emot vårt närvarande samhälles rättsgrunder, och slutligen — — emot den heliga Skrifi. Man fruktar för folket; och ens eget samvete underhåller denna fruktan. Likasom Christus säger, att sabbathen är till för menniskornas skull, men icke tvertom; så börjar nu också hvarje person i landet, bonden inberäknad, föreställa sig, att samhället miste vara till för samhällsmedlemmarnes sanna väl, och icke tvertom. Vågar man fråga desse herrar och män, som taga pennan full af bläck, för att skrifva om nödvändigheten af att folket endast måste hafva religion — huru mycket de sjelfva efterfråga religionen? Deras ohjelpliga inkonseqvens, likasom deras framtida säkra underging, ligger deruti, att de icke äfven förbjuda Bibelns spridande och läsning af allmogen. De kunna ieke det, emeden de olyckligtvis hafva sina embeten i ett protestantiskt land. De måste följaktligen nyttja omsvep och oupphörligen tillstå, att religion — religion — religion — det måste folket hafva. Men de mena härmed icke tillämpningen af alla de utsagor för menniskornas väl, som den heliga Skrift lärer, utan de förstå en religiös vördnad och undergifvenhet för alla de oordningar, orättvisor och missförhållanden, som i kurialspråket heta God ordning och skick). Religion är icke, efter deras begrepp, att öfver allting frukta Gud och lyda Hans röst i samvetet, då Han uppmanar till rättvisans försvar och menniskotillståndets förbättrande; utan religion är blind tro på episkopala edikter och absolut lydnad för politiskt godtycke från makten. Man hoppas, att folket icke skall förmå se igenom slöjan och begripa den inre halten af hvad man så lent predikar. Men detta hopp, frukta vi, är längesedan för sent. BASSE IRL ETTER