emot vårt närvarande samhälles rättsgrunder,
och slutligen — — emot den heliga Skrifi.
Man fruktar för folket; och ens eget samvete
underhåller denna fruktan.
Likasom Christus säger, att sabbathen är till
för menniskornas skull, men icke tvertom; så
börjar nu också hvarje person i landet, bonden
inberäknad, föreställa sig, att samhället miste
vara till för samhällsmedlemmarnes sanna väl,
och icke tvertom. Vågar man fråga desse her-
rar och män, som taga pennan full af bläck,
för att skrifva om nödvändigheten af att folket
endast måste hafva religion — huru mycket de
sjelfva efterfråga religionen? Deras ohjelpliga
inkonseqvens, likasom deras framtida säkra un-
derging, ligger deruti, att de icke äfven förbju-
da Bibelns spridande och läsning af allmogen.
De kunna ieke det, emeden de olyckligtvis haf-
va sina embeten i ett protestantiskt land. De
måste följaktligen nyttja omsvep och oupphör-
ligen tillstå, att religion — religion — religion —
det måste folket hafva. Men de mena härmed icke
tillämpningen af alla de utsagor för menniskor-
nas väl, som den heliga Skrift lärer, utan de
förstå en religiös vördnad och undergifvenhet
för alla de oordningar, orättvisor och missför-
hållanden, som i kurialspråket heta God ord-
ning och skick). Religion är icke, efter deras
begrepp, att öfver allting frukta Gud och lyda
Hans röst i samvetet, då Han uppmanar till rätt-
visans försvar och menniskotillståndets förbätt-
rande; utan religion är blind tro på episko-
pala edikter och absolut lydnad för politiskt
godtycke från makten. Man hoppas, att folket
icke skall förmå se igenom slöjan och begripa
den inre halten af hvad man så lent predikar.
Men detta hopp, frukta vi, är längesedan för
sent.
BASSE IRL ETTER