gen och i den friska landtluften få litet rödt
på kinderna.
Hon kan imedlertid icke resa, utan att åt-
minstone taga ett lugnt, men försonligt afsked
af fru Lobeck. Denna blir, öfver Claras ovän-
tade beslut att lemna huset, på det högsta be-
stört. Dotterns, så ovanligt fasta och beslut-
samma hållning låter henne ana, att någonting
utomorde tligt försiggått; det) smärtar henne
att bli på detta kalla och främmande sätt be-
bandlad, och hon bönfaller, hon tigger med
bäfvande röst om ljus i detta mörker. Några
balfva yttranden af Clara göra saken endast
värre. I himlens namn, hvad är det du sä-
ger, flicka? är jag icke din mor? har du icke
hvilat under detta bhbjerta? känn! klappar en
annans hjerta än en moders på detta sätt?,
Och Clara lägger sin hand till hennes venstra
sida, hon räknar pulsslagen ech utbrister i ett
skrik: Gud, ni är ändå verkligen min morl
Mor och dötter falla i hvarandras armar.
Den kära farbrodern bade således tagit sin
tilllykt till en osanning; ett hevis bland många,
att en osanning kan ha mycket godt med sig
och således icke alltid är så klandervärd.
Det goda förhållandet är nu återstäldt på
alia sidor. Den röda fracken tager saken för-
nuftigt och beslutar att dö ungkarl. Mamsell
Mathilda får af farbrodern löfte på en ganska
vacker fästman i den förlorade baronens ställe,
en fästman med mustacher och svartlockigt
bår, och bon tröstar sig lätt.
Derna pjes har ett stort fel, det att vara
fyra akter lång, då den beqvämligen skulle
kunna innefattas i tvenne. Detta gör, stt den
stundtais förefaller en smula tråkig. Den är
för öfrigt i sin genre icke egentligen illa skrif-
ven, om man undantager sådana små tyskicis-
mer som husdrängens roll, hvars karakter är,
att för hvarje ord evinnerligen upprepa deras
titel och namn till hvilken han talar, såsom:
Ja, herr von Lobeck! aJag går, herr von Lo-
beck! Skall ske, herr baron von Heererl!
Er tjenare, herr baron von Heeren!, Detta
är något, som uppväcker en ogemen munter-
het från galleriet, men i sig sjelf är gan-
ska dumt.
Hufvudrollerna spelas rätt berömvärdt, och
man skall för fru Hjortsbergs, den glada Ma-
thildas, och mamsell Högqvists, den bedröf-
vade Claras, skull gerna för en gång se den-
na dram. Fru Eriksons, moderns, spel är äf-
venledes allt igenom af mycken finess, det
är denna ovanliga talang, som hos henne
är så vanlig. Hr Stjernström, baronen, har
valt en kostym och maskering, som kanske i
någon öfverdrift framställer den annars här i
viss mån lämpligen abedröfliga figuren, af en
olycklig älskare; i tragedien ser den lidande
kärleken ut som en Hamlet, det är gifvet, och
går i svart från topp till tå; i den husliga dra-
men drager den utan men ljusa permissioner
och knyter ofta om halsen en duk af sjelfva
hoppets färg. Hr L. Kinmansson, den gamle
berrn i röda fracken, är också vid jemförelsen
nästan för ung och sprättig i sina korta byxor
och damasker; han ser ut som kunde han vara
den unga baronens son, och detta är dock icke
meningen. 0. 0.