gen och i den friska landtluften få litet rödt på kinderna. Hon kan imedlertid icke resa, utan att åtminstone taga ett lugnt, men försonligt afsked af fru Lobeck. Denna blir, öfver Claras oväntade beslut att lemna huset, på det högsta bestört. Dotterns, så ovanligt fasta och beslutsamma hållning låter henne ana, att någonting utomorde tligt försiggått; det) smärtar henne att bli på detta kalla och främmande sätt bebandlad, och hon bönfaller, hon tigger med bäfvande röst om ljus i detta mörker. Några balfva yttranden af Clara göra saken endast värre. I himlens namn, hvad är det du säger, flicka? är jag icke din mor? har du icke hvilat under detta bhbjerta? känn! klappar en annans hjerta än en moders på detta sätt?, Och Clara lägger sin hand till hennes venstra sida, hon räknar pulsslagen ech utbrister i ett skrik: Gud, ni är ändå verkligen min morl Mor och dötter falla i hvarandras armar. Den kära farbrodern bade således tagit sin tilllykt till en osanning; ett hevis bland många, att en osanning kan ha mycket godt med sig och således icke alltid är så klandervärd. Det goda förhållandet är nu återstäldt på alia sidor. Den röda fracken tager saken förnuftigt och beslutar att dö ungkarl. Mamsell Mathilda får af farbrodern löfte på en ganska vacker fästman i den förlorade baronens ställe, en fästman med mustacher och svartlockigt bår, och bon tröstar sig lätt. Derna pjes har ett stort fel, det att vara fyra akter lång, då den beqvämligen skulle kunna innefattas i tvenne. Detta gör, stt den stundtais förefaller en smula tråkig. Den är för öfrigt i sin genre icke egentligen illa skrifven, om man undantager sådana små tyskicismer som husdrängens roll, hvars karakter är, att för hvarje ord evinnerligen upprepa deras titel och namn till hvilken han talar, såsom: Ja, herr von Lobeck! aJag går, herr von Lobeck! Skall ske, herr baron von Heererl! Er tjenare, herr baron von Heeren!, Detta är något, som uppväcker en ogemen munterhet från galleriet, men i sig sjelf är ganska dumt. Hufvudrollerna spelas rätt berömvärdt, och man skall för fru Hjortsbergs, den glada Mathildas, och mamsell Högqvists, den bedröfvade Claras, skull gerna för en gång se denna dram. Fru Eriksons, moderns, spel är äfvenledes allt igenom af mycken finess, det är denna ovanliga talang, som hos henne är så vanlig. Hr Stjernström, baronen, har valt en kostym och maskering, som kanske i någon öfverdrift framställer den annars här i viss mån lämpligen abedröfliga figuren, af en olycklig älskare; i tragedien ser den lidande kärleken ut som en Hamlet, det är gifvet, och går i svart från topp till tå; i den husliga dramen drager den utan men ljusa permissioner och knyter ofta om halsen en duk af sjelfva hoppets färg. Hr L. Kinmansson, den gamle berrn i röda fracken, är också vid jemförelsen nästan för ung och sprättig i sina korta byxor och damasker; han ser ut som kunde han vara den unga baronens son, och detta är dock icke meningen. 0. 0.