man måste söka den verkliga karakteren, ick i orden utan i bandiingarna, och det är då dylik åtgärder, som t. ex. det ifrågavarande brefvet on theatern, som den fortfarande tonen i officiell bladet, rörande de konstitutionella satserna i all mänhet som tillförordnade embetsmäns qvarbiål lande på sina platser, äfven sedan de visat et öppet förakt för lag och former, som talen oc nationens otacksamhet för styrelsen; välgernin gar, som utlåtelserna att det är omöjligt at styra, under den tryckfrihet, som en grundla garanterar, men hvilken styrelsen nyss föru sjell gjort allt möjligt att tillintetgöra; bär det verkliga vittnesbördet om de inneboend tänkesätten öfver, hvad folket och dess ombu egentligen hafva att betyda i förhållande ti det koteri, som anser sig ega ett uteslutand privilegium att vara landeis förmyndare. När man betänker dessa, jemte en mäng andra omständigheter, hvilka under loppet de sednaste åren kommit till allmänbetens kun skap, så kan man deruti äfven på förband eg en temligen trogen mätare af hvad Ständern hafva att vänta sig vid den instundande Riks dagen, för den händelsen, att de skulle blifv nog enige och en gång höja sig till den stånd punkten af sjelfkänsla och värdighet, att visa, de äfven Ständerna icke behöfva låta sin beslutande rätt med förakt behandlas, om de vilja begagn de medel, som grundlagen dertil! lagt i dera hand. Att regeringen nyss före ett tidskifte då detta kan komma i fråga, går till väga sina beslut alldeles på samma sätt, som om v ännu befunne oss i det konstitutionella lifvet första menlöshetsoch förtjusningstid, uppen barar nemligen utom allt tvifvel, att kamaril lan och den styrande inflytelsen i landet nu alldeles såsom händelsen var under restaura. tionens sista period i Frankrike, i sjelfva ver. ket måste arbeta med den villfarelsen, att ma. joriteten af Svenska nationen icke skulle af sig sjelf missbilliga godtycket, och i fullkomlig lik. het med en Polignac och hans koileger, inbill: sig, att det missnöje med regeringen, som spörjes från alla kanter, helt och hållet är en konstgjord produkt, frambragt genom ingenting annat, än hvad de kalla den tygellösa pressen. Vore det annorlunda: föreställde sig desse herrar verkligen, att missnöjet icke blott utgjorde en ton för dagen, utan låge djupare och hunnit tränga till den innersta öfvertygelsen hos de upplyste och tänkande, så är det knappt möjligt tänka sig, att de skulle vara nog blinda och fåvitske att ej i tid gifva vika derför. Det är denna olyckliga inbillning, hos några en frukt af egenkärleken och ovanan att böra anmärkningar från andra håll än pressens, hos andra af den outrotliga motviljan att medgifva de styrdas rätt att yttra någon bestämd inflytelse på de styrande; det är denna förvånande kortsynthet att endast hafva i sigte det som utgör mediet, att rigta upp smärksamheten på deras egna handlingar, men icke att granska dessa handlingars inre natur, som man såg framträda uti det bekanta manifestet af Carl X:s ministrar i Frankrike, hvilket föregick de ryktbara Juliordonnanserne och hvaraf man nu åfven här röjer så likartade spår uti de yttringar, vederbörande sjelfva låta komma till allmänhetens kunskap. Om man härifrån får draga nigra sinotsatser af sannolikhet, så kan det ock blifva möjligt, att den instundande Riksdagen kommer att åtföljas af en starkare spänning och konflikt, än någon i detta ögonblick väntar sig. Ett system, hvilket på sådant sätt snart sagdt utmanar Ständerna, såsom här vid flera tillfällen skett under loppet af ett år, och en kamarilla, som, några veckor före deras sammanträde, genom en större glans och prakt än någonsin, likasom trotsande söker visa, att den är oåtkomlig, lära icke vara de, som ämna gifva vika för den första choquen af 407:de Ön. Det blir då ett nappatag på den konstitutionella banan, hvari det gäller att visa, huruvida folkets moraliska styrka och enighet, huruvida den lugna, men allvarliga, men obevekliga, men oemotståndliga uppenbarelsen af denna styrka skall göra sig gällande, eller splittringarne och illusionerne och den yttre hofglansens imponerande makt ännu en gång skola taga företrädet. Ingenting synes derföre angelägnere, än att de blifvande Riksdagsmännen, ännu innan de afresa till hufvudstaden, hvar och en i sin krets, noga öfvertänka och med sina hemmavarande rådgöra ora. rätta sättet att vara beredde äfven på det mest afgörande motstånd från hofvets sida i dettal hänseende; ty i den frågan, huruvida Sveriges! Ständer någonsin för framtiden skola komma i att utgöra icke blott an beskattningsmachin, utan en makt i samhället, hvars beslut måste! respekteras af de styrande, i den frågan kan var ARh An cA att dat inam näåmnmea sas 093 HJ