsidkare.
Till dessa föregångare sluter sig värdigt Joha!
Ludvig Runeberg. Mera originell än både Creutl
och Chormeus samt i poetisk kraft vida öfverlägse:
den sednare, täflar han med Franzen i uttrycket:
kiarhet och egentlighet, ehuru han ej kan mäta sig
med honom i mångsidighet och fantasi-rikedom.
Märkvärdigt nog hafva Finlands trenne utmärk-
taste skalder allesamman visat en öfvervägande rikt-
ning åt dei idylliska. Det tyckes, som hade deras
hemland, hvilket, med sina få och föga betydligs
städer, nästan helt och hållet är att anse som lands-
bygd, hos dem väckt en lifligare känsla för natu-
rens skönhet, landtmannalifvets enkla nöjen och
sysselsättningar, och barndomens oskyldiga lekar
och denna känsla har sedermera följt dem till hof
vets salar och städernas buller. Detta idylliskt
element uppenbarar sig imedlertid hos alla tre på
olika sätt. Hos Creutz (i hans Alis och Camilla
är idyllen mera erotisk. Natur och kärlek äro huf
vudkällorna för hans inspiration och täfla om främ
sta rummet i hans dikt. Franzens smärre idyl
liska poemer äro mera lyriska; det större åte
(Emili, eller en afton i Lappland) har en viss di
daktisk anstrykning. Runebergs idyller deremo
äro rent episka. Hanna, Elgskyttarne, Grafva
i Perrho, Zigenaren, hafva alla denna enkla klar
het i planen och dennas behandling, detta lugn
denna objektivitet, der skaldens eget jag helt oci
hållet försvinner i hans skapelse, som karakteri
sera den episka diktarten. Ämnet är i alla så en
kelt, de uppträdande personerne så föga ovanliga
formen så okonstlad, fantasien öfverallt så tyglad
så återbållen från hvarje alltför fri utflygt, att mal
ej kan annat än förvåna sig, att, detta allt oak
tadt, dessa dikter i så hög grad förmå fängsla lä
sarens uppmärksamhet och efter genomläsninge!
) I aBiografiskt Lexikon öfver namnkunnige Sven
ske Män, 53:e bandet.