man måste söka den verkliga karakteren, ick
i orden utan i bandiingarna, och det är då dylik
åtgärder, som t. ex. det ifrågavarande brefvet on
theatern, som den fortfarande tonen i officiell
bladet, rörande de konstitutionella satserna i all
mänhet som tillförordnade embetsmäns qvarbiål
lande på sina platser, äfven sedan de visat et
öppet förakt för lag och former, som talen oc
nationens otacksamhet för styrelsen; välgernin
gar, som utlåtelserna att det är omöjligt at
styra, under den tryckfrihet, som en grundla
garanterar, men hvilken styrelsen nyss föru
sjell gjort allt möjligt att tillintetgöra; bär
det verkliga vittnesbördet om de inneboend
tänkesätten öfver, hvad folket och dess ombu
egentligen hafva att betyda i förhållande ti
det koteri, som anser sig ega ett uteslutand
privilegium att vara landeis förmyndare.
När man betänker dessa, jemte en mäng
andra omständigheter, hvilka under loppet
de sednaste åren kommit till allmänbetens kun
skap, så kan man deruti äfven på förband eg
en temligen trogen mätare af hvad Ständern
hafva att vänta sig vid den instundande Riks
dagen, för den händelsen, att de skulle blifv
nog enige och en gång höja sig till den stånd
punkten af sjelfkänsla och värdighet, att visa, de
äfven Ständerna icke behöfva låta sin beslutande
rätt med förakt behandlas, om de vilja begagn
de medel, som grundlagen dertil! lagt i dera
hand. Att regeringen nyss före ett tidskifte
då detta kan komma i fråga, går till väga
sina beslut alldeles på samma sätt, som om v
ännu befunne oss i det konstitutionella lifvet
första menlöshets- och förtjusningstid, uppen
barar nemligen utom allt tvifvel, att kamaril
lan och den styrande inflytelsen i landet nu
alldeles såsom händelsen var under restaura.
tionens sista period i Frankrike, i sjelfva ver.
ket måste arbeta med den villfarelsen, att ma.
joriteten af Svenska nationen icke skulle af sig
sjelf missbilliga godtycket, och i fullkomlig lik.
het med en Polignac och hans koileger, inbill:
sig, att det missnöje med regeringen, som
spörjes från alla kanter, helt och hållet är en
konstgjord produkt, frambragt genom ingen-
ting annat, än hvad de kalla den tygellösa
pressen. Vore det annorlunda: föreställde sig
desse herrar verkligen, att missnöjet icke blott
utgjorde en ton för dagen, utan låge djupare
och hunnit tränga till den innersta öfvertygel-
sen hos de upplyste och tänkande, så är det
knappt möjligt tänka sig, att de skulle vara
nog blinda och fåvitske att ej i tid gifva vika
derför. Det är denna olyckliga inbillning, hos
några en frukt af egenkärleken och ovanan att
böra anmärkningar från andra håll än pressens,
hos andra af den outrotliga motviljan att med-
gifva de styrdas rätt att yttra någon bestämd
inflytelse på de styrande; det är denna för-
vånande kortsynthet att endast hafva i sigte
det som utgör mediet, att rigta upp smärksam-
heten på deras egna handlingar, men icke att
granska dessa handlingars inre natur, som man
såg framträda uti det bekanta manifestet af
Carl X:s ministrar i Frankrike, hvilket föregick
de ryktbara Juliordonnanserne och hvaraf man
nu åfven här röjer så likartade spår uti de
yttringar, vederbörande sjelfva låta komma till
allmänhetens kunskap. Om man härifrån får
draga nigra sinotsatser af sannolikhet, så kan
det ock blifva möjligt, att den instundande
Riksdagen kommer att åtföljas af en starkare
spänning och konflikt, än någon i detta ögon-
blick väntar sig. Ett system, hvilket på så-
dant sätt snart sagdt utmanar Ständerna, såsom
här vid flera tillfällen skett under loppet af
ett år, och en kamarilla, som, några veckor
före deras sammanträde, genom en större glans
och prakt än någonsin, likasom trotsande söker
visa, att den är oåtkomlig, lära icke vara de,
som ämna gifva vika för den första choquen
af 407:de Ön. Det blir då ett nappatag på
den konstitutionella banan, hvari det gäller att
visa, huruvida folkets moraliska styrka och e-
nighet, huruvida den lugna, men allvarliga,
men obevekliga, men oemotståndliga uppenba-
relsen af denna styrka skall göra sig gällande,
eller splittringarne och illusionerne och den
yttre hofglansens imponerande makt ännu en
gång skola taga företrädet. Ingenting synes
derföre angelägnere, än att de blifvande Riks-
dagsmännen, ännu innan de afresa till hufvud-
staden, hvar och en i sin krets, noga öfver-
tänka och med sina hemmavarande rådgöra ora.
rätta sättet att vara beredde äfven på det mest
afgörande motstånd från hofvets sida i dettal
hänseende; ty i den frågan, huruvida Sveriges!
Ständer någonsin för framtiden skola komma i
att utgöra icke blott an beskattningsmachin,
utan en makt i samhället, hvars beslut måste!
respekteras af de styrande, i den frågan kan
var ARh An cA att dat inam näåmnmea sas 093 HJ