TILL BISKOPEN I WEXIÖ.
Från en Tenngjutare.
(Uppsawtt på begäran.)
Hög vördige Biskop ursäkta, jag ber,
Ått jag är så näsvizs att skrifva
Ett bref till Hans Vördighet, ej till Tegner!
Så dristig jeg icke törs blifva.
Men Tiden är ond, ja verkligen stygg
Mot evvisa sofvares skara;
Och folket ikring den, som issomnat trygg,
Bioti vill att man vaken skall vara.
Det deriöre höfves hvar omtänksam man,
Som önskar i skymniog få sofva,
Ait skyndsamt sig vända till hvar och en ann,
om honom sitt bistånd vill lofva;
Och när som i bönderunes bibel jag sett,
Så näms ju i Wexiö de: bladet,
Som ständigt predikar om bildning och vett
Och srkar på musten, ej spadet,
Hur ifrigt Herr Biskopen stretar emot
Mest allt hvad den besten hörs yrka;
Och hur som Ers Nåde med lock och med hot
Försökt sina satger att styrka;
Och när som till sist jag förnummit med barm,
Ati bönder tenngjuiare blifvit,
Då blef jag på eu gång båd frusen och varm,
Herr Biskopen sjelf det ju skrifvit?
Jag kasta båd förskinn och stöpslef i vrån,
Och svor att den hin skall annamma,
Som djerfces att fuska i borgarnes skrån,
Herr Biskopen visst gjort detsamma;
Jag ropte, hvad ska de med kunskap och vett?
De ha ju potates och finkel,
De måste arbeta med möda och svett,
Ty de ha ju barn i bvar vinkel;
Men icke dem höfves till riksdagen gå,
För att säga nej emoi kungen,
De måste helt enkelt beskedligt so på
Och sedan blott öppna på pungen.
Högvördig Herr Biskop, stall derför så till
Att jag blifver riksdagsman bara,
Man då skall få göra med mig hvad man vill
Och ja uppå allt jag skall svara;
Och sams ska vi vara som oxar i ok,
Mot bildningens ström ska vi sparka
Och hata bvarenda förståndig och klok,
För öfrigt blott sofva och snarka. Z—S8.